Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Böcker’ Category

Har varit på Littfest i Umeå i helgen. Mycket inspirerande. Inte så megastor och utmattande som bokmässan i Göteborg. Mer fokus på böcker, inget krimskrams och överblickbar. Och prisvärd! Bara 100 spänn dan.

På torsdagkvällen var det finstämd jazzkonsert med Sarah Riedel som sjöng tonsatta dikter av Kristina Lugn. Dagen därpå var det fullt program, allt från readings av Björn Runges texter till den vassa Stina Oscarson som gjorde mos av Johan Lundberg när de pratade kulturpolitik, modererat av en amper Ulrika Knutson.

Carl Johan de Geer och serietecknaren/ prästen Kent Witti pratade om sånt man inte får säga. Roligt! Efter det kom en lågmäld och nyanserad Jason Diakité och pratade om och läste ur sin bok En droppe midnatt, en familjebiografi om rasförtryck. 1200 personer höll andan. Har snart har läst ut den. Spännande, personlig och gripande – och informativ.  I förordet kan man läsa ”Ubuntu”, som jag lärde mig i Ghana. Det betyder ungefär att vi  alla är sammanlänkade med varandra. Och döm om min förvåning när jag på nästa uppslag kunde läsa en strof ur min favoritdikt Still I rise av Maya Angelou. Jag som just har läst på om slaveriet, till min roman, fascinerades av att CG de Geer, månne en avlägsen släkting till den de Geer som var med och grundande slavfortet i Ghana, stod på samma scen som en slavättling som kanske hade skeppats ut från just de Geers fort för 250 år sedan… Undras om de tänkte på det?

En annan höjdpunkt var att se Susan Faludi i aktion. En välformulerad, stillsamt reflekterande feministisk ikon som skrivit en bok, Mörkrummet, om sin aggressive machopappa som efter 25 års tystnad hörde av sig och berättade att han  bytt kön. Intressant var också Gloria Gervitz som jag pratade med på flyget hem. Hon har arbetat på en långdikt i fyrtio år, Migrationer. Om framförallt inre migrationer. För att nämna något.

Jag arbetar nu med sista kapitlet i min roman med arbetsnamnet Systrarna Nyströms begravningsbyrå som jag skriver tillsammans med min kollega Eva Stilling. Det är fantastiskt att skriva tillsammans. Kontinuerlig kompetensutveckling och dubbelt så roligt som att skriva själv. På fredag skickar vi de tre första kapitlen till några agenter. Sedan får vi se.

Read Full Post »

Harmattàn, den torra ökenvinden från Sahara blåser över Västafrika från december till mars och skapar ett dis på himlen – och svalare väder. Juldagen firade jag med ett trettital släktingar. Gården fylldes av vuxna och barn som alla njöt av mustig, traditionell jordnötssoppa med kyckling och cassava – och grillad fisk i pepprig tomatsås med risbollar. Maten hade tillagats av de yngre kvinnorna dagen innan; husbonden hade handlat fisk och distribuerat fem fiskar var på julafton till föräldragenerationen, en traditionell julklapp i ett land där mat fortfarande är den bästa julklappen. Frapperande är hur de yngre männen och kvinnorna hela tiden servar oss lite äldre; de hämtar vatten, fyller på tallrikarna, ser efter barnen, plockar undan disk och är allmänt alerta. Som äldre åtnjuter man respekt av artiga yngre familjemedlemmar. Det är fint.

Pratade litteratur med en släkting och upptäckte flera  vita fläckar på min litteraturkarta: Chinua Achebe som det mest pinsamma exemplet. Hans roman Allt går sönder från 1958 är en klassiker och belyser kulturkrocken mellan det traditionella afrikanska samhället och den engelska kolonialmakten i en liten by i Nigeria under 1800-talet. Översatt till 45 språk och såld i över 2,5 miljoner exemplar. ”Ingen roman har betytt mer för den afrikanska litteraturen”, skrev Per Westberg.

Och nu på nyårsfafton blickar jag tillbaka och inser förundrat att trots heltidsjobb har jag och min skrivarkollega skrivit klar halva boken som går under arbetsnamnet SNBB. Eller klart och klart, ett visst redigeringsarbete kvarstår.

Världen har varit så orolig detta år med miljö, flyktingar, terror och krig i fokus. Vissa har talat om att Det tredje världskriget redan är här. Men människor över hela klotet har också visat prov på engagemang och initiativkraft. Med Lasse Bergs fantastiska böcker, om människans utveckling ringande i öronen, måste jag tro på människans förmåga att lösa de problem som vi har skapat. Som komplement till det dystopiska och biologistiska vill jag avsluta med det femisistiska. Den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies Tedtalk blev en bok som i december delades ut till 100 000 gymnasister i Sverige: We should all be feminsists. Makalös författare och inspiratör.

Jag önskar mina läsare en fin Nyårsafton  – och kraft att förändra vår gemensamma jord till en bättre plats under 2016.

Read Full Post »

Igår var jag på bokcirkel och diskuterade den 50 år gamla Samtal i Hanoi av Sara Lidman. Även om det är länge sedan boken skrevs och kriget är slut sedan decennier är temat aktuellt. Vad gör kriget med oss människor? Och hur håller man motståndet levande, mot terroriserande nationer och människor? Och var finns poesin när allt trasas sönder? Sara Lidman lyfter fram människor, episoder, berättelser, ohyggligheter och skönhet med den varsamhet och skärpa som är hennes signum. Och texten fortsätter leva långt efter läsningen. Som vanligt efter ett boksamtal blir man sugen på att genast läsa om boken. Denna gång tryfferad med nya perspektiv.

En av deltagarna vittande om hur hon hade blivit mobbad på sin arbetsplats – och använt boken som en räddare i nöden. Bara genom att läsa några rader kunde hon återfinna sin jämvikt och hämta energi i Saras ord. Hon lyfte särskilt fram ett citat:

Hennes ögon var riktade mot mig med en förtätad likgiltighet som gjorde mig genomskinlig, totalt okunnig, inte ens påbörjad. (1965:102)

Just dessa ord kastade jag mig över när jag kom hem från jobbet idag. En medarbetare med kalla ögon, exkluderande i sitt väsen, fick mig att känna just så. Väl hemma letade jag rätt på stället i Samtal i Hanoi och genast kändes det bättre. Någon annan hade upplevt detta, formulerat det – och femtio år senare skänker orden en oväntad tröst.

Direkt efter det kyliga mötet med medarbetaren hamnade jag i ett samtal med en annan medarbetare där vi samskapade en helt annan känsla. Närvaro, intresse, frågor, skratt. Så olika det kan vara.

 

Read Full Post »

Såg filmen Violette igår av Martin Provost. Den handlar i huvudsak om vänskapsrelationen mellan Simone de Beauvoir och Violette Leduc. Besläktad med  den starka och minimalistiska filmen Ida, Pawel Pawlikowskis svartvita film utspelas den i efterkrigstid och handlar om komplexa situationer och komplexa porträtt. Filmen Violette har också ett klassperspektiv. Relationen mellan de båda kvinnorna är minst sagt ojämlik.

Gott att för en gångs skull se en film där den kvinnliga huvudpersonen efter alla motgångar inte tar livet av sig, utan når de hett eftertraktade skrivframgångar hon så har suktat efter. Inspirerande för oss skrivande människor. Det är bara att skriva på. Inte ge upp. Skala av och lyft fram det som bränner mest. Word.

Violette Leduc står nu på läslistan.

Read Full Post »

Har nu träffat teaterdirektören för PotatoPotato som sätter upp min föreställning med arbetsnamnet Sedlar. Eller rättare sagt den föreställning som tar form efter min idé. Så spännande att se vad de gör av den! Premiär i Malmö den 18 april. Jag hoppas jag hinner tillbaka från Paris. Föreställningen handlar om pengar och värde. Ett samtal över tid och rum. 1892 skriver Oscar Wilde i  Lady Windermere’s Fan

Vad är en cyniker? En man som vet priset på allting men värdet av ingenting.

Den ligger på min min läslista med koppling både till föreställningen och makarna Bruce. Fast cyniker var de absolut inte.

Det är lustigt hur mina projekt påverkar varandra. Hur ett namn från makarna Bruces brevväxling blir till en karaktär i den andra romanen som jag skriver. Föreställningen Sedlar för tankarna till Viktoria Benediktssons debutroman Pengar, skriven samma år som Carolina och William möts i Paris, 1885. Den måste jag läsa för att få fatt i tidsandan. Mätt med konsumentprisindex motsvarar 100 kr 1885 hela 6379 kr idag. Det är bra att veta när man läser vad sömmerskan tog betalt för Carolinas klänningar.

I Malmö är det grått och disigt. Jag bor på Airbnb på Fersens väg i en stilig våning där jag har boat in mig i ett rum med bad en suite. Här finns miljöer som man kan använda litterärt. Man blir lite av en tjuv när man skriver skönlitteratur. En miljö här, en anekdot där, ett samtal överhört på en restaurang. Det är verkligen stimulerande att vara en spunkletare.

Read Full Post »

Har just läst Richard Fords roman Kanada. Romanen för tankarna till ett tredelat partitur, med en stämma som binder ihop alla brokiga livstycken: vi hör barnets röst, men efterhand förstår vi att det också den åldrade mannen som blickar tillbaka. Romanen väller fram som en gränslös flod, lågmäld men obönhörlig.  Redan efter första raderna är läsaren fast; författaren summerar vad berättelsen kommer att handla om. Och det gör han genomgående, berättar vad som kommer att hända. Därigenom behöver man inte bläddra febrilt för att få reda på hur det går, utan kan sjunka ner mellan raderna och uppleva vad som faktiskt händer, vara mitt i floden.

Trots att intrigen är spektakulär blir den ändå giltig för var och en av oss, för den handlar om de kriser, för att inte säga trauman,  vi ibland oförskyllt hamnar i  -– och hur vi hanterar dem. Men framförallt är det en skickligt gestaltad berättelse där människor och miljöer blir ångande av liv. Ford har ett exakt, stringent språk och meningarna krokar i varandra till ett smärtsamt skönt flöde.

Det var länge sedan jag läste något så fulländat.

Read Full Post »

En sval vind får trädens grenar att gunga. Det stora Flamboyant-trädet med sin paraplyliknande krona och scharlakansröda blommor skuggar den stora tomten liksom Akacia och högresta Palmer. Bougainvillea, Hibiscus och Oleander är några av de växter jag känner igen som blommar i en kaskad av rosa, rött och gult. Tidigt på morgonen är det riktigt behagligt här. Liv och Leo, Helena och Bror och Carolina och Will har fått vila några veckor när jag har varit upptagen av packningsbestyr, resor och acklimatisering i tropikerna.

Landade i Accra för drygt två veckor sedan, strax efter ett storskaligt åskväder som lämnade efter sig ett kraftfullt hällregn, och tack vare det ”bara” 25 grader. Det var skönt att möta ett Ghana som inte var bastuhett utan ganska skönt. Harmattán är på väg in från öknen med sandmättad luft som gör att solen täcks av dis, och en behaglig bris smeker den röda jorden. Det är rätt fascinerande när man betänker att diset faktiskt är dansande sandkorn ända från Sahara!

Resan gick bra även om passagen genom tull och upphämtning av bagage på Accras flygplats var precis lika kaotisk som förra gången. Gränsvakterna är nästan komiskt omständliga och ineffektiva på alla sätt och vis. Ghananerna tålmodiga.
Värmen gör en loj. Allt går långsamt här. Efter några dagars frustration kapitulerar man och går in i en annan lugnare andning med mindre tidsfixering, färre förväntningar, mer närvaro och hud. Det är ganska skönt.

Man byter också tidsrytm. Jag går upp i ottan, när det fortfarande är svalt och tyst och sätter mig och morgonskriver en stund, försöker fånga de tankar som dyker upp; jag behöver skriva  för att må bra och hålla skrivmuskeln igång. Romankaraktärerna har dock känts för långt borta i hettan och jag har bestämt mig för att ge dem några veckors semester.

Istället läser jag, just nu Teju Coles Öppen stad, en dagdrömmande roman där huvudkaraktären vandrar genom New York och reflekterar över frågor som relaterar till konst, kultur, politik, identitet i en postkolonialistisk tid. Flanerandet blir en väv belyst ur olika perspektiv med rika utvikningar åt alla håll i tid och rum, men betraktad med en västafrikans blick i det globala samhälle som är vårt. Riktigt intressant läsning.

Sedan följer en simtur i poolen; det är en ren njutning att låta tankarna skölja genom min nattvarma kropp nersänkt i det ljumma vattnet, låta simtagen räta ut muskler och leder och hitta balansen. Efter det frukost, kokosvatten för vitaminernas och mineralernas skull och för att det är så gott, yoghurt och solmogen mango som för smaklökarna att jubla – och då börjar det övriga huset vakna till liv.
Godmorgon,världen!

Read Full Post »

Older Posts »