Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rädslor’

Jul. En besynnerlig helg på många sätt.
Prålig, skrällande, skramlande, krävande. Så olik mellandagarnas stilla flytande.
Tacksam över att kunna välja. Välja bort.

PotatoPotatos isdans, i Malmös Folkets park, på julafton var en drömsk inramning till ett alternativt julfirande.

Brutalt. Svävande. Svindlande. Hårigt. Poetiskt. Iskallt. Sorgligt.
Och alldeles underbart.
Som en dikt av Kavafis

När midnattstimman plötsligt ljuder av
en procession, som drar förbi osynlig,
med underskön musik och ljud av röster –
sörj inte lyckan, som dig svek
ditt verk, som gick om intet, dina planer,
som alla visade sig vara tomma illusioner – sörj
dem inte, ty det tjänar inget till:
tag som en längre förberedd och modig man
farväl av det Alexandria, som försvinner.

Men framför allt: Låt dig ej luras! Säg ej att
det var en dröm, att du bedrogs av dina öron –
håll dig för god för sådant fåfängt hopp.
Stig som en länge förberedd och modig man,
som aktas värdigt sådan stad,
med fasta steg till fönstret fram
och lyssna där med rörelse, men utan
de ängsligas och fegas bönerop och klagan; lyssna
till rösterna – din sista njutning – till
de mystiska ensemblens överdådigt sköna instrument,
och tag farväl av det Alexandria du förlorar.

Dikter är inte Brors grej. Vilket är lite märkligt med tanke på att han är en väldigt kreativ person. Kreativ lika med öppen. Hans exfru gillade inte dikter heller. Kanske är det ett arv från henne. Kanske omedvetet. Vi är mer lojala med vår historia än vad vi tror. Vår historia är ju fundamentet till den världsbild vi har byggt. Även om delar av historien har raserats håller vi fast vid den världsbild vi har, tills vi möter någon, något som ger oss modet att pröva vägar vi tidigare har förkastat.

När vi vågar omformulera – förändras världsbilden – och vi med den.
Rädslor. Vanor. Hur mycket snurrar inte kring det?

Read Full Post »

Nu börjar de olika bitarna i mitt pussel falla på plats. De olika karaktärerna är inte vad vi tror att de är. Allt är icke vad det synes vara. Livet är komplext. Och det finns en skönhet i det. Möjligheter. Perspektivbyten.

Den underliggande strömmen handlar om förändringens möjligheter. Om hur rädslor styr oss. Och längtan efter att få träda fram som de människor vi är. Om det paradoxala i våra liv och om drömmarna.

Och vad som händer när vi slutar vara rädda.

Maya Angelous dikt And still I rise skulle kunna vara en sammanfattning.

You may write me down in history
With your bitter, twisted lies,
You may trod me in the very dirt
But still, like dust, I'll rise.

Does my sassiness upset you?
Why are you beset with gloom?
'Cause I walk like I've got oil wells
Pumping in my living room.

Just like moons and like suns,
With the certainty of tides,
Just like hopes springing high,
Still I'll rise.

Did you want to see me broken?
Bowed head and lowered eyes?
Shoulders falling down like teardrops.
Weakened by my soulful cries.

Does my haughtiness offend you?
Don't you take it awful hard
'Cause I laugh like I've got gold mines
Diggin' in my own back yard.

You may shoot me with your words,
You may cut me with your eyes,
You may kill me with your hatefulness,
But still, like air, I'll rise.

Does my sexiness upset you?
Does it come as a surprise
That I dance like I've got diamonds
At the meeting of my thighs?

Out of the huts of history's shame
I rise
Up from a past that's rooted in pain
I rise
I'm a black ocean, leaping and wide,
Welling and swelling I bear in the tide.
Leaving behind nights of terror and fear
I rise
Into a daybreak that's wondrously clear
I rise
Bringing the gifts that my ancestors gave,
I am the dream and the hope of the slave.
I rise
I rise
I rise.


Read Full Post »

Tillkortakommanden. Intressant ord. Innehåller en rörelse som inte når ända fram. En förväntning som  inte uppfylls. Och hur formuleras normen, vem tolkar?

Helena har svårt med det sociala turtagandet, svårt att vara i dialog med andra. Även om hon tycker mycket om Bror, kanske älskar – även om det är ett ord som känns som en kliande kofta – är hon dålig på att svara på sms, mejl, telefonsamtal; hon är usel på att kommunicera helt enkelt. Det är som om hon bara kan göra en sak i taget. Är hon upptagen av ett byggprojekt tar det all hennes tid. Det är som om hon glömde bort det andra livet.

Bror är kvick, omtänksam och hela tiden steget före – en jonglör som förmår hålla reda på jobb och kulturevenemang, barn och vänner. Dessutom har han idéer och förslag. Helena känner att hon inte hinner med. Som nu.

Bror har föreslagit att han tar tjänstledigt och kommer till Malmö. De kan pröva att bo ihop, eller så skaffar han en egen lya. Han har blivit erbjuden ett jobb på ett spännande företag.

Helena svarar med tystnad. Inte för att hon är dum, utan för att hon tänker, konsekvenser, risker, erfarenheter. Och när Bror hör av sig och undrar vad som händer blir det mycket men och kanske och måste fundera, men mest men. Hon känner att hon blir stressad, inte räcker till. Om man tittar i backspegeln har hennes tidigare samboförsök inte precis varit framgångsrika.

Bror ser ju att hon är rädd, men blir ändå lite besviken att hon inte är åtminstone lite entusiastisk.

Rädsla. Varför låter vi våra rädslor styra oss i så hög grad, tänker jag när jag ser Helenas framfart eller kanske mer tvärstopp. Bror är ju en fantastisk man, dessutom med rika kunskaper om mänskligt beteende. Han har tålamod, är emotionell och bildad, rolig, trygg och jag vet inte vad. Lagar god mat gör han också. Men Helena är förblindad av det som hon uppfattar som sina egna tillkortakommanden.

Varde ljus!

Read Full Post »