Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2012

En av mina favoritdiktare har gått ur tiden. Adrienne Rich.

Läs denna dikt och förundras över dunket från en spasmodisk utombordare, nät, flugkletiga böcker och tröjor i fören, ljudet av årtullar, solbrända axlar, ljuset – både det skarpa och ömsinta motljuset och de skavda minnena, polariter som änglar,  och vad som återstår när det som nyss fanns, med alla vardagliga detaljer och åthävor, är borta – och det som återstår är det man kan bära i sina händer – och att bli sams med sig själv.

Adrienne Rich – Integrity

the quality of being complete; unbroken condition; entirety
~ Webster

A wild patience has taken me this far
as if I had to bring to shore
a boat with a spasmodic outboard motor
old sweaters, nets, spray-mottled books
tossed in the prow
some kind of sun burning my shoulder-blades.
Splashing the oarlocks. Burning through.
Your fore-arms can get scalded, licked with pain
in a sun blotted like unspoken anger
behind a casual mist.

The length of daylight
this far north, in this
forty-ninth year of my life
is critical.

The light is critical: of me, of this
long-dreamed, involuntary landing
on the arm of an inland sea.
The glitter of the shoal
depleting into shadow
I recognize: the stand of pines
violet-black really, green in the old postcard
but really I have nothing but myself
to go by; nothing
stands in the realm of pure necessity
except what my hands can hold.

Nothing but myself?….My selves.
After so long, this answer.
As if I had always known
I steer the boat in, simply.
The motor dying on the pebbles
cicadas taking up the hum
dropped in the silence.

Anger and tenderness: my selves.
And now I can believe they breathe in me
as angels, not polarities.
Anger and tenderness: the spider’s genius
to spin and weave in the same action
from her own body, anywhere —
even from a broken web.

The cabin in the stand of pines
is still for sale. I know this. Know the print
of the last foot, the hand that slammed and locked the door,
then stopped to wreathe the rain-smashed clematis
back on the trellis
for no one’s sake except its own.
I know the chart nailed to the wallboards
the icy kettle squatting on the burner.
The hands that hammered in those nails
emptied that kettle one last time
are these two hands
and they have caught the baby leaping
from between trembling legs
and they have worked the vacuum aspirator
and stroked the sweated temples
and steered the boat there through this hot
misblotted sunlight, critical light
imperceptibly scalding
the skin these hands will also salve.

Read Full Post »

Vissa företeelser är som direktlänkar till specifika upplevelser. Det kan vara en doft, en maträtt, en författare, ett vin, ett bilmärke.

När de dyker upp – och det kan ju vara precis när som helst – går tankarna momentant till en viss person.

Kantareller, Majakovskij, Provence, Souvas, Chateau Lafite, Pioner, Murakami, för att nämna några enheter som för Helenas tankar direkt till Bror. Och Brors till Helena. Det är koder som har sin upplösning i specifika situationer åtkomlig bara för dessa två människor i rörelse. Just nu en bra bit från varandra.

Utanför köksfönstret blommar snödroppar och vintergäck. Vårljuset är en balsamisk massör som vitaliserar den vintertrötta själen.

Våren bär med sig ett löfte. Runt hörnet kommer något att ske. Och det kommer att vara det bästa som kunde hända.

Read Full Post »

Biblioteket är en god arbetsplats. Ett lågmält ljudbrus, ett vackert inflöde av ljus och gott om arbetsplatser som inspirerar till disciplinerat arbete. Doften av böcker. Människor som söker, läser, utforskar världen. Och den tysta överenskommelsen att här stör man inte varandra.

Mitt emot mig sitter en ung kvinna, matematikstuderande? med ett frissigt rödblont lockigt hår, stort armbandsur, vattenflaska Perrier. Ömsom läser hon i en tjock svart bok, ömsom i ett dokument – och så räknar hon på den blå kalkylatorn.  Hon läser och stillnar och ser snett framför sig ut till höger på de kala platanerna. Tänker. Under bordet ser jag hennes röda converse med gröna skosnören, en blå ganska ful, lite plastig väska med vita revärer. Hon har något esoteriskt, lite transparent över sig och samtidigt är hon fokuserad. Just nu smsar hon till någon. Snörper förtjust på munnen, tar en djup klunk av vattnet och återvänder till boken.
Det hade kunnat vara Liv.

Liv sitter i sin röda Arabesk, 30-årspresenten från mamma. Den är skulptural och egensinnig. Ett utroptecken i vardan! En inbjudan till kreativitet. Och faktiskt skön att sitta i. En hommage till hantverkskonsten.

Hon tänker också. Slingriga arabesker som gör utflykter åt alla håll. Hon producerar tankar kring val och dess konsekvenser. Beata Söderbergs cello vindlar sig genom lägenheten vid Stora torget.

Arabesk. En sån skulle man ha.

Read Full Post »

Att kunna lyssna, närvarande och intresserat. Vara i den andres berättelse. Skapa flöden. En attraktiv kvalitet i mötet med den andre. Kanske en förutsättning för hållbara relationer.

Två av mina karaktärer kan detta och de andra inte. Att inte kunna lyssna betyder att deras tankar flyger iväg åt alla möjliga håll. Det är ju bra när man ska flyga, men inte när man ska samskapa ett vi – jordnära, här och nu.

Idag lyssnade jag mig till att man ska elda uppifrån och ned, för bättre förbränning. Att jag aldrig har tänkt på det?! Elden sprakar och månen flödar. Inte alls dumt för en måndag. Moon river.

Brad Mehldau heter han med flödet.

Read Full Post »