Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vänskap’

Såg Yasmina Rezas Konst på Intiman i Malmö i helgen. Ett kammarspel om vänskap.

Serge, välbeställd frånskild hudläkare och konstälskare har köpt en vit monokrom för 25 000 Euros. Detta provocerar Mark, flygplansingenjör, gift med Paula, som har en enklare smak. Han tycker att det är obegripligt hur Serge har kunnat köpa en helt vit tavla för oanständigt mycket pengar, ”vit skit”. Marc tar det personligt och  blir sårad. Den yngste vännen Yvan arbetar i textilindustrin, men jobbar nu i kontorspappersbranschen pga av att han snart kommer att gifta sig med Catherine som är del av en sådan koncern. Han är upptagen av att planera sitt bröllop och försöker balansera familjens behov med sina egna. Han är den glade gamängen som inte vill stöta sig med någon, en amöba, enligt den rättframme Marc, och förstår sig inte på tavlan, men accepterar ändå att det är Serges val. Kvinnorna finns bara med indirekt i samtalen och blir då recenserade på samma sätt som tavlan. Det är som om Reza liknar Serges kärlek till tavlan som vilken kärleksaffär som helst. Och kan man kritisera tavlan kan man kritisera andra kärleksobjekt på samma sätt.

Föreställningen utspelar sig i ett vitt rum, med en soffa, en fåtölj och ett par bord. Vi befinner oss oftast i Serges lägenhet som definieras med ett modernistiskt collage i vita nyanser i fonden. När vi är hemma hos Marc finns där istället en landskapsbild över den medeltida staden Carcassonne i bakgrunden. Hemma hos Yvan växlar bilden till ett kitchigt blomsterstilleben i starka färger. Via monologer, dialoger och samtal med alla tre får vi reda på männens sympatier och antipatier. Serge söker bekräftelse, Yvan harmonisk lycka och Marc uppriktighet. Samtalen börjar som vardagligt småprat och snurrar efterhand in sig i öppna konflikter med tavlan som utgångspunkt.

Pjäsen laborerar med Bourdieus begrepp Det sociala rummet och Kulturellt kapital. Dessa män har en liknande ekonomisk situation, men olika kulturellt kapital. Serge provocerar de andra genom via tavelköpet visa att han har ett högre kulturellt kapital än de andra. Han läser Senecas stoiska essäer om livet som handlar om att acceptera livet med dess positiva och negativa händelser utan emotionalitet, och rekommenderar Mark att läsa den. Även detta befäster att Serge har ett högre kulturellt kapital än de andra – och det är denna ojämvikt som skapar rörelse och konflikt i det sociala rummet och i föreställningen. Kan man vara vänner med människor som har för olika kulturellt kapital? Kan man förstå varandra?

Ett annat nyckelord är dekonstruktion, ett textanalysbegrepp initierat av den franska filosofen Jacques Derrida. Andemeningen är att det i texter (och målningar) finns olika lager som kan analyseras, liksom författarens (målarens ) intention.

I slutet ger Serge en tuschpenna till Marc och låter honom göra tavlan begriplig genom att rita på den. En inbjudan som för ett ögonblick får åskådaren att tro att Serge ”offrar” tavlans värde för att behålla vänskapen. Gesten blir inte lika generös när vi inser att Marc visste att tuschen går att tvätta bort. Kvar blir ändå en idé om att olika kulturella kapital kan överbryggas om man blir inviterad, inkluderad.

Föreställningen slutar som den börjar med att Marc kommer in på scenen och säger: ”Min vän Serge, som är en av mina äldsta vänner, har köpt en tavla. Det är en kanvas på 1×1,5 m.”

I slutet lägger han dock till: ”Den representerar en man som rör sig genom rymden och sen försvinner.”

Plötsligt blir vita tavlan, Tabula rasan, ett uttryck för livet självt.

Frågan jag bär med mig ut är: Hur skulle denna föreställning ha sett ut med tre kvinnor. Har kvinnor tillåtelse att vara så direkta och ”oartiga” som män i sina vänskapsrelationer?

Read Full Post »

I mitt romanskrivande pågår just nu en tveksamhet i relationerna – en slags trötthet på tvåsamheten. Istället kliver vännerna fram. Vänskapandet – en annan skapandeprocess. Vännerna. Så viktiga. Och så lätta att försumma.

I eftermiddag ska jag gå på vernissage på Galleri B:fors med min goda vän Ava. En av mina favoritmålare Rebecca Lundh visar sina stora målningar. Hennes måleri är drabbande färgfuriösa skapelser. Man vill kliva rakt in. Som i Myten om Wu Tao-tzu. Och som i en bra roman finns alltid svärtan närvarande, ibland bara som en liten livsbejakande spiral. Man blir inbjuden, delaktig, medskapande. Abstrakt måleri, men inte exkluderande.

Tvärtom. Man vill sjunga! Sjunga fram alla livets färger.

För full hals.

Read Full Post »

Söndag. November. Snart advent. Kylan bet i kinderna när jag sprang ner till närbutiken runt hörnet för att köpa mjölk i morse. Efter god långfrukost med morgontidningen och god stark latte  tappade jag upp ett hett bad med havtornsolja. Att omslutas av det heta vattnet som löser upp alla spänningar är ett skönt sätt att långsamt vakna till liv och återfå balansen efter en hektisk vecka. Och havtorn är min absolut favoritdoft.

Har haft flera undervisningsuppdrag på sistone vilket är stimulerande, men tar mycket tid. Trots allt är det ett utmärkt komplement till författarlivet, både ekonomiskt och socialt. Tacksam över min lärarbakgrund som gör att jag känner mig bekväm i undervisningssammanhang, och uppenbarligen har jag en kompetens som efterfrågas.

Det tycks finnas ett oändligt behov att lära sig skriva bättre runt om i landet. Jag har coachat och haft workshops med chefer i näringslivet, vanligt folk som jobbar i kommuner och landsting, studenter och lärare på universitet och högskolor. Jag har också haft kurser i kreativt skrivande. Många när författardrömmar, men än fler vill utveckla sitt skrivande. Hitta fram till ett  språk som kommunicerar.

Mycket har hänt inom skrivforskningen de senaste 20 åren. Den kognitiva forskningen har visat hur hjärnan fungerar när vi skriver – framför allt att tankarna utvecklas av skrivandet, snarare än att man skriver ner färdigtänkta tankar. Forskningen har rört sig från en idé om skrivandet som en lineär process till en hierarkisk och cyklisk process som rör sig på flera nivåer samtidigt. Omformulering och omarbete är en naturlig del av arbetet, eftersom tankarna förändras när den blir till skrift.

Den andra delen handlar om den sociokulturella forskningen – hur vi alltid ingår i en socialt sammanhang och hur vi påverkar och påverkas av den. Sånt har jag pratat om på min lilla tur till Umeå och Malmö den senaste veckan.

Igår hade Liv inflyttningsfest i sin nya lägenhet i Visby- ett stenkast från Stora Torget. Ett tjugotal av hennes vänner var där. Elden sprakade i den glänsande kakelugnen, och på det stora bordet i köket fanns en buffé uppdukad med hummus, pesto, tapenade, tsatsiki, oliver, sallad, skinkor, rostbiff, små kryddiga korvar, sesambröd och ett dignande fruktfat – allt inhandlat hos den älskliga handlaren från Turkiet. Stilla och vilda samtal och en gitarr som inbjöd till improvisationer och stämsång vävde samman kvällen till en rik brokad i alla tänkbara färgschatteringar. Vänskap. Vänner som skapar varandra.

Just när de sista vännerna gått fick Liv ett sms från Leo. Han hade varit på fest i stan och undrade om han kunde komma förbi och säga hej. Liv dröjde ett tag, drack ur det sista ur vinglaset innan hon messade honom ett svar.

 

 

 

Read Full Post »