Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2012

Är i en fas när jag läser mer än skriver nu. Funderar kring detta med jagperspektiv och det fiktiva jagets sammanblandning med författarjaget  – och anspråket på sanning i litteraturen. Blir inte ”jaget” fiktivt det ögonblick det skrivs som litteratur?
Under de senaste året har ju många kändisbarn kommit ut med berättelser om hur det var, egentligen. Johanna Ekström har skrivit sin starkt biografiska (?) roman Om man håller sig i solen. Den har sin pendang i pappa Pär Wästbergs Ute i livet – En memoar. Båda intresserade av att ge sin version av sanningen. Handlar sanningssträvan om sökandet efter autenticitet i en allt mer konstlad tillvaro? Eller är det ett vapen som handlar om upprättelse alternativt hämnd: så här var det.

Jan Myrdal – En barndom, Carina Rydberg – Den högsta kasten, Maja Lundgren – Myggor och tigrar har ju alla drivit faktionslitteraturen ett snäpp närmare verkligheten (?) genom att använda autentiska namn i sina romaner till skillnad från t ex Strindbergs En tjänstekvinnas son och En dåres försvarstal där namn på personer och platser är lätt fingerade.

Ramlade över författaren Marika Stiernstedts biografi Kring ett äktenskap, 1953, där hon berättar om sitt äktenskap med Ludvig ”Lubbe” Nordström. Äktenskapet var stormigt, kreativt, drabbande och upplöstes till slut. Litteraturprofessorn Lisbeth Larsson har skrivit om Stiernstedt i sin bok Sanning och konsekvens (2001), där hon utforskar sanningsanspråket i faktionslitteraturen i allmänhet och i Stiernstedts biografi i synnerhet- och vilka konsekvenser det biografiska får för kvinnan. Vad kan och vill en kvinna berätta om sitt liv i litterär form och hur tar hennes berättelser emot. Kvinnan tycks dra det kortaste strået – och blir ofta anklagad för att vara hysterisk eller galen på något sätt. Tänk Viriginia Woolf, Victoria Benedictson, Carina Rydberg, Maja Lundström i förhållande till August Strindberg, Jan Myrdal, Per Wästberg.
Spegling i en skärva hette den roman som Stiernstedt själv tyckte bäst om. Kan språket någonsin fånga sanningen om någons liv annat än i skärvor? Och är det önskvärt?

Read Full Post »

Hamnade på Lejonkulan i fredags och i Polettis uppsättning av en föreställning i projektet Satans Strindberg. Föreställningen utspelar sig på Jämställdisternas kulturnatt. Fem vanliga män i panelen, utan särskilda kunskaper om just Strindberg, diskuterar under ledning av en mästrande professor förordet till fröken Julie; och allt mer slirande, påverkade av konferensspriten förflyttar de sig allt längre från urtexten. Rakat eller orakat, sviken eller inte sviken? I samtalet lägger sig alla frågor på en individuell nivå. Två kvinnliga konferensvärdar hunsas i crescendo av moderatorn. Allt urartar precis som attackerna i kommentarsfälten brukar fara ner i diket.

Perspektiven blir tänkvärt förvrängda av att alla manliga roller spelas av kvinnor och tvärt om. Roligt, dråpligt och förfärligt improviseras scen för scen fram.

På restaurangen efteråt mellan sushibitarna och wasabin, tänker jag: rått, starkt och Strindberg som katalysator på samtiden.

Inspiration till min roman!

Arigato, August och Poletti!

 

Read Full Post »

Ordet september är en mjuk, melankolisk övergång mellan sommarvärmens augusti och det mer kantigt kyliga oktober. Här på ön hänger druvorna i klasar, hansarosorna breder ymnigt ut sig med stinna nypon, och vildvinet skiftar i rött. Också havet har en vilsam, böljande mjukhet. Ön är lika fridfull och stilla som Malmö var hektisk och exalterad. Gott att kunna växla mellan olika världar.

I romanen har nu Helena äntligen vågat ta ett modigt steg ut ur komfortzonen. Att söka jobb i 60-årsåldern även om man är erfaren och uppdaterad är dock ingen njutning. Hon får erfara både könsdiskriminering och åldersrasism och funderar som bäst hur man bäst hanterar detta. Anmäla och fastna i offerfacket eller bara svälja och gå vidare. Tänka ”Huge mistake” som Pretty woman när hon återkommer till butiken som tidigare nekat henne tillträde- och som nu bittert inser hur fel de gjorde.

Inspirerad av Brors terapeutiska kompetens tänker hon att det som sker har en mening – och att det bäst är att förhålla sig till det. Bror tycker hon borde starta eget istället och bli sin egen chef, styra över sina uppdrag och sin tid. Bli pilot i sitt eget liv. Den formuleringen väcker något hos Helena. Bli egen. Varför har hon aldrig tänkt på det tidigare. Är det för sent? När är något för sent?

Det verkar som Helena har hamnat i ett vägskäl – ett livskors. Ett människoliv består ju av så många förlorade möjligheter. Varje gång man väljer en relation, studier, ett jobb, en flytt väljer man ju också bort andra alternativ. Det där funderar man ju på då och då – hur hade det blivit om jag istället hade valt honom, pluggat konstvetenskap och flyttat till London. Hur hade mitt liv blivit då?

Helena har börjat intressera sig för det som inte blev. In search of My treasure

Read Full Post »