Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘TV’ Category

Jag inser nu att jag behöver resa till Paris för att göra lite research på plats. Efter akademien reste Carolina Benedicks  1883 till Paris för att studera skulptur hos den kände skulptören Alexander Falguière och etsning hos mästaren Rodrigez. Jag behöver söka upp hennes bostad, vandra i hennes fotspår till Luxembourgträdgården där hon och William hade sitt ödesdigra gräl 1885, när han var på väg till Canada med fem års produktion ( 200 målningar) som förliste i en storm. Undersöka eventuella kopplingar med Camille Claudel, Rodins kompanjon och musa. De var båda unga kvinnor som skulpterade, så ovanligt i denna tid. Och de var på samma plats. Under samma tid.

Igår tittade jag på Maya Angelous Celebration of life. En gospelföreställning fylld av energi och glädje med gripande tal av Oprah, Michelle Obama och Angelous son. Temat var hennes förmåga att vara uppmärksam. På händelser, på människor. Och att använda sin röst. Sin förmåga. Och att se förmågor hos andra. Ceremonin inleddes med min favoritdikt Still I rise. Det var mycket berörande.

Jag minns tydligt hur jag stiftade bekantskap med Maya Angelou. Det var i ett pausprogram på tv med Margareta Krook som presenterade denna för mig okända poet.  Angelou läste Still I rise och allt gick rakt genom rutan. Det bör ha varit kanske 1982. Sedan dess har hon varit en ständig inspiration. Och jag har läst hennes dikter för andra många gånger. Slagfärdig, poetisk, politisk, sexig, fräck, rytmisk, elegant och med en fokuserad röst så fylld av kraft och kärlek. Phenomenal Woman! Trots att det var en bra bit över midnatt gick jag iväg och hämtade I know why the cage bird sings i bokhyllan och började läsa. Om denna kvinna som förlorade rösten under fem år pga av ett trauma för att sedan återfinna den och använda den med mer kraft än någon annan. Det måste vara minst 30 år sedan jag läste den. Kanske var det begravningen som öppnade portar till mitt drömliv, för sällan har jag drömt så många drömmar som i natt.

Drömmar är flyktiga och jag minns nu bara en av nattens filmer med skärpa. Jag var tillsammans med en grupp kvinnor (bokcirkeln?) utomhus i en grönskande park i ett flödande uppsluppet samtal när en av kvinnorna sa: -Visst var du intresserad av Pia Ingelse? Där är hennes mamma. Hon drog iväg med mig och plötsligt var jag i samtal med en okänd kvinna som  satt och stickade på en stor pläd. Vi pratade en stund och sedan tog hon med mig till Pia som jag aldrig har träffat, men som jag såg en utställning av för flera år sedan. Vi steg in i hennes ateljé och Ingelse berättade om hennes intresse för flickan – och alla former och roller hon måste förhålla sig till. Jag köpte en tavla som jag inte minns hur den såg ut. Hon skrev en summa på en papperlapp och bad mig sätta in pengar på ett konto. Det var inget märkligt över det. Hela förloppet var naturligt och realistiskt. Det konstiga var när jag vaknade och googlade henne och läste om hennes senaste utställning som handlar just om flickan – och hennes olika förväntade roller.

Det är alltså en morgon av förundran. Förundran över de märkliga tillfälligheter som kan få stor betydelse. Förundran över mötet med Maya Angelou och alla dikter och romaner som jag har kommit i kontakt med tack var det där pausprogrammet. Förundran över hur min fransklärare i 70-talets Usa parade ihop mig med C ssom jag blev så god vän med. Vi förlorade kontakten i samband med flytt och familjebildning och återfann varandra för fem år sedan på internet, vilket resulterade i ett möte som var just så starkt som man kan föreställa sig mellan två själsfränder och poeter. Om mindre än två veckor kommer hon hit till min ö. 40 år efter vårt första möte. Hade jag inte träffat Astrid som hade varit stipendiat i Usa hade jag aldrig sökt det där AFS-stipendiet,  hade jag inte bytt klass på grund av otrivsel hade jag aldrig träffat C. ”There´s a rainbow in every cloud” för att citera Angelou.

Undras vad drömmen om Pia Ingelse för med sig av varseblivning och händelser. Det känns som om jag måste köpa en tavla. Om flickor. Om passager.

 

Read Full Post »

Fatoumata Diawara! Lägg namnet på minnet.

Konserten byggs upp i ett crescendo där gitarrspel och trumma inbjuder till transdans mellan raderna. Komplext rika ljudbilder där den karismatiska Fatou sjunger till västafrikanska rytmer och klanger med innehåll som manar till eftertanke och får hela lokalen att vibrera.

Texterna om omskärelse, tvångsäktenskap och rätten att få växa fri och stark sjungs fram med Diawaras riktade själiska stämma och det lekfulla samspelet med de begåvade musikerna.

Dansar hela vägen hem!

Igår  besöktes svt av en Mr Gray på besök från en annan planet. Han förstod inte ens att hans perspektiv är enögt; hemmet är kvinnans domän och mannen som kommer hem (samtidigt med kvinnan) behöver vila innan han ska hjälpa till…

Hela bloggsfären och twitter kokade. Med all rätt.

Read Full Post »

Victoria och Daniel. Förstås.

Men också Scennätverket PotatoPotato som ville skapa ett alternativ till den rojalistiska yra där undersåtarna passivt betraktar någon annans fest.

20 ungdomar utmanade, kommenterade, utforskade äktenskapets form och innehåll genom att anmäla sig till Det lite billigare lite sämre bröllopet, samma tidpunkt som det rojalistiska. Subjekt på sin egen fest!

Liv var på plats som vittne till bästa vännen. Och fick vara med om en hel bröllopsdag som började med att de anmälda fick en slumpvis utvald partner, sedan till kostymören för kläder, till frisören för frisyrer och till floristen för passande blommor – allt inför öppen ridå – så de tillresta gästerna kunde följa den skapande processen. Efter det till fotografen. Och så till den rosen-och tyllklädda drömmen till bröllopssal. Moriskan. Malmö.

Där väntade den mångsidige officianten Kåge Klang i prins Eugens målarkaftan – och skön underhållning som brudparen hade valt. Tio uttrycksfulla par vigdes efter varandra; 10 spännande, unika tablåer som konstverk, dikter, musik och kyssar i kärlekens namn. Efter det bröllopsvals, parad genom Folkets Park och sedan bröllopsmiddag med tårfyllda tal och skimrande underhållning. Vilt och poetiskt på en och samma gång. Bröllopsfest med livemusik och till sist efter midnatt Skilsmässa som egen ritual.

Det här var precis vad Liv behövde som vitamininjektion till sin komplicerade trånga tvåsamhetsidé och tvåsamhetskollaps. Det finns andra sätt att fylla gamla former med liv. Eller behöver man formerna överhuvudtaget? Åtminstone lämnade Liv festen fram på småtimmarna lyckligare än på länge.

Störst av allt är kärleken.

I alla dess former.

Allt kan ske.

Read Full Post »

En Oscar i skådespeleri eller VM -guld i fotboll? I eftersnacket igår fick Jonas Karlsson frågan. Han valde det senare. Att dela framgång med ett team är större än den solitära insatsen. Längtan att höra till är stark.

På tal om Jonas Karlsson. Förutom att han är en stor skådespelare och ”ohälsosamt intresserad av fotboll” (precis som Bror) är han också en atletisk författare. Hans noveller är underfundiga och långverkande. Det andra målet är svindlande underfundig. Han snurrar kring ensamheten och att vara inkluderad eller inte.

Ikväll kommer Åsa Lindeborg till VM-magasinet. Hennes Mig äger ingen var också en stor läsupplevelse. Av ett helt annat slag. Om ett helt annat slags utanförskap.

Två författare passionerat intresserade av fotboll. Lagsporten framför andra. Som skriver om ensamheten. Hmmm.

>>>>>><<<<<<

Astrid min Astrid.

Att sörja är en randig process. Man går mellan att var oändligt sorgsen till att vara upprymd.

Emotionerna far hit och dit. Med stor kraft.

India Arie hade hon tyckt om – om de hade varit samtida.

Två solitära drottningar. Intresserade av fotboll.

Read Full Post »

Stannar bilen. Bara måste in i det gula, guldiga, solmättade, ljusa.

Går längs en kant så jag inte trampar ned rapsen för bonden, och tar mig ut i det gulas mitt. Omsluten av flödande gul färg står jag där mitt i fältet i mina blålila kläder. Det vibrerar i komplementfärgernas möte.

Står stilla en lång stund. Genomlyst av varmt guldgult ljus. All gold.

FotbollsVM. Tyskland- Australien 4-0. Bror är uppslukad. Helena ointresserad i vanliga fall, men nu nyfiken att försöka dela, förstå det som Bror älskar. Män blir så emotionellt utlevande i sport. Vad är det som skapar förutsättningar för annars emotionellt hämmade män att bli så passionerade? funderar hon.

Och så eftersnacket, då det analyseras på djupet. Män kan verkligen analysera och reflektera! Handboll eller inte? Varför hade serben handen i luften? Det hade man funderat på hela dagen.

Gult tycks symbolisera både starkt negativa och positiva värden. Avundsjuka och fara å ena sidan – och liv och rikedom å andra.

Fotbollsspelare, dvs i allmänhet män, kör på tills någon högre upp i hierarkin varnar eller visar ut. Gult kort! Kvinnor ser till att vara sina egna domare, tänker Helena.

Om jag inte minns fel var Gula namnet på en babylonisk gudinna som skonade och beskyddade liv.

Är det henne Mari Boine sjunger om?

Read Full Post »

Eller är sorgen bara självömkan? Man är lämnad. Övergiven. Ensam.

Tycker synd om sig.

Åtminstone enligt Don,  Art Director i Mad Men, den välgjorda, GoldenGlobe-belönta TV-serien om reklambyrån på Madison Avenue i början av 60-talet, därav namnet.

Nog har det väl hänt en del med jämställdheten sen dess..?

Read Full Post »