En sprakande originell, polyfon – och visuell – läsupplevelse!

Bernardine Evaristo

”Flicka, kvinna, annan”

Övers. Niclas Nilsson

Albert Bonniers förlag

Copyright/fotograf: Jennie Scott

Bernadine Evaristo är författare och professor i Kreativt skrivande. 2019 fick hon det prestigefyllda Bookerpriset för Flicka, kvinna, annan som den första svarta kvinnan och första svarta brittiska personen någonsin. Detta är hennes åttonde roman.

Dedikationen visar på romanens ton och tematik: “For the sisters & the sistas & the sistahs & the sistren & the women & the womxn & the wimmin & the womyn & our brethren & our bredrin & our brothers & our bruvs & our men & our mandem & the LGBTQI+ members of the human family.” Och romanens sista ord är följaktligen – tillsammans.

I första kapitlet möter vi den femtioåriga Amma som efter många år äntligen ska få sätta upp sin pjäs Den sista amasonen i Dahomey, på National Theatre. Hon vandrar längs Themsen och tänker på när hon började med teater med parhästen Dominique:

”de trodde på förargelseväckande protester som var omstörtande och direkt förargelseväckande för mottagaren”

Efter arga och desillusionerade årtionden då hon befann sig i kulturens periferi blev hon plötsligt uppringd av den nytillträdda kvinnliga chefen på nationalteatern, och helt oväntat är denna okonventionella svarta kvinna inne i kulturens högborg. Hon bävar inför premiären trots att hon skrivit femtio pjäser, regisserat ett fyrtiotal och fastän genrepspubliken gav henne stående ovationer. Hon saknar Dominique som sedan länge bor i USA. De borde uppleva detta tillsammans. Sedan följer berättelsen om Dominique och hennes livsväg; efter det dottern Jazz med flera …

Flicka, kvinna, annan är ett frustande körverk, en kollektivroman, med tolv väsensskilt olika karaktärer beträffande ålder, preferenser, livsvägar: Alla har var sitt avsnitt men är också bifigurerande i andras, flera på väg till teaterpremiären. De vävs in i varandras liv och belyses ur olika perspektiv. Knausgårds Morgonstjärnan (se tidigare recension) med nio karaktärer har ett liknande upplägg, men här handlar det om elva svarta kvinnor och flickor och en binär, grupperade i fyra kapitel. Istället för Knausgårds avslutande essä finns här i kapitel fem en premiärfest med flera av karaktärerna, och allra sist en epilog. Knausgård skriver i första person, Evaristo i tredje, men byter ofta perspektiv mitt i en mening. Det gäller att hänga med. Båda hoppar filmiskt mellan olika tidslager. Knausgård befinner sig i Sørlandet, Norge och Evaristo huvudsakligen i Storbritannien (men också i andra delar av Samväldet), främst i London. Varje huvudkaraktär har också en västafrikansk adinkrasymbol. Ammas symbol är örnens, med egenskaper som styrka kraft och mod (författarens?). Också epilogen får en symbol: Universum – allt hänger ihop.

Den samhällskritiska romanen rör sig mellan två huvudteman. Det ena är rasism eller snarare den kamp som rasismen framtvingar. Det andra är identitet. Andra framträdande teman är feminism, sexualitet, moderskap, vänskap, kärlek, klass, familj.  Men tonen och stilen är inte dystopisk eller hotfull som hos Knausgård, tvärtom stiger man in i ett flöde; ibland en brusande fors med vilda strömmar, ibland en pulserande, mäktig flod. Allt och alla är i rörelse. Det smakar friskt, fräckt och hoppfullt. Översättaren Niclas Nilsson har gjort en i stort sett lyhörd översättning. Det måste ha varit ungefär som att försöka fånga ett vattenfall.

Evaristo skapar atmosfär runt de ickeidealiserade karaktärerna genom att blixtsnabbt ladda dem med vardagens allehanda aktiviteter och associationer, ofta med humoristiskt kommenterande parenteser (doftande mat!). Författarens sätt att bryta mot skrivkonventionerna är uppkäftigt. Versaler i början av meningarna saknas, förutom i början av kapitlen. Meningarna reglerar hon istället med radbrytningar. Ibland bryts också meningarna för att ge ord emfas. Konventionsbrotten understödjer romanens innehåll och stil, där allt är sammanflätat och flyter ihop; det påminner om en lång prosadikt, Evaristo är ju också poet. Det finns bara en enda punkt. Allra sist.

Romanen är okonventionell både till form och innehåll. Evaristo vill lyfta fram de marginaliserade, men som finns och lever sina brokiga liv. Det är specifika berättelser men samtidigt universella. Jag tänker på Ekelöfs dikt En värld är varje människa.

Flicka, kvinna, annan är en sprakande originell, polyfon – och visuell – läsupplevelse. Evaristo vill ge plats, representation åt dessa litterärt osynliga. Black lives matter! Hon vill få med så mycket. Kanske för mycket för en del läsare. Romanen är nästan storknande rik. Första läsningen gick mycket energi åt att förstå upplägget. Andra läsningen blev en ren njutning med många skratt. Bitskt och bitvis skabröst i ett furiöst flöde. Vibrerande av liv.

I slutkapitlet Efterfesten finns barndomsvännen Shirleys beskrivning av vilka filmer Amma gillar:

de bästa filmerna handlar om att vidga vår förståelse för vad det innebär att vara människa, de är en resa in i ett formmässigt flyttande av gränser, ett äventyr bortom den kommersiella filmens klichéer, ett uttryck för vårt djupare medvetande

Detta skulle kunna vara författarens beskrivning av de bästa romanerna – och ambitionen med denna roman.

Och världen vidgas.

Read Full Post »

I gränslandet med Knausgård

Morgonstjärnan

Karl Ove Knausgård (översatt av Staffan Söderblom)

Norstedts

Fotograf: Magnus Liam Karlsson

Karl Ove Knausgård behöver ingen närmare presentation. Han räknas som en av Europas främsta författare, prisbelönt och omskriven. Morgonstjärnan är hans första längre roman efter den autofiktiva mastodontserien Min Kamp. Två ytterligare delar är planerade.

Detta körverk om livet och döden, med nio röster: fem kvinnor och fyra män med olika liv, från olika samhällsklasser, började jag läsa när sommaren var som hetast. Jag förundrades över hans sätt att snabbt skapa en egen värld med sina karaktärer, där både det vardagliga och det dunkla tar mycket plats. Hans sätt att använda jag-perspektiv gör att läsaren får krypa in under skinnet på varje individ, som ibland finns som bikaraktär i någon annans kapitel för att senare återkomma med ett eget kapitel både en, två och ibland tre gånger. Människorna är på olika sätt sammanflätade med varandra under de två dygn som romanen utspelar sig. Vi befinner oss på Sørlandet.

Från tidigare verk känner jag igen hans fokus på människors problem med psykisk ohälsa, alkohol, relationer, allt under den märkliga morgonstjärnan som tycks få människor och djur att bete sig underligt. Många djur är det. Krabbor, råttor, hjortar, kråkor, ugglor, grävlingar, spindlar etcetera. Man undrar. Morgonstjärnans starka ljus framkallar i mig en dissonant ton som hörs genom hela romanen, ett ljud som förebådar en katastrof. En bävan. Och så den obönhörliga hettan som också den signalerar domedag. När jag kom ungefär mitt i blev det så obehagligt att jag slog ihop boken. Varför skriver Knausgård bara om det mörkaste, hemskaste i människors liv, frågade jag mig. Varför är han så dystopisk, diskbänksrealistisk? Varför måste människans svartaste sidor upp i ljuset? Omständlig är han också emellanåt. En redaktör hade kunnat skära bort en del. Men han är skicklig på att växla mellan vardagens detaljer, naturens skiftningar och de stora existentiella frågorna.

En månad senare tog jag fram romanen igen och läste klart. Inte förrän jag läste det allra sista avsnittet, Om döden och de döda av den vilsne (!) Egil Stray hände något med min upplevelse av romanen. Det dystopiska kompletterades med en filosofisk utläggning, med influenser både av Aristoteles, NIetzsche och Kierkegaard, ja hela dödens världshistoria, som visade sig innehålla romanens centrala teman och scener. Texten öppnade sig och jag ville läsa den ett varv till.

Nu ser jag att Morgonstjärnan är en mångbottnad roman med formen av ett rondo med avslutade coda; persongalleriets fläta slutar där det börjar. Romanen utforskar gränsöverskridandet: mellan levande och döda, människa och djur, kropp och ande, här och där, frisk och sjuk, nykter och berusad, vakenhet och sömn, nu och då, gud och djävulen – och kanske framförallt mellan det rationella och det ickerationella. Jag läser i Wikipedia att Sørlandet är Norges sydligaste fylke. Agder är ett gammalt namn på ungefär samma region, cirka 1 500 år gammalt och betyder ungefär samma som det engelska edge, »kant«, alltså kanten på landet mot havet. Men Agder var aldrig en landsdel. Agder var ett gränsland mellan Østlandet og Vestlandet. Gränsland!

Allra sist ett gripande möte på ett tåg som får oanade konsekvenser. Kanske står morgonstjärnan för början på något nytt, något mer tolerant, kärleksfullt, försonande? Ett nytt liv? Jag lämnar romanen med känslan att allt finns och vi i allt – en känga mot dualismens antingen eller. Knausgård verkar vilja lyfta fram att vi är både människor och djur, gudomliga och djävulska, att de döda finns alldeles intill, det rationella sida vid sida med det irrationella och att livet är fullt av mirakel, möjligheter att tänka och göra annorlunda. Fästa blicken. Se sammanhang och gemenskap.

Jag ser ömsinthet och kärlek till nästan, intill det svarta. Jag ser alla barnen, levande, döda och ofödda. Faktiskt ser jag Morgonstjärnan och allt som sker under den – i ett helt nytt ljus.

Read Full Post »