Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2011

Har arbetat med Liv och Leo idag. Deras relation är en synnerligen blandad väderlek. Plötsliga skyfall. Stark sol. Häftiga vindar. Hagelskurar. Smekande briser. Blixt och dunder. Läkande värme. Brännande hetta. Is.

De är roliga att vara med. Intressanta. De är båda känslostyrda. Det blir gärna eruptivt. De har svårt att hitta en kommunicerande vilsam väg att vandra. Vädret påverkar dem. Hela tiden. De tycks gilla att bli invaderade av emotioner.

Liv spelar Sinead O´Connors Nothing compares to you och undrar vad det är som gör att denna man påverkar henne så starkt, i närvaro och i frånvaro.

Just nu är det en lucka i regnet. Hon stillnar i stunden. Tänker.

Read Full Post »

I sensommarens stora förrådsstädning hittade jag en medfaren skokartong med gamla brev. Blev sittandes med ett flortunt brev från 1910 till min då ogifta mormor. Ahh. Hur närvarande hon och hennes väninna Sofia blev. Doftande. Pulserande av liv. Bara sköna bokstavsslingor och silkesbrevpapper emellan oss. Och oceaner av tid.

Man kan fundera över vad som kommer att finnas kvar av vår mejlkorrespondens för våra barnbarn. Vilka spår lämnar vi efter oss? Eller lever vi flyktigt och spårlösa som fåglarna – trots den digitala tekniken.

 

 

 

 

 

 

 

Read Full Post »

 

I de brokiga samtal som uppstår när familj och vänner möts blir det tydligt hur sammanvävda vi är med varandra. I realtid och historiskt. Och då tänker jag inte bara på den utvidgade familjen utan på oss människor som helhet.

Har svårt att få utrymme till mitt skrivande dessa dagar. Det är så roligt med alla sociala aktiviteter – människor kommer och går; berättelser berättas, middagar lagas, utflykter planeras och genomförs.

Påverkad av all död i Norge och hur till synes en ensam galning mördade över sjuttio människor, har samtalen snurrat kring förlust och död. Och kring vilket ansvar vi enskilda har att i varje möte reagera på rasistiska, svartvita fördomsfulla uttalanden. Allt hänger ihop.

En begravning härförleden där de efterlevande barnen inte ville prata om den döde fadern gav mig inspiration till min romanbegravning. Det är alltid laddat med begravningar, men när man inte får tala om den döde, minnas och återskapa berättelser blir det kramp i relationerna. Liv och kommunikation som tigs ihjäl blir underströmmar som lever sitt eget liv och strömmar igenom och påverkar oss generationer senare.

 

”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.” 

ur Meditation #17 From Devotions upon Emergent Occasions (1623)

 Both sides now.

 

 

 

 

 

 

Read Full Post »