– Är det verkligen konst vi ska arbeta med nu, såsom världen ser ut? Ungefär så inledde Stina Oscarson sitt föredrag i morse, på Almedalsveckan. 60 miljoner på flykt, ett Arktis som smälter och en amerikansk president som äventyrar både miljö- och fredssträvanden med sin girigbukspolitik. Vem behöver en skulptur föreställande ett fågelbo med blommande fingrar? (Miró på Waldemarsudde)
Föredraget roterade runt faran med att ständigt tänka i lönsamhetstermer och den undertext som växer fram när allt kalkyleras: Är Du lönsam, lilla vän? Hon hade börjat fundera på hur lönsam hon kunde tänkas vara. Vad hade hon bidragit med? Kostat? Var hon en tillgång eller belastning för samhället? Jag tänkte förstås på Peter Tillbergs målning Blir du lönsam, lille vän från 1972. Fortfarande så aktuell. De humanistiska värdena urholkas om vi hela tiden funderar över om det vi gör lönar sig eller inte. Oscarson talade med passion och frenesi. Det är farligt med en enda berättelse och språket urvattnas till ett marknadsspråk: företagskan. Vi blir strömlinjeformade, anpassar oss. En färd på ett sluttande plan. Hon citerade några rader ur Dag Hammarskjölds Vägmärken:
Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad – intellektuellt, emotionellt och moraliskt.
Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för det oss bakåt på människoblivandets långa väg.
Och jag tänkte på Trump. Och på Hjalmar Gullberg:
Bara de riktiga orden,
orden med krona och fågel-
sång har en skugga som träden.
Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.
Stina Nordberg sjöng en kampsång och mina tankar for iväg till Naomi Kleins senaste bok No is not enough (recenserad av Nina Björk i DN i juni). Trump är, skriver Klein, ”inte alls något brott, utan snarare kulmen – den logiska slutpunkten – på en rad farliga berättelser som vår kultur har berättat länge”. Och berättelserna lyfter fram att marknaden bör styra och att pengar är det som betyder något i livet. Oscarsson tog några andra exempel och återkom retoriskt till Därför behövs konsten. För att visa på och tala om andra sätt att leva våra liv.
Sedan pratade hon om Rädslan. Att det inte är makten som korrumperar – utan rädslan, ”orons lilla betjänt”, hon citerade Per- Anders Fogelström. Alla som arbetar med säkerhet borde ha som obligatorisk läsning Ner med vapnen av Berta von Suttner, som inspirerade Nobel till att instifta fredspriset, och T S Eliots Det öde landet. Varje krig sår ett frö till ett annat krig. Rädslan urholkar både själen och förmågan. Tilliten. Därför behövs konsten.
Oscarson avslutade med att säga att det tycks som om det vi behöver allra mest idag är ett fågelbo med blommande fingrar.
Och så spelade och sjöng Stina Nordberg en stark sång till. Men samtalet efteråt uteblev. Alla försvann snabbt in i sina mobiler och gick ut i solen, vidare till nästa programpunkt. Själv såg och hörde jag mycket företagska. På Googles programskylt kunde jag till exempel läsa. ”Förtroende som valuta.” Ett tidens tecken?
Stina Oscarsons föredrag hade flera kopplingar till Ruben Östlunds film The Square som fick filmvärldens mest prestigefyllda pris, Guldpalmen i Cannes, tidigare i år. Den visades på ett utsålt Borgen i går kväll för första gången för en svensk publik. En entusiastisk publik. Originell och intelligent film. En film man tar med sig hem. Det var andlöst spännande att se vad som händer när när marknadskrafterna får styra och den dominerande berättelsen handlar om pengar (och att få till en viral succé som en del i marknadsföringen av varumärket) och där tilliten till medmänniskor och samhälle försvagas. Nidbilden av konst- och kultureliten i händerna på kommersen är dråplig. Men just därför behövs konsten. För att ge oss andra perspektiv,
När jag kom hem från den pulserande Almedalen lyssnade jag på Sommar. Malin Persson Giolita pratade också en hel del om berättelser. Att vi människor har berättat i alla tider. Hon var bekymrad över vad som händer om vi börjar tro på fel berättelser. Precis som Klein menar hon att vi kan och måste berätta andra berättelser än marknadens, individualisternas, nationalisternas, de räddas. Vi behöver andra och inkluderande berättelser som handlar om rättvisa och solidaritet. Det är det som gör oss till människor. Vi. Vackert ord. Och nödvändigt.
Det verkar som om många är inne på att växla spår. Och det är verkligen hög tid.
Signora Sabatini 