Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Böcker’ Category

– Är det verkligen konst vi ska arbeta med nu, såsom världen ser ut? Ungefär så inledde Stina Oscarson sitt föredrag i morse, på Almedalsveckan. 60 miljoner på flykt, ett Arktis som smälter och en amerikansk president som äventyrar både miljö- och fredssträvanden med sin girigbukspolitik. Vem behöver en skulptur föreställande ett fågelbo med blommande fingrar? (Miró på Waldemarsudde)

Föredraget roterade runt faran med att ständigt tänka i lönsamhetstermer och den undertext som växer fram när allt kalkyleras: Är Du lönsam, lilla vän? Hon hade börjat fundera på hur lönsam hon kunde tänkas vara. Vad hade hon bidragit med? Kostat? Var hon en tillgång eller belastning för samhället? Jag tänkte förstås på Peter Tillbergs målning Blir du lönsam, lille vän från 1972. Fortfarande så aktuell. De humanistiska värdena urholkas om vi hela tiden funderar över om det vi gör lönar sig eller inte. Oscarson talade med passion och frenesi. Det är farligt med en enda berättelse och språket urvattnas till ett marknadsspråk: företagskan. Vi blir strömlinjeformade, anpassar oss. En färd på ett sluttande plan. Hon citerade några rader ur Dag Hammarskjölds Vägmärken:

Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad – intellektuellt, emotionellt och moraliskt.

Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för det oss bakåt på människoblivandets långa väg.

Och jag tänkte på Trump. Och på Hjalmar Gullberg:

Bara de riktiga orden,
orden med krona och fågel-
sång har en skugga som träden.

Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.

Stina Nordberg sjöng en kampsång och mina tankar for iväg till Naomi Kleins senaste bok No is not enough (recenserad av Nina Björk i DN i juni). Trump är, skriver Klein, ”inte alls något brott, utan snarare kulmen – den logiska slutpunkten – på en rad farliga berättelser som vår kultur har berättat länge”. Och berättelserna lyfter fram att marknaden bör styra och att pengar är det som betyder något i livet. Oscarsson tog några andra exempel och återkom retoriskt till Därför behövs konsten. För att visa på och tala om andra sätt att leva våra liv.

Sedan pratade hon om Rädslan. Att det inte är makten som korrumperar – utan rädslan, ”orons lilla betjänt”,  hon citerade Per- Anders Fogelström. Alla som arbetar med säkerhet borde ha som obligatorisk läsning Ner med vapnen av Berta von Suttner, som inspirerade Nobel till att instifta fredspriset, och T S Eliots Det öde landet. Varje krig sår ett frö till ett annat krig. Rädslan urholkar både själen och förmågan. Tilliten. Därför behövs konsten.

Oscarson avslutade med att säga att det tycks som om det vi behöver allra mest idag är ett fågelbo med blommande fingrar.

Och så spelade och sjöng Stina Nordberg en stark sång till. Men samtalet efteråt uteblev. Alla försvann snabbt in i sina mobiler och gick ut i solen, vidare till nästa programpunkt. Själv såg och hörde jag mycket företagska. På Googles programskylt kunde jag till exempel läsa. ”Förtroende som valuta.” Ett tidens tecken?

Stina Oscarsons föredrag hade flera kopplingar till Ruben Östlunds film The Square som fick filmvärldens mest prestigefyllda pris, Guldpalmen i Cannes, tidigare i år. Den visades på ett utsålt Borgen i går kväll för första gången för en svensk publik. En entusiastisk publik. Originell och intelligent film. En film man tar med sig hem. Det var andlöst spännande att se vad som händer när när marknadskrafterna får styra och den dominerande berättelsen handlar om pengar (och att få till en viral succé som en del i marknadsföringen av varumärket) och där tilliten  till medmänniskor och samhälle försvagas. Nidbilden av konst- och kultureliten i händerna på kommersen är dråplig. Men just därför behövs konsten. För att ge oss andra perspektiv,

När jag kom hem från den pulserande Almedalen lyssnade jag på Sommar. Malin Persson Giolita pratade också en hel del om berättelser. Att vi människor har berättat i alla tider. Hon var bekymrad över vad som händer om vi börjar tro på fel berättelser. Precis som Klein menar hon att vi kan och måste berätta andra berättelser än marknadens, individualisternas, nationalisternas, de räddas. Vi behöver andra och inkluderande berättelser som handlar om rättvisa och solidaritet. Det är det som gör oss till människor. Vi. Vackert ord. Och nödvändigt.

Det verkar som om många är inne på att växla spår. Och det är verkligen hög tid.

Read Full Post »

Har varit på Littfest i Umeå i helgen. Mycket inspirerande. Inte så megastor och utmattande som bokmässan i Göteborg. Mer fokus på böcker, inget krimskrams och överblickbar. Och prisvärd! Bara 100 spänn dan.

På torsdagkvällen var det finstämd jazzkonsert med Sarah Riedel som sjöng tonsatta dikter av Kristina Lugn. Dagen därpå var det fullt program, allt från readings av Björn Runges texter till den vassa Stina Oscarson som gjorde mos av Johan Lundberg när de pratade kulturpolitik, modererat av en amper Ulrika Knutson.

Carl Johan de Geer och serietecknaren/ prästen Kent Witti pratade om sånt man inte får säga. Roligt! Efter det kom en lågmäld och nyanserad Jason Diakité och pratade om och läste ur sin bok En droppe midnatt, en familjebiografi om rasförtryck. 1200 personer höll andan. Har snart har läst ut den. Spännande, personlig och gripande – och informativ.  I förordet kan man läsa ”Ubuntu”, som jag lärde mig i Ghana. Det betyder ungefär att vi  alla är sammanlänkade med varandra. Och döm om min förvåning när jag på nästa uppslag kunde läsa en strof ur min favoritdikt Still I rise av Maya Angelou. Jag som just har läst på om slaveriet, till min roman, fascinerades av att CG de Geer, månne en avlägsen släkting till den de Geer som var med och grundande slavfortet i Ghana, stod på samma scen som en slavättling som kanske hade skeppats ut från just de Geers fort för 250 år sedan… Undras om de tänkte på det?

En annan höjdpunkt var att se Susan Faludi i aktion. En välformulerad, stillsamt reflekterande feministisk ikon som skrivit en bok, Mörkrummet, om sin aggressive machopappa som efter 25 års tystnad hörde av sig och berättade att han  bytt kön. Intressant var också Gloria Gervitz som jag pratade med på flyget hem. Hon har arbetat på en långdikt i fyrtio år, Migrationer. Om framförallt inre migrationer. För att nämna något.

Jag arbetar nu med sista kapitlet i min roman med arbetsnamnet Systrarna Nyströms begravningsbyrå som jag skriver tillsammans med min kollega Eva Stilling. Det är fantastiskt att skriva tillsammans. Kontinuerlig kompetensutveckling och dubbelt så roligt som att skriva själv.

Read Full Post »

Harmattàn, den torra ökenvinden från Sahara blåser över Västafrika från december till mars och skapar ett dis på himlen – och svalare väder. Juldagen firade jag med ett trettital släktingar. Gården fylldes av vuxna och barn som alla njöt av mustig, traditionell jordnötssoppa med kyckling och cassava – och grillad fisk i pepprig tomatsås med risbollar. Maten hade tillagats av de yngre kvinnorna dagen innan; husbonden hade handlat fisk och distribuerat fem fiskar var på julafton till föräldragenerationen, en traditionell julklapp i ett land där mat fortfarande är den bästa julklappen. Frapperande är hur de yngre männen och kvinnorna hela tiden servar oss lite äldre; de hämtar vatten, fyller på tallrikarna, ser efter barnen, plockar undan disk och är allmänt alerta. Som äldre åtnjuter man respekt av artiga yngre familjemedlemmar. Det är fint.

Pratade litteratur med en släkting och upptäckte flera  vita fläckar på min litteraturkarta: Chinua Achebe som det mest pinsamma exemplet. Hans roman Allt går sönder från 1958 är en klassiker och belyser kulturkrocken mellan det traditionella afrikanska samhället och den engelska kolonialmakten i en liten by i Nigeria under 1800-talet. Översatt till 45 språk och såld i över 2,5 miljoner exemplar. ”Ingen roman har betytt mer för den afrikanska litteraturen”, skrev Per Westberg.

Och nu på nyårsfafton blickar jag tillbaka och inser förundrat att trots heltidsjobb har jag och min skrivarkollega skrivit klar halva boken som går under arbetsnamnet SNBB. Eller klart och klart, ett visst redigeringsarbete kvarstår.

Världen har varit så orolig detta år med miljö, flyktingar, terror och krig i fokus. Vissa har talat om att Det tredje världskriget redan är här. Men människor över hela klotet har också visat prov på engagemang och initiativkraft. Med Lasse Bergs fantastiska böcker, om människans utveckling ringande i öronen, måste jag tro på människans förmåga att lösa de problem som vi har skapat. Som komplement till det dystopiska och biologistiska vill jag avsluta med det femisistiska. Den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies Tedtalk blev en bok som i december delades ut till 100 000 gymnasister i Sverige: We should all be feminsists. Makalös författare och inspiratör.

Jag önskar mina läsare en fin Nyårsafton  – och kraft att förändra vår gemensamma jord till en bättre plats under 2016.

Read Full Post »

Igår var jag på bokcirkel och diskuterade den 50 år gamla Samtal i Hanoi av Sara Lidman. Även om det är länge sedan boken skrevs och kriget är slut sedan decennier är temat aktuellt. Vad gör kriget med oss människor? Och hur håller man motståndet levande, mot terroriserande nationer och människor? Och var finns poesin när allt trasas sönder? Sara Lidman lyfter fram människor, episoder, berättelser, ohyggligheter och skönhet med den varsamhet och skärpa som är hennes signum. Och texten fortsätter leva långt efter läsningen. Som vanligt efter ett boksamtal blir man sugen på att genast läsa om boken. Denna gång tryfferad med nya perspektiv.

En av deltagarna vittande om hur hon hade blivit mobbad på sin arbetsplats – och använt boken som en räddare i nöden. Bara genom att läsa några rader kunde hon återfinna sin jämvikt och hämta energi i Saras ord. Hon lyfte särskilt fram ett citat:

Hennes ögon var riktade mot mig med en förtätad likgiltighet som gjorde mig genomskinlig, totalt okunnig, inte ens påbörjad. (1965:102)

Just dessa ord kastade jag mig över när jag kom hem från jobbet idag. En medarbetare med kalla ögon, exkluderande i sitt väsen, fick mig att känna just så. Väl hemma letade jag rätt på stället i Samtal i Hanoi och genast kändes det bättre. Någon annan hade upplevt detta, formulerat det – och femtio år senare skänker orden en oväntad tröst.

Direkt efter det kyliga mötet med medarbetaren hamnade jag i ett samtal med en annan medarbetare där vi samskapade en helt annan känsla. Närvaro, intresse, frågor, skratt. Så olika det kan vara.

 

Read Full Post »

Såg filmen Violette igår av Martin Provost. Den handlar i huvudsak om vänskapsrelationen mellan Simone de Beauvoir och Violette Leduc. Besläktad med  den starka och minimalistiska filmen Ida, Pawel Pawlikowskis svartvita film utspelas den i efterkrigstid och handlar om komplexa situationer och komplexa porträtt. Filmen Violette har också ett klassperspektiv. Relationen mellan de båda kvinnorna är minst sagt ojämlik.

Gott att för en gångs skull se en film där den kvinnliga huvudpersonen efter alla motgångar inte tar livet av sig, utan når de hett eftertraktade skrivframgångar hon så har suktat efter. Inspirerande för oss skrivande människor. Det är bara att skriva på. Inte ge upp. Skala av och lyft fram det som bränner mest. Word.

Violette Leduc står nu på läslistan.

Read Full Post »

Har nu träffat teaterdirektören för PotatoPotato som sätter upp min föreställning med arbetsnamnet Sedlar. Eller rättare sagt den föreställning som tar form efter min idé. Så spännande att se vad de gör av den! Premiär i Malmö den 18 april. Jag hoppas jag hinner tillbaka från Paris. Föreställningen handlar om pengar och värde. Ett samtal över tid och rum. 1892 skriver Oscar Wilde i  Lady Windermere’s Fan

Vad är en cyniker? En man som vet priset på allting men värdet av ingenting.

Den ligger på min min läslista med koppling både till föreställningen och makarna Bruce. Fast cyniker var de absolut inte.

Det är lustigt hur mina projekt påverkar varandra. Hur ett namn från makarna Bruces brevväxling blir till en karaktär i den andra romanen som jag skriver. Föreställningen Sedlar för tankarna till Viktoria Benediktssons debutroman Pengar, skriven samma år som Carolina och William möts i Paris, 1885. Den måste jag läsa för att få fatt i tidsandan. Mätt med konsumentprisindex motsvarar 100 kr 1885 hela 6379 kr idag. Det är bra att veta när man läser vad sömmerskan tog betalt för Carolinas klänningar.

I Malmö är det grått och disigt. Jag bor på Airbnb på Fersens väg i en stilig våning där jag har boat in mig i ett rum med bad en suite. Här finns miljöer som man kan använda litterärt. Man blir lite av en tjuv när man skriver skönlitteratur. En miljö här, en anekdot där, ett samtal överhört på en restaurang. Det är verkligen stimulerande att vara en spunkletare.

Read Full Post »

Har just läst Richard Fords roman Kanada. Romanen för tankarna till ett tredelat partitur, med en stämma som binder ihop alla brokiga livstycken: vi hör barnets röst, men efterhand förstår vi att det också den åldrade mannen som blickar tillbaka. Romanen väller fram som en gränslös flod, lågmäld men obönhörlig.  Redan efter första raderna är läsaren fast; författaren summerar vad berättelsen kommer att handla om. Och det gör han genomgående, berättar vad som kommer att hända. Därigenom behöver man inte bläddra febrilt för att få reda på hur det går, utan kan sjunka ner mellan raderna och uppleva vad som faktiskt händer, vara mitt i floden.

Trots att intrigen är spektakulär blir den ändå giltig för var och en av oss, för den handlar om de kriser, för att inte säga trauman,  vi ibland oförskyllt hamnar i  -– och hur vi hanterar dem. Men framförallt är det en skickligt gestaltad berättelse där människor och miljöer blir ångande av liv. Ford har ett exakt, stringent språk och meningarna krokar i varandra till ett smärtsamt skönt flöde.

Det var länge sedan jag läste något så fulländat.

Read Full Post »

Older Posts »