Igår var jag på bokcirkel och diskuterade den 50 år gamla Samtal i Hanoi av Sara Lidman. Även om det är länge sedan boken skrevs och kriget är slut sedan decennier är temat aktuellt. Vad gör kriget med oss människor? Och hur håller man motståndet levande, mot terroriserande nationer och människor? Och var finns poesin när allt trasas sönder? Sara Lidman lyfter fram människor, episoder, berättelser, ohyggligheter och skönhet med den varsamhet och skärpa som är hennes signum. Och texten fortsätter leva långt efter läsningen. Som vanligt efter ett boksamtal blir man sugen på att genast läsa om boken. Denna gång tryfferad med nya perspektiv.
En av deltagarna vittande om hur hon hade blivit mobbad på sin arbetsplats – och använt boken som en räddare i nöden. Bara genom att läsa några rader kunde hon återfinna sin jämvikt och hämta energi i Saras ord. Hon lyfte särskilt fram ett citat:
Hennes ögon var riktade mot mig med en förtätad likgiltighet som gjorde mig genomskinlig, totalt okunnig, inte ens påbörjad. (1965:102)
Just dessa ord kastade jag mig över när jag kom hem från jobbet idag. En medarbetare med kalla ögon, exkluderande i sitt väsen, fick mig att känna just så. Väl hemma letade jag rätt på stället i Samtal i Hanoi och genast kändes det bättre. Någon annan hade upplevt detta, formulerat det – och femtio år senare skänker orden en oväntad tröst.
Direkt efter det kyliga mötet med medarbetaren hamnade jag i ett samtal med en annan medarbetare där vi samskapade en helt annan känsla. Närvaro, intresse, frågor, skratt. Så olika det kan vara.
Signora Sabatini 