lever för att fånga det sköna och komplexa – i nöd och lust. Följ mig i mitt arbete med att skriva och publicera dikter, noveller, romaner och recensioner av främst romaner.
Linn Ullman är journalist och kritiker. Författardebuterade 1998 med Innan du somnar. Ett välsignat barn (2006) blev utnämnd till årets bästa översatta roman i brittiska tidningen The Independent. Flicka, 1983, är hennes sjunde roman.
Copyright/fotograf: Kristin Svanæs-Soot
Linn Ullmans självbiografiska roman har tre delar Blått, Rött och Vitt, en triptyk i franska flaggans färger, tänker jag, men inser snart att det också är den amerikanska och den norska flaggans färger. Just det. Romanen utspelar sig i Paris, i New York och i Oslo. Jaget har tre nivåer, den vuxna författaren, berättaren; Du, skuggsystern som funnits sedan barndomen – en låtsaskompis, samvetet … och Hon, den yngre versionen, flickan 16 år. Där finns också tre generationers kvinnor, den åldrade modern, det vuxna jaget och den unga dottern.
Romanens fokus är ett smärtsamt minne; den kaxigt osäkra 16 åriga flickan reser till Paris mot mammans vilja, för att bli plåtad för Vogue av en fyrtio år äldre fotograf. Romanen är en berättelse om gränslandet mellan barndom och vuxenhet, om lust och sexualitet, om genusroller, om vilsenhet, om minne och glömska, om skrivande – och framförallt om hur en händelse, en hemlighet långt bak i tiden kan påverka oss i decennier. Det vuxna jaget, med tilltagande ångest i Oslo under pandemin, funderar över och läser om hemligheter. ”I den stunden intentionen att hålla inne med en hemlighet uppstår börjar den verka i oss. Som oro, som ensamhet, som melankoli.” (s. 60-61) Hon försöker minnas: ”Det som skedde i Paris – och som kom före och allt som kom efter – ter sig som vatten. Jag minns glimtvis. Jag glömmer glimtvis.” (s. 108) Hon googlar, läser, letar rätt på gamla brev och bilder. Pusslar ihop glimtar av minnen och glömska.
Ullman är tydligt inspirerad av Annie Ernaux mod och metod. ”Om jag inte skriver om det, för att jag tvivlar, för att tvivlet skapar ångest, för att jag gör nästan vad som helst för att slippa ha ångest, för att tvivlet och ångesten försätter mig i samma hjälplösa tillstånd som när jag var 16 år, då glömmer jag, Som Annie Ernaux skriver, att dessa saker hände mig för att jag skulle skriva dem.” (s. 36) Likt den franska nobelpristagarens metod letar hon fakta och minnen, försöker sätta ord på dem, vara sanningsenlig, granskar bilder noggrant och låter sedan det vuxna jaget reflektera. Hon kämpar med att skriva ihop sig. ”Det finns en enda ljudinspelning med Virginia Woolf, en BBC- inspelning från 1937. Rösten är mycket ljusare och vassare än jag föreställt mig. ”Att skriva, säger hon, är bara en fråga om att finna de rätta orden och sätta dem i rätt ordningsföljd.” (s. 54)
Hon tycks också inspirerad av landskollegan Jon Fosse som ofta roterar runt samma tema om och om igen. Men hon skapar en helt egen form, en musisk mosaik, ett litterärt rondo om minne och glömska i blått, rött och vitt, lyhört framskrivet med stor ömsinthet för flickan, men också med många frågetecken. ”När man går vilse visar det sig ofta att man har gått i cirkel. (—) Det är också ett sätt att skriva på…” (s. 194)
Copyright/fotograf: Kristin Svanæs-Soot
Språket är sökande och utforskande. Kroppen minns. ”Att orsaken till att hon blir lamslagen av ångest hösten 2019 är händelser som utspelade sig våren 1981 eller vintern 1983 eller långt dessförinnan eller långt senare. Är det så? Kommer ångesten att släppa taget om jag finner ångestens upprinnelse? Kommer du att blekna bort och lämna mig i fred? Vill jag det – att du ska försvinna?” (s. 88) Ullman lägger inte skuld på någon utan betraktar de olika minnesbilderna om och om igen.
Som en dov ton genom romanen ljuder upplevelsen av äldre män som tar för sig av unga flickor, inte bara i modebranschen, utan också i taxibilen, på gatan, var som helst. Oreflekterat tar de sig rätten. Detta är före metoo och de äldre männens rovdjurskättja står i skarp kontrast till de unga kvinnornas begynnande sexualitet. Ullman lyfter den ojämlika och komplexa kontakten mellan dessa två parter som söker lust, som ett naket faktum. Jag drabbas av vämjelse. Det är bara att hoppas att metoo ändå gjort skillnad.
I första delen Blått finns detaljer som örhänget med blå sten, den blå yllekappan, det blå kaklet i fotografens badrum, en främmande kvinnas blåa handske, blåbärstuvor, Paris blåa skiftningar, mammans blåa ögon och så vidare. I andra delen Rött ser vi en illröd porslinsfågel, vallmoblommor A:s röda jeep, röda löv, ett ljusrött snäckskal, mammas röda Diordräkt, en röd halsduk, rött mössludd med mera. I tredje delen Vitt förekommer vita trädtoppar i Central Park, vita trottoarer längs Columbus Avenue, vita handdukar i Paris, jungfrun i den elfenbensvita klänningen, en vit herrskjorta, en vitklädd Pina Bausch, en vit hund, en vit björkskog. Melankoli, Passion och … Eftertankens kranka blekhet. Mot slutet är det vår och det grönskar i parkerna, träden är gröna. En ny färg. Det ljusnar.
Romanen är drömlikt utforskande i en stram grundform. Den är spännande, målerisk, rik, exakt. Ullman har skrivit flera läsvärda böcker tidigare, men detta är utan tvekan hennes mest lysande verk. Flickan i HC Andersens saga Flickan med svavelstickorna dör, men Ullmans flicka överlever och skriver fram sitt trauma, gör det till konst.
Omslaget av Jørgen Brynhildsvoll är sorgsvart med titel och författarens namn i silvertext, insidan är blodröd. Bokens jacka har ett foto av den unga författarens ansikte på framsidan, ljusrött som ett snäckskal med ett par stora blå, oskuldsfulla ögon.
Lina Wolff debuterade med en novellsamling 2009 och har sedan dess skrivit fyra romaner. Hon Augustprisades för De polyglotta älskarna 2016 och är nu aktuell med en nominering till Augustpriset för Djävulsgreppet.
Lotta Kühlhorns omslag är orange, ockra som färgen på husen i Florens. Men det finns fler betydelser: ”Andra chakrat är underlivet och dess färg är orange.”(s. 8). Underlivet tycks spela en viktig roll i romanen. På framsidan finns en bur omgiven av cypresser, och under författarens namn finns en nyckel. Runt det hela en taggig ram som också återfinns på bokens baksida. På bokens första tryckta sida återfinns nyckeln. Får vi alltså nyckeln till hur man tar sig ur ett djävulsgrepp i den här romanen?
Jag är sen på bollen. Inte med läsandet av romanen, utan med skrivandet om den. Liksom Wolffs tidigare romaner intresserar Wolff sig för dysfunktionella relationer utomlands. Men den här är så våldsam, med temat ung kvinna på helvetesvandring, att jag har svårt att riktigt sätta fingret på varför jag både läser den med andan i halsen, imponerad över hennes språkliga hantverkskonst, och samtidigt har så svårt för den. Ännu en roman om en traumatisk relation, där kvinnan inte förmår ta sig ur djävulsgreppet trots att hon har nyckeln.
Men vi tar det bit för bit. Kanske ser jag vad jag tycker när jag har skrivit fram recensionen.
Wolffs språk (ibland flera språk) är enkelt och exakt. Berättandet är fyndigt och plågsamt i ökande grad. Intrigen driver berättelsen framåt. Romanen har två delar, den första utspelar sig i Florens i korta kapitel, ett kammarspel där i princip allt utspelas med endast hon och han närvarande. Andra personer finns bara i periferin. Den andra delen utspelar sig i New Orleans med längre filmiska kapitel och ett skruvat berättande. Man kan också säga att romanen har en tredje del, men eftersom jag inte vill avslöja slutet så skriver jag inte mer om det.
Första meningen lyder: ”När hon kommer till Florens är alla älskande par det första som överväldigar henne.” (s.7) Det är varmt och ångande och skrik och skratt från älskande par hörs genom de öppna fönstren. ”Hon tänker att hon kommer från en mycket karg trakt. Hon tänker också att hon har mycket att lära, och att mannen vid hennes sida kan vara den som hjälper henne in i detta nya.”(s.7) Sinnenas fröjder är nåbara och kanske har hon en läromästare intill.
Redan på tredje sidan kommer några meningar som fångar romanens huvudtema. ”Det finns ingenting att oroa sig för. Han är harmlös, motbjudande för alla utom för henne. Han är en harmlös liten tjockis. I efterhand ska hon (bittert) tänka att det inte finns något sådant som harmlösa små tjockisar.” (s.9) Varje man är en potentiell fara.
Ung svensk språkbegåvad kvinna, har alltså sagt upp sitt jobb och köpt en enkel biljett till Florens och flyttar ihop med en italiensk, ful pojkvän med tovigt hår och urtvättade kläder. Men hon tycker om honom och har utsett honom till den som ska lära henne allt om kärlek. Lite makeover först bara. Hon hjälper honom att köpa nya kläder, deodorant och skor, tar honom till gymmet och frisören. Och de har sex och roligt mest hela tiden. Det är bara en tidsfråga innan han är en perfekt partner: ”Och på morgnarna står hon i fönstret och betraktar nöjt (men naivt) sitt underverk när det går ut i världen.” Allt detta vet vi alltså i första kapitlet. Florens är varmt och ockrafärgat, det ångar av sex och hon har en partner som när han har förvandlats kommer att bli den bästa, mest åtråvärda. Och hon kommer att lära sig så mycket. Läsaren bävar för att hennes naivitet och fokus på kropp och kött kommer att straffa sig. Att det hon kommer att lära sig har mycket litet med kärlek att göra.
Successivt får vi fler indikationer på att det här inte kommer att gå bra: Under den första tiden känner hon sig innerligt nöjd nästan jämt. Som Gud skapar människan, skapar hon mannen. Möjligtvis är det därför det går så fel sedan, för att hon tror sig leva enligt ett narrativ som i grunden aldrig existerat. Kvinnor skapar inte män, det finns inga sådana historiska föreställningar, inga sådana legender.” (s.13) Just det, man kan inte förändra någon annan, bara sig själv. I samma kapitel kommer han hem från jobbet och visar henne en video när han gör armhävningar. Hon förstår att det är en kvinna som har filmat honom. Han blir paff, och anklagar henne för att vara paranoid, men erkänner till sist att hon har rätt. Tilliten har fått sig en törn. Läsaren inser att det här är en man som tar det han vill ha. Basta.
Efterhand ser vi hur olika de är. Hon en polyglott (flerspråkig), han inte, hon kulturell som läser mycket, han läser bara bästsäljare, han går till jobbet, hon är arbetslös. Men just det sista råder hon bot på genom att kontakta en tolkskola. Att gå iväg om dagarna kanske kan föra in lite normalitet i deras relation. Han blir sur. Det framkommer att han tror att det ska finnas en massa män där. Här är hon riktigt rolig. Jag ska inte avslöja vad hon säger. Men han följer med henne tid för att kontrollera vad det är för ett ställe.
Snart smyger hon in hans våldsamhet på ett nästan osynligt sätt. ”På ett vardagligt plan är han, trots smärtan han redan börjat tillfoga henne, trevlig att samleva med.” (s.15) Han får nu smeknamet ”Den renlige” för det sätt han ombesörjer sin hygien. Hennes förtjänst. Men hon har börjat tystna. Och han har alltid önskat en kvinna som är tyst som en mus och ger henne därför smeknamnet Minnie som i Minnie Mouse. Då får han heta Mickey. Det är ju logiskt. Skrattet fastnar i halsen. Vad vi bevittnar är en relation där han kommer att förtrycka henne och slå henne gul och blå. Men det sker så omärkligt och så är det ju trevligt mellan varven så hon knappt märker något.
Sedan kommer ”Fast Minnie, det är helt okej om du vill vara lite svag med mig. Starka kvinnor gör oss män svaga. Om vi inte får vara starka, vad ska vi då göra med vår manlighet?” Man ryser som läsare. Herre gud. Spring därifrån! Men hon blir glad när han säger att hon är perfekt. ” Det hon inte förstår just då är att det i komplimangen också ligger en uppmaning.” Trots att hon vet att ingen är perfekt, allra minst hon, så måste hon nu försöka dölja alla sina brister och egenheter så att han inte slutar älska henne. Inte minst det obehag hon känner ibland, kanske något slags neuros. Det skulle han inte gilla. Hemma kan hon använda naturen. ”Träden suger in allt tungt i sig själva och spjälkar ner. Men i Florens finns ingen natur.” (s 19). Bara cypresser.
Manipulationen introduceras. Hon misstänker att han träffar andra kvinnor och hon lägger ner all energi på att göra det så trivsamt som möjligt hemma för att han ska återvända till henne. Hon blir liggande, slutar laga mat, slutar äta. Han gillar inte det och berättar om sin syster som hade anorexi. Ett långt textavsnitt följer om hans skam över systern. Hans skam. Hon registrerar att han har en öm punkt som hon skulle kunna använda om det behövs. Vi har precis bevittnat ytterligare ett steg på normaliseringens processtrappa.
Det bara fortsätter. Hon ber honom berätta om när han var liten. Det gör han, men han frågar inte henne om hennes barndom. Narcissisten är inte intresserad av någon annan än sig själv. Dialogen uteblir. Men för läsaren berättar hon om uppväxten i en by där ett fruktansvärd mord på en flicka ägde rum när hon var barn. Men varför tänka på det nu, när hon kan leva i nuet, i härliga Florens med möjlighet att förvandlas och slippa bort från alla hemska minnen om ond bråd död. Noterat.
Nästa steg ner mot helvetesgapet är vad som händer när manipulationen misslyckas. Hon har slutat äta, han ger henne sina omsorger, hon blir hungrig och slukar en måltid, men döljer det för honom och han kommer på henne med att ljuga. Och när han återvänder till sina hemligheter (läs andra kvinnor) tänker hon att hennes motvikt blir att också skaffa några egna. Här har relationen redan blivit en fråga om maktbalans. Vid ett tillfälle när de har älskat hårdhänt och hon ber honom att ”inte ta sönder mig” (s. 39) blir svaret: ”Säg inte vad jag får och inte får, säger han. Du bestämmer inte över mig (—) Lägger du dig inte i mina händer tar du manligheten ifrån mig och då vill jag inte ha dig.”
Efter detta eskalerar allt snabbt. Vid några situationer bankar grannarna i väggen. Hon har svårt att inse att hon är med om detta. Likaså när han ber henne ljuga ihop en fantasi om sex med hennes förra chef. Hon finner det motbjudande men han insisterar att hon kan bjuda på det. Han njuter av hennes rollspel, men när det är över är han förvånad att hon gjorde sånt med sin chef. Hon försöker förklara att det var en fantasi, men misslyckas och lovar sig själv att aldrig mer bjuda honom på någon fantasi. Bara genom att förhålla sig stum kan hon återvinna hans respekt.
Hon har inga vänner längre. Man undrar varför vännerna har försvunnit ur hennes liv. ”Om hon ska vara ärlig, så är det för att hon inte orkar redogöra för vad som händer. Stå där med skammen över självet. Själsmöglet. En väninna hade sett på henne med verklighetens ögon. En väninna hade sagt att hon är på fel spår ( —)” (s .52) Hon är instängd med en våldsam man i en vacker stad, utan någon annan att tänka tillsammans med. Ensam. Ensamheten är bedövande.
De ska gå ut och äta middag. Hon besöker klädbutiker för att köpa något så Den renlige kan vara stolt över henne. Han märker inte att hon har nya kläder. Och när hon sitter där i kvällssolen inser hon att ” hon inte längre väljer honom, utan att hon drabbas av honom. Hade hon kunnat lämna honom hade hon gjort det nu. Men hon kan inte. Hon är fast i något, något slags grepp som inte släpper. ” (s. 55) Här finns en tydlig koppling till titeln Djävulsgreppet. Hon vill ta sig ur detta, men kan inte. Hon hålls kvar. Varför undrar man? ”Hon föraktar sig själv. Hon vill vara någon annan. Inte vem som helst, men absolut någon annan. ” (s. 56) Nu är protagonisten framme vid normaliseringens station Magiskt tänkande. Om bara hon vore någon annan skulle hon kunna lämna honom.
Efter ett besök på apoteket då hon köper olja till underlivet säger kassörskan att då är hon på gränsen till avgrunden. Hon chockas av detta och reaktionen blir denna: ”När hennes kropp torkar ut kommer allt att vara slut. Vad gör jag då? tänker hon. Så kommer hon på att hon ju alltid kan ta livet av sig och känner hur en plötslig lättnad infinner sig vid tanken.” Nu är hon i det skede i relationen att döden kan vara en lösning.
Så går dagarna, veckorna. Morgnarna är underbara med ”möjligheten att göra allt annorlunda” (s. 63). Han övertygar henne med tjat och mjukt våld och efteråt vet hon att något går förlorat: ”Hon förlorar en del av sin själ varje gång hon låter köttet bestämma. Det är passionens pris. Själen tynar bort. Värdigheten tynar bort, anständigheten, allt som är en själv, ens inre kärna förtvinar. Bara köttet blomstrar.” (s. 63) Här återkommer igen en central tanke i romanen. Låter man köttet och lustarna styra möglar själen.
Det plågsamma är att hon har insikterna och vill bort från våldsrelationen, men förmår inte. Ett problem hos honom dyker dock upp. På grund av stress och övervikt får han problem med potensen och detta blir en öm punkt. Hon inser snabbt att. ”Hans manlighet är det totem som hela deras relation roterar runt. Det är den underliggande överenskommelsen som inte ens behöver uttalas eftersom den är så självklar. Hans manlighet ska vårdas och vördas.” Ja, som läsare blir man inte förvånad. Den patriarkala normen gäller här. Men det blir allt svårare för henne att vörda honom. Och när hon går över gränsen kommer slagen på köpet.
På sidan 74 dyker en ny person upp, Ben. Den renlige är på jobbevent och kommer hem sent så hon går ut och äter själv och hamnar i samspråk men en amerikansk man. Hon inser att hon gör något farligt när hon följer honom hem. Men det här är vad hon förmår göra. Se till att maktbalansen är jämn genom att hon också har hemligheter. Och kanske kan Ben hjälpa henne ur hennes prekära situation.
Allt förvärras nu. Igen. Hon vet att vägen till Den renliges jobb på lagret är fylld med horor från alla möjliga länder. Hon försöker att inte tänka på dem, men de finns där hela tiden och gödslar svartsjukan.
I slutet av första delen föreslår Den renlige att de ska gå till en psykolog, La dottoressa, för att få bukt med sina relationsproblem. Psykologen pratar först med Den renlige och sedan med henne. Psykologen är explicit och säger det både läsaren och hon har insett för länge sedan, att hon måste lämna sin partner. Att det är en fråga om liv och död och att det är bråttom. När hon protesterar säger psykologen att hon är ”oerhört korkad”. (s 119). Hon och Den renlige konstaterar att psykologer inte funkar för dem. Det som hade kunnat vara en nyckel blir istället en förnekelse av verkligheten. De avbokar det andra besöket.
Så en dag visar sig en öppning. Ben berättar att han ska åka hem om några veckor och undrar om hon vill följa med till New Orleans. Han har sett hennes blåmärken och erbjuder henne en fristad. Och hon vet att förr eller senare kommer Den renlige att döda henne. Ben säger det. Och här kommer en föraning om hur döden skulle kunna te sig enligt Ben.” I dödsögonblicket kommer insikten att komma till henne likt ett glasregn som faller framför ens ögon och bildar ett mönster.” Allt är hennes fel. Ben säger att han ger henne tre veckor. Sedan släpper han taget. Här är hennes chans till frihet.
Som läsare suckar jag. Varför måste hon ha draghjälp av en annan man som hon inte känner. Varför avslutar hon inte detta och åker hem?
Om första delen närmast är en manual över normaliseringsprocesser i våldsamma relationer är andra delen är en väldigt skruvad fiktion med rikt symbolspråk. När man tänker att nu kan det inte bli värre så blir det just det. En mardröm om relationer som maktspel, om hur destruktiv ensamheten utan vänner kan bli, om att vara i händerna på människor med egna agendor på en främmande kontinent, i en miljö med ruckel och stinkande sumpmarker. Jag ska inte avslöja hur det slutar, men Wolf kan verkligen skriva. Det är spännande som en thriller, tryfferad med psykoanalytiskt stoff från Jung: demoner, fladdermöss, burar och annat. Men jag lägger ifrån mig romanen med sorg.
Hur sorgligt är det inte att vi fortfarande 2022 tvingas inse att många kvinnor lever i våldsamma relationer. Hur sorgligt är det inte att inse hur svårt det kan vara att lämna en destruktiv partner. Hur sorgligt är det inte att ännu en gång läsa en traumaroman om en misogyn värld med idel hemska män.
Men det är snyggt gjort. Och nyckeln får vi. En hel handbok med nycklar.
Bernadine Evaristo är författare och professor i Kreativt skrivande. 2019 fick hon det prestigefyllda Bookerpriset för Flicka, kvinna, annan som den första svarta kvinnan och första svarta brittiska personen någonsin. Detta är hennes åttonde roman.
Dedikationen visar på romanens ton och tematik: “For the sisters & the sistas & the sistahs & the sistren & the women & the womxn & the wimmin & the womyn & our brethren & our bredrin & our brothers & our bruvs & our men & our mandem & the LGBTQI+ members of the human family.” Och romanens sista ord är följaktligen – tillsammans.
I första kapitlet möter vi den femtioåriga Amma som efter många år äntligen ska få sätta upp sin pjäs Den sista amasonen i Dahomey, på National Theatre. Hon vandrar längs Themsen och tänker på när hon började med teater med parhästen Dominique:
”de trodde på förargelseväckande protester som var omstörtande och direkt förargelseväckande för mottagaren”
Efter arga och desillusionerade årtionden då hon befann sig i kulturens periferi blev hon plötsligt uppringd av den nytillträdda kvinnliga chefen på nationalteatern, och helt oväntat är denna okonventionella svarta kvinna inne i kulturens högborg. Hon bävar inför premiären trots att hon skrivit femtio pjäser, regisserat ett fyrtiotal och fastän genrepspubliken gav henne stående ovationer. Hon saknar Dominique som sedan länge bor i USA. De borde uppleva detta tillsammans. Sedan följer berättelsen om Dominique och hennes livsväg; efter det dottern Jazz med flera …
Flicka, kvinna, annan är ett frustande körverk, en kollektivroman, med tolv väsensskilt olika karaktärer beträffande ålder, preferenser, livsvägar: Alla har var sitt avsnitt men är också bifigurerande i andras, flera på väg till teaterpremiären. De vävs in i varandras liv och belyses ur olika perspektiv. Knausgårds Morgonstjärnan (se tidigare recension) med nio karaktärer har ett liknande upplägg, men här handlar det om elva svarta kvinnor och flickor och en binär, grupperade i fyra kapitel. Istället för Knausgårds avslutande essä finns här i kapitel fem en premiärfest med flera av karaktärerna, och allra sist en epilog. Knausgård skriver i första person, Evaristo i tredje, men byter ofta perspektiv mitt i en mening. Det gäller att hänga med. Båda hoppar filmiskt mellan olika tidslager. Knausgård befinner sig i Sørlandet, Norge och Evaristo huvudsakligen i Storbritannien (men också i andra delar av Samväldet), främst i London. Varje huvudkaraktär har också en västafrikansk adinkrasymbol. Ammas symbol är örnens, med egenskaper som styrka kraft och mod (författarens?). Också epilogen får en symbol: Universum – allt hänger ihop.
Den samhällskritiska romanen rör sig mellan två huvudteman. Det ena är rasism eller snarare den kamp som rasismen framtvingar. Det andra är identitet. Andra framträdande teman är feminism, sexualitet, moderskap, vänskap, kärlek, klass, familj. Men tonen och stilen är inte dystopisk eller hotfull som hos Knausgård, tvärtom stiger man in i ett flöde; ibland en brusande fors med vilda strömmar, ibland en pulserande, mäktig flod. Allt och alla är i rörelse. Det smakar friskt, fräckt och hoppfullt. Översättaren Niclas Nilsson har gjort en i stort sett lyhörd översättning. Det måste ha varit ungefär som att försöka fånga ett vattenfall.
Evaristo skapar atmosfär runt de ickeidealiserade karaktärerna genom att blixtsnabbt ladda dem med vardagens allehanda aktiviteter och associationer, ofta med humoristiskt kommenterande parenteser (doftande mat!). Författarens sätt att bryta mot skrivkonventionerna är uppkäftigt. Versaler i början av meningarna saknas, förutom i början av kapitlen. Meningarna reglerar hon istället med radbrytningar. Ibland bryts också meningarna för att ge ord emfas. Konventionsbrotten understödjer romanens innehåll och stil, där allt är sammanflätat och flyter ihop; det påminner om en lång prosadikt, Evaristo är ju också poet. Det finns bara en enda punkt. Allra sist.
Romanen är okonventionell både till form och innehåll. Evaristo vill lyfta fram de marginaliserade, men som finns och lever sina brokiga liv. Det är specifika berättelser men samtidigt universella. Jag tänker på Ekelöfs dikt En värld är varje människa.
Flicka, kvinna, annan är en sprakande originell, polyfon – och visuell – läsupplevelse. Evaristo vill ge plats, representation åt dessa litterärt osynliga. Black lives matter! Hon vill få med så mycket. Kanske för mycket för en del läsare. Romanen är nästan storknande rik. Första läsningen gick mycket energi åt att förstå upplägget. Andra läsningen blev en ren njutning med många skratt. Bitskt och bitvis skabröst i ett furiöst flöde. Vibrerande av liv.
I slutkapitlet Efterfesten finns barndomsvännen Shirleys beskrivning av vilka filmer Amma gillar:
de bästa filmerna handlar om att vidga vår förståelse för vad det innebär att vara människa, de är en resa in i ett formmässigt flyttande av gränser, ett äventyr bortom den kommersiella filmens klichéer, ett uttryck för vårt djupare medvetande
Detta skulle kunna vara författarens beskrivning av de bästa romanerna – och ambitionen med denna roman.
Signora Sabatini 