Här kommer en recension av Sara Danius postuma Sidenkatedralen och andra texter. Gotlands Tidningar där jag vanligtvis skriver hade redan tackat ja till en annan recensent i samma ärende.
Omslaget är frapperande elegant. Rött och svart. Hennes namn och titeln i guldversaler. Stiligt. Sara Danius är fotograferad i den kreation som hon kallade för Sidenkatedralen, ritad av mästerskräddaren Per Engsheden, till Nobelfesten 2015, inspirerad av Selma Lagerlöf och Marcel Proust. Hon är på väg bort i den arkitektoniska klänningen vars stiliserade mönster flyter ihop med mörkret. Håret är strängt bakåtkammat. Hon ser stillsamt nöjd ut. Blundar den ständiga sekreteraren? Inför den krävande verkligheten med både cancer och turbulens på jobbet.
”Sidenkatedralen och andra texter” är en samling artiklar och essäer om litteratur, mode och fotografi; tre essäer relaterar till Svenska Akademien och som en avslutande minibiografi finns manus till hennes tre sommar- och vinterprogram. De fem delarna avdelas med närbilder på klänningstyget i sidengazar. Samlingen innehåller också en del fotografiskt material. Boken inleds med ett förord av kollegan och sedemera vännen Toril Moi, professor i litteratur vid Duke University och avslutas med ett efterord där förläggaren Daniel Sandström och redaktören Gunilla Sundén berättar att Danius under de sista åren av sitt liv arbetade med två bokprojekt. ”Sidenkatedralen och andra texter” är en skön kreation av dessa oavslutade arbeten.
Titeltexten är bokens clou. Den tillhör de där texterna man aldrig glömmer, gestaltad inifrån själva nobelklänningen, ja författaren är faktiskt inlåst i den. Symboliskt nog.
De andra texterna är också fyllda av kunskap, reflektioner och esprit. Man blir på gott humör att höra henne. Att läsa Danius verk är att höra hennes välartikulerade röst. Själv har jag hennes essäsamlingar (Den blå tvålen och Husmoderns död) på nattduksbordet. Det är njutbart att få en dos Danius innan man somnar. Och varje gång lär man sig något nytt, blir nyfiken på mer. Och de tål att läsas om och om igen. Se där en sann folkbildare.
När jag lägger ifrån mig boken har jag mött så skilda kulturarbetare som Svetlana Aleksijevitj, Balenciaga, Camilla Thulin och de glömda kvinnliga fotopionjärerna Lee Miller och Louise Dahl Wolfe för att nämna några. 26 texter, 13 om kvinnor och 13 om män. Varannan damernas! Jag tänker att Danius verk är de bästa av testamenten. Hon är generös, inkluderar oss alla – och varje gåva kännetecknas av stil och hållbarhet. I detta postuma verk möter vi inte bara en samling skickliga yrkeskvinnor och -män som Sara Danius presenterar. Hon visar att hon själv tillhör denna illustra grupp. Hon är den okrönta drottningen. Av snille och smak. Det kan vi inte blunda inför.
Signora Sabatini 