Läser i dagens Sydsvenskan om Immi Lundins avhandling – Att föra det egna till torgs. Den handlar om tre författare aktiva i kvinnorörelsen (-70,-80, -90 tal) som skriver om kvinnliga erfarenheter. Lundin utforskar hur de relaterade till litterära trender, till den då föraktade ”bekännelselitteraturen” , och hur de blev bedömda av sin samtid. Artikelförfattaren Anneli Jordahl skriver:
Immi Lundin visar hur feministiska författare blev uppskattade inom sina kretsar, men mer sällan förlänades en seriös bedömning på kultursidorna. Strandberg, Melberg och Adolfsson förhåller sig intellektuellt till detta faktum. Uttryckte sig formmässigt medvetet: satir, genremontage och postmoderna grepp. Slog de knut på sig själva för att bli mottagna som seriösa konstnärer?
Kvinnor tas på allvar, men deras verk bedöms fortfarande hårdare än männens. Självutlämnande kvinnor tar större risker än bekännande män. Hon gör sig till gnälligt offer, får hon ofta veta, medan mannen är intressant skör med fängslande sanningspatos. Vore en kritikerbeundrad kvinnlig Knausgård – som berättar om sig själv i sex fristående band – möjlig?
Situationen för författande kvinnor har åtminstone delvis förändrats och förbättrats. Men också jag undrar över om min roman skulle må bättre av att ges ut under könsneutralt namn alternativt manlig pseudonym. Varför reflekterar jag över huvudtaget över det? Och då skriver jag inte ens självutlämnande. Vad nu det är?
Är det så illa att kvinnliga erfarenheter fortfarande inte betraktas som intressanta för en vidare krets? Längtar efter romaner som den utmärkta Igelkottens elegans av Muriel Barbery, den magiskt sinnliga Silke av Alessandro Baricco eller den intensiva och erotiska brevromanen Prioritaire av Iselin C. Hermann som vare sig är deckare eller självutlämnande litteratur utan just skönlitteratur som handlar om – kvinnor och män. Romaner som väcker frågor, skapar intresse och som är fyllda av överraskningar och uppslag och motstånd och finurligheter och hemskheter – relevanta för människor. Romaner som handlar om livet i alla dess brokiga former. Som får läsaren att växa, att undra, att förundras, att vilja samskapa brokiga, närvarande, pulserande liv och berättelser i både fiktion och verklighet.
Det är en sån jag försöker skriva.
Signora Sabatini 