Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Rekommenderade ställen’ Category

Har varit i Köpenhamn på vernissage. Inte vilken vernissage som helst, utan Charlottenborgsfondens stora vårutställning. Förra året fick konstnärsparet Maja Qvarnström och Erik Lagerwall det prestigefyllda solopriset. I år hade de en egen avdelning på Charlottenborg för sin installation i papp i naturlig skala.

Konsthallen är sprängfylld med människor. Till installationen ringlar en lång kö. Bara sex i taget får gå in. Varje grupp får stanna i max tre minuter. Det skapar en väntan, en förväntan. Andrum.

Det första man ser är en fem meter hög obelisk, ett bekant objekt i stadsrummet. Alla dessa monumentala skulpturer resta till minne av någon, något. Till vänster står en byggnadsställning och en spann. Arbete pågår. Monument, tänker jag när jag långsamt går över de vackra blågråskimrande gatstenarna in i nästa rum. Där sitter två män och två kvinnor och äter en måltid vid ett rustikt furubord; på tallrikarna ligger mat – korv och potatis? Där finns också kaffekoppar, ölglas, två kastruller med lock, några ölburkar och några ljusstakar och bestick förstås. Det tycks föreställa en lunchpaus mitt i arbetet. Männen och kvinnorna är böjda mot varandra som i ett samtal, mobilerna är på laddning, på väggen hänger en tavla med en fågel, en frihetssymbol, uppspikad, på golvet står en sopborste och en sopskyffel. Där finns också vita liljor, den klassiska konstsymbolen för renhet, det jungfruliga. Utanför fönstren med randiga gardiner finns en annan verklighet, gavlar av hyreshus skymtar. Tankarna fladdrar.

Det händer något när man kommer in i ett rum med människor. Man känner igen sig. Och jag undrar hur mänskorna hänger ihop med obelisken, monumentet. Eller är detta också ett monument? Måltiden.  Samtalet. På en vardagligare nivå. Jag går runt bordet och tittar och då ser jag att bordet är liksom kluvet. Det är två människor som speglas i en imaginär spegel. Tydligast syns det på stolen och tallriken med knivarna som står mitt i spegellinjen. Där blir det osynliga synligt. Och nu ser jag att allt är dubblerat. Allt.

På väg ut passerar jag obelisken på andra sidan vid byggnadsställningen och upptäcker då att den fjärde obelisksidan ännu inte är klar. Den är verkligen under konstruktion. Aha. Det är arbetarna som sitter där inne och äter för att strax gå tillbaka till arbetet med obelisken. Kanske till och med konstnärerna själva. En  metakommentar till hela installationen.

Installationen fortsätter att snurra i mitt huvud långt efter de tre minuternas betraktelse. Jag tänker på Magrittes Ceci nést pas une pipe. Nej, ingen pipa var det, utan en avbildning av pipan. Det här är inte heller vad det synes vara, men betraktaren arbetar febrilt med att få ihop det hen ser till en verklighet som är begriplig. Några av betraktarna upptäckte inte ens att det var ett halvt bord och ett halvt rum de såg.

Uppenbart är att konstnärerna laborerar med symboler, perspektiv, paradoxer, perception, konstruktioner av verkligheten, språket. Enligt Wiki definieras ett monument så här: ”[…] ett offentligt konstverk eller en byggnad med avsikt att erinra om en person eller tidigare inträffad händelse eller historisk verksamhet.” Vill konstnärerna härmed uppgradera måltiden och samtalet till monument? Göra mjuka värden minnesvärda?

Hur som helst är det en minnesvärd installation, en något skavande återgivning av verkligheten, men också något mer. Konstverket är storslaget och intimt på en och samma gång. Och det inbjuder till reflektion. Vi är inte åskådare. Vi är samskapare. Inte bara av detta konstverk.

Det liknar det jag som författare vill uppnå med mitt skrivande. Att göra läsaren till medaktör. Att bjuda in till reflektion över den flyktiga världen.

Inkludering är så mycket intressantare än exkludering.

Read Full Post »

Har varit i Luleå i helgen och bland annat besökt Kulturens hus och kostymören Karin Sundvalls kostymutställning från 25 års arbete med teater och film. Det var intressant att följa processen från skisser och utkast till färdiga kostymer: vackra, kreativa, välgjorda, uttrycksfulla. Och i några filmmontrar kunde man se kostymerna i sin kontext. Film utan ljud tydliggör än mer filmens visuella kvaliteter, inte minst kläder och tyger som signalerar över- och underordning, tid och plats, inkludering och exkludering etc – och som visar hur väl utförda kostymer bär fram filmens berättelse med skönt komplexa lager ofta verksamma på ett omedvetet och subtilt plan.

I det innersta rummet fanns fria skapelser tillkomna utan uppdragsgivare. Här kunde man skönja teman och undertexter som blommar ut till fristående verk.

I ”frirummet” använder hon fyra krinoliner som bas. Krinolinen är uppenbart en form som tilltalar Sundvall – en upp-och nedvänd amfora, en tvångskorsett eller en stödstruktur som möjliggör experimentell frihet? Två krinoliner är jordbaserade och två fritt svävande. Snöprinsessan – en diagonal snösvepning i tyll och ullfragment. Krinolinformen liknar en norrbottnisk snödriva, med ett snöljus som nästan bländar oss. Men ser vi förbi utanpåverket finner vi inne i snödrivan ett skyddslöst naket barn på en skinnfäll. Det vi ser och det vi inte ser. Utanpå och inuti.

Änkan är mörkret förkroppsligat. Snöprinsessans tyll och ull är här svartfärgat, krönt med sorgflor. Innanför den svarta skruden vindlar en ljusslinga som för att påminna oss att ljus tarvar mörker för att synas, stjärnor syns bara i natten; Änkan må vara en skapelse i svärta men där finns också grönglänsande fjädrar som skimrar hågkomst om fågelns flykt, om ett liv i rörelse.

I rummet finns också två svävande krinoliner. Den ena Stålbroderad  är en stålkonstruktion inte olik de krinoliner som kallades criades – skrik – eftersom det gnisslade om stålskenorna när man gick. Metallplåtar, likt pansar och silver och guldtrådar vävda i olika strukturer, skapar skuggor av ett broderi där mjuka organiska former möter de hårda metalliska. Konstruktioner och illusioner.

Den sista krinolinen Pricken placeras till skillnad från de andra i ett popikoniskt 60-tal där gröna, gula och blå transparenta prickar svävar likt en färgglad kristallkrona – av plast. Inget är vad det synes vara.

I rummets diagonal finns slutligen två verk. Björklisa (det enda verket med ett egennamn, Sundvalls alter ego?) grenslar marken med sina seende björkben, de norrbottniska benen fast förankrade i den arktiska jorden.  För visst har björken ögon? Björklisas mantel är av hoptvinnat ris; man behöver inte binda ris åt egen rygg; man kan använda riset och göra sina smärtsamma erfarenheter till tillgångar, till en frasande mantel.

Björklisa är på väg mot Drömmen,  en skapelse av flyktiga sidenband, släta och krusiga i olika längder klädda med olikformade knappar. En drömfångare som lämnat krinolinens bur och gnissel och som skapar ett uttryck för längtan efter frihet och liv, i gränslandet mellan dröm och verklighet.

Read Full Post »

Hamnade på Lejonkulan i fredags och i Polettis uppsättning av en föreställning i projektet Satans Strindberg. Föreställningen utspelar sig på Jämställdisternas kulturnatt. Fem vanliga män i panelen, utan särskilda kunskaper om just Strindberg, diskuterar under ledning av en mästrande professor förordet till fröken Julie; och allt mer slirande, påverkade av konferensspriten förflyttar de sig allt längre från urtexten. Rakat eller orakat, sviken eller inte sviken? I samtalet lägger sig alla frågor på en individuell nivå. Två kvinnliga konferensvärdar hunsas i crescendo av moderatorn. Allt urartar precis som attackerna i kommentarsfälten brukar fara ner i diket.

Perspektiven blir tänkvärt förvrängda av att alla manliga roller spelas av kvinnor och tvärt om. Roligt, dråpligt och förfärligt improviseras scen för scen fram.

På restaurangen efteråt mellan sushibitarna och wasabin, tänker jag: rått, starkt och Strindberg som katalysator på samtiden.

Inspiration till min roman!

Arigato, August och Poletti!

 

Read Full Post »

Jag har sagt upp min skrivarlya. Efter sommarens utflykter hit och dit har jag upptäckt att jag skriver bättre och mer disciplinerat om jag gör det på bibliotek. Här i Stockholm är jag förstås svag för Asplunds rondörer på Sveavägen, men jag har också upptäckt många andra fina bibliotek runt om i stan och i landet: Medborgarplatsen, Gröndal, Sköndal, Tensta och Kulturhuset för att nämna några i Stockholm. Alla lämpliga som skrivställen. I Malmö tycker jag om att skriva i Stadsbibliotekets svindlande vackra Ljusets kalender och I Visby på Almedalsbiblioteket. Under en sväng till Luleå besökte jag biblioteket på Kulturens hus. Underbart även det.

Så du kommer att möta flera biblioteksmiljöer i min roman. Utmärkta arbetsplatser och fantastiska mötesplatser. Om du nu inte visste det redan.

Så nu har jag snart 5000 kr i månaden till annat. Leve biblioteken!

Read Full Post »

På sistone har jag jobbat med en intervju i romanen. Det var väldigt roligt att låta intervjun leta sig fram i  överraskande labyrintiska gångar.  Och att hitta en form som känns spännande att läsa. Silja blev mycket tydligare för mig efter intervjun. Hon trädde fram. Nya trådar. Annat material. Komplexa mönster.

Texten växer fram som en gobeläng. Med lösa trådar på baksidan. Text och textil är besläktade. Man talar ju faktiskt om inslag i berättelsen. Man väver fram världar. Underjordiska världar.

De äldsta gobelänger vi känner tillhörde Thutmoses IV från 1400 fvt. Nära 3500 år gamla lotusblommor på lin har man funnit i hans grav.
Ta en två minuterpromenad ner till hans grav. Skrivandet tar en till platser man inte visste fanns. Låt det hisna!

Read Full Post »

Körsbärsblommen ligger som ett rosa flor över Kungsträdgården.  13 grader varmt. Äntligen värmande vindar. Huvudstadens medborgare ter sig lätt rosiga och rusiga inför den eldiga Valborgsmässoaftonen. Förväntan dallrar i luften inför denna afton då enligt berättelserna gränsen mellan de döda och levande är nästan försumbar.

Tallriken i Malmös Pildammspark och Strandpromenaden vid Kruttornet i Visby, är de platser där det dova ljudet av sprakande flammor i vårnatten och entusiastiska körsångare kommer att beblanda sig med mina romankaraktärers just nu harmoniska samtal om liv och värv. Det är som om själarnas frusna tjäle denna afton krackelerar av vårvärma och eldar. Allt ligger plötsligt framför oss som ett doftande, glödande löfte.

Jag har just återvänt efter ett besök till Danmark och Louisiana och en utställning om Avantgardens kvinnor. Skynda dit om ni inte har sett den!  28 maj är sista dagen. Där har våren hunnit än längre. Magnolia och Forsythia blommar på bar kvist och allt tycks plötsligt möjligt.

De var alle målbevidste, kompromisløse, eksperimenterende og engagerede i deres kunst og deres samtid. Alle pionerer inden for den æstetiske fornyelse af kunsten i mellemkrigstiden.     

Og de er alle, helt ufortjent, så godt som ukendte i dag.

Sophie Taeuber-Arp, Sonia Delaunay, Hannah Hoch, Florens Henri, Claude Cahunm, Dora Maar, Katarzyna Kobro och Germaine Dulac. För första gången visas dessa konstnärers verk tillsammans.

När jag ändå var i krokarna passade jag på att se nyskriven teater i Malmö, Danskjävlar – om detta må vi berätta. PotatoPotatos föreställning om en duell mellan Danmarks mäktigaste kvinnor: Helle Thorning-Schmidt och Pia Kjærsgaard möts i en skruvad retorisk närkamp med reell smutskastning i den högerpopulistiska lervälling som breder ut sig i Europa.

Att bara ge sig på nåt så svårt som att försöka gestalta politisk komplexitet. Inte många teatergrupper förmår göra det till både underhållande och drabbande teater.

Så många fenomenala kvinnor det finns! Så inspirerande. Det finns inspirerande män också, så klart, men just nu allt ljus på kvinnorna,  levande och döda, verkliga och fiktiva.
Ruthie Foster och Maya Angelou till sist.

Njut! Inspireras!

Heja Valborg!

Read Full Post »

Idag kan jag rekommendera en inspirerande TED-talk av Brené Brown, professor i socialt arbete i Texas.

Hon pratar om sårbarheten (och den inbäddande skammen och rädslan) som en födelseplats för ett helhjärtat autentiskt liv. Mycket inspirerande. Har sett den två gånger idag. (Den är översatt till en mängd språk.)

Mitt i prick för min research.

Courage (från latinents cor=hjärta) hjärtemod?

Compassion – medkänsla

Connection  – delaktighet

istället för

Pleasing – behaga

Performing  – prestera

Pretending – låtsas

“We delight in the beauty of the butterfly, but rarely admit the changes it has gone through to achieve that beauty.”
– Maya Angelou

Read Full Post »

Older Posts »