Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2014

Scenen är cirkulär på Närsakar på östra Gotland. Tiden är ett rondo. Livet ett absurdum. Samuel Becketts pjäs från 1952, med andra världskriget i färskt minne, landar mjukt i publiken med den vindlande Närsån som mynnar ut i havet en bit bort. På scenen finns en sten och ett träd som ett kors. Vladimir och Estragons käbblar om minnen, skavande skor, inkontinens i väntan på Godot som han troligen heter enligt Vladimir. Allt är osäkert. Varför väntar vi? Vem och vad väntar vi på? Vad är en människa? Hur visar vi att vi är människor? Hur viktiga är vi för varandra? Hur blir vi subjekt i våra liv? Vad är själva meningen med livet? Många frågor väcks medan svalorna svirrar i den solvarma kvällningen och himlen långsamt blir midnattsblå.

Det jag inte minns från tidigare uppsättningar är hur rolig dialogen är. Hur den nattsvarta existentiella rädslan blandas med vardagligt gnabb. Hur den aktive Vladimir hela tiden vill hitta på nya saker för att fördriva tiden – och den trötte Estragon helst vill fly genom att vila, sova, drömma, skiljas, dö. Skådespelarna jonglerar den tunga och samtidigt lekfulla texten med bravur. Inget händer och allt händer.

Och så slavdrivaren Pozzo på väg till marknaden för att sälja sin slav Lucky. Varför heter han så? Är han lycklig, bunden som en hund och med bagage av sand som han aldrig ställer ner. Tyst verkar han ha accepterat sitt underläge. Men då han får order att tänka högt kommer en lång sammelsurisk monolog som väller fram som en flod. Snurriga sentenser om Gud. Vi har alla våra funderingar även om det inte verkar så. Och Vladimir reagerar på hur Lucky förnedras. Han vill vara människa, ingen liten lort.

Det som är speciellt med den hör pjäsen är de extremt detaljerade scenanvisningarna. Inga kvinnor får spela rollerna- och just därför undrar man hur det här skådespeleriet skulle se ut i en kvinnovärld. Varför ville Beckett inte låta oss utforska den?

Till slut kommer han eller är det en hon – en Godess? Flera stycken kommer. Svartvita. De råmar mot rymden.

Och vi som sitter i publiken kan sluta vänta och börja leva.

Annonser

Read Full Post »

Inspiration kommer ibland från oväntat håll. Igår tittade jag på filmen Äventyraren Thomas Crown som på ytan handlar om en konstbedragare och inuti om att kärleken tarvar tillit och kompatibilitet, dvs att ens partner behöver kunna utmana en. I slutet spelades Sting Windmills of your mind som faktiskt fungerar som bakgrundsmusik till min roman.

Misstänker just nu att Parisadressen inte var bostadsadress utan Camilles och Carolinas studios. Ännu bättre. Då borde de ju verkligen ha mötts. I afton ska jag se Becketts I väntan på Godot som utomhusteater. Kanske hittar jag någon inspiration där också?


Read Full Post »

Carolina Benedicks flyttade till Paris 1885, bodde vid Luxembourgträdgården. Tack vare breven från William kan jag se den exakta adressen. En fundering jag har haft i min research har varit om Carolina och Camillle Claudel, Auguste Rodins kompanjon, kände varandra. De var ungefär lika gamla och båda skulptriser. Igår upptäckte jag att de hade samma adress i Paris! Frågan är om Carolina flyttade in i Camilles lägenhet eftersom den senare flyttade ut detta år. Mycket intressant i varje fall. Fortsättning följer.

Read Full Post »