Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2011

Nu börjar de olika bitarna i mitt pussel falla på plats. De olika karaktärerna är inte vad vi tror att de är. Allt är icke vad det synes vara. Livet är komplext. Och det finns en skönhet i det. Möjligheter. Perspektivbyten.

Den underliggande strömmen handlar om förändringens möjligheter. Om hur rädslor styr oss. Och längtan efter att få träda fram som de människor vi är. Om det paradoxala i våra liv och om drömmarna.

Och vad som händer när vi slutar vara rädda.

Maya Angelous dikt And still I rise skulle kunna vara en sammanfattning.

You may write me down in history
With your bitter, twisted lies,
You may trod me in the very dirt
But still, like dust, I'll rise.

Does my sassiness upset you?
Why are you beset with gloom?
'Cause I walk like I've got oil wells
Pumping in my living room.

Just like moons and like suns,
With the certainty of tides,
Just like hopes springing high,
Still I'll rise.

Did you want to see me broken?
Bowed head and lowered eyes?
Shoulders falling down like teardrops.
Weakened by my soulful cries.

Does my haughtiness offend you?
Don't you take it awful hard
'Cause I laugh like I've got gold mines
Diggin' in my own back yard.

You may shoot me with your words,
You may cut me with your eyes,
You may kill me with your hatefulness,
But still, like air, I'll rise.

Does my sexiness upset you?
Does it come as a surprise
That I dance like I've got diamonds
At the meeting of my thighs?

Out of the huts of history's shame
I rise
Up from a past that's rooted in pain
I rise
I'm a black ocean, leaping and wide,
Welling and swelling I bear in the tide.
Leaving behind nights of terror and fear
I rise
Into a daybreak that's wondrously clear
I rise
Bringing the gifts that my ancestors gave,
I am the dream and the hope of the slave.
I rise
I rise
I rise.


Annonser

Read Full Post »

Kunde kombinera min jobbresa till Malmö med ett ovanligt bröllop i helgen. Ett själiskt herrskapsbröllop inbäddat i blomstrande fägring och svirrande svalor. Efter 21 års samvaro kunde mina kära vänner till slut få säga ja till varandra i Frihetens kapell i Höör.

Kapellet, en snäckformad heliocentrisk skönhet, njutbart enkel till formen omfamnade bröllopsparet. Ett korsformat ljusinsläpp uppifrån, några långa smala vindögon mot grönskan och ett koboltblått glaskrucifix av Bertil Vallien reflekterade deras kärlek liksom hundratals blanka glödlampor  – ett regnande stjärnefall.

Shall I compare thee to a summer´s day

Efter det berörande bröllopet, blir bestämt allt mer lättrörd med åldern, champagne i parken och en lukullisk måltid med många spirituella tal och musikframträdanden. Hela tillställningen vittnade om omsorger i varje enskild detalj, värme, vänskapande.

Hur inspirerande är det inte att uppleva människor som inte ger upp, som trots motstånd och uppförsbacke står upp för vad de tror på. Människor som har tillit till livet och varandra är det vackraste av allt.

Och så Maria Wines dikt

Jag skulle vilja öppna en bal

till bruset av Niagaras vattenfall

Ja en bal

som svepte med sin berusande glädje

över hela världen

En dans mellan liljekonvalj och ros

mellan snödroppe och viol

mellan blåklint och vallmo

en dans mellan orm och örn

mellan snigel och vind

mellan våg och skepp

mellan dig och mig

En dans som for med sin eld

över kontinenterna

sammansmältande allt lliv

i en lågande kyss

Ja en dans

mellan svart och vit

mellan rännsten och slott

mellan helvete och himmel

O jag skulle  vilja

bjuda upp Gud till en dans

med guden inom mig

och guden inom dig

och guden inom oss alla

En dans

en svepande dans

till slagen av Niagaras hjärta.

Read Full Post »

Idag har jag cyklat genom doftande syrénhäckar – ett moln av lila flor på ömse sidor – och så doften, en svag parfym som efterklang. Kärlek till ingenjörerna bakom cykelvägarna i Malmö. När man cyklar följer man mjuka böljande vägar, lätt upphöjda, utan vassa kanter för att göra framfarten så sömlös och skön som möjligt. Behagligt även när det regnar.

Det är precis ett år sedan jag började blogga. Börjar närma mig slutet av min flätverksroman. Har plockat fram ett slut jag skrev tidigt för en av de tre trådarna. Kan fungera, men hur gör jag med de andra två trådarna? Svårt att göra avslut. I  livet och i fiktionen. Allt pågår ju ändå. Strömmar vidare.

Livet och romanen som flod. Ibland flyter det lugnt och stilla. Under andra sträckor strömt och farligt. Ibland glimmar det till. Himlen speglar sig. Det doftar oändlighet och djup och man erfar att något väsentligt sker. Ibland bara grumligt.

Vatten, detta spännande element som uppträder i olika former. En ljummen flod som man kan omfamnas av, simma i. En frusen flod som man kan åka skridskor på. Som människan själv.  Ibland skönt varm. Ibland stel och kall. Som kristall.

Ett starkt minne var när jag träffade min high-schoolvän Cyra, 35 år senare. Hon tog mig till en nationalpark. Och vi simmade i en lukevarm flod. I tystnad lät vi tiden skölja igenom oss, simmandes i det ömsom stilla, ömsom strömmande vattnet. Där i vattnet övervann vi gapet mellan de framtidssprittande tonåringarna och de mogna kvinnorna havande med ett helt liv av erfarenheter.

Read Full Post »

Där blommen snöar 

vilt – under körsbärsträdet-

möt mig klockan tolv.


Kärlek lever av att kär

lek se. Vill se oss blomstra. 


Ett sms plingar till i en mobil. En ny dag. En dag som föder nya tankar. En födelsedag. En haiku-tanka med 31 stavelser får en människa att helt ändra sina planer och styra mot parken. Över kanalen. Alltid över vatten för de stora förändringarna.

Ibland är det nödvändigt att omvärdera. Omformulera.

Språkets förtätade makt. En Sara Lidmansk uppmaning.

Lev!

Read Full Post »

Våren är en flyktig böljande dans som ömsom exalterar oss, eldar upp oss och ömsom kastar oss ner i det isiga diket. Just nu kall sol efter natt med frost.

Men den vibrerande vårdansen finns där i form av skir grönska, nickande påskliljor (Oh Wordsworth!) och tulpaner i parkerna, människor i tunnare kläder, uppsprickande leenden, fler cyklister, en slags förhoppning, en ny ömsinthet. Ljus. Växt.

Alldeles uppenbart tillför våren en energi som tycks få mina karaktärer att agera på helt oväntatde sätt som hade de varit havande med idéer hela långa vintern. En säger upp sig från jobbet, en annan blir tvärt förälskad i fel person, en tredje infriar sina barndomsdrömmar och den fjärde bestämmer sig för att flytta.

Vad får oss att plötsligt skrida till verket och fatta, för omgivningen obegripliga, beslut? Hur ser de inre monologerna och processerna ut som leder till att vi plötsligt vågar.

Vederkvicka oss själva.

Jag gick så ensam i min ängd,
så bortom allt som själva skyn –
då stod med ens en härlig mängd
av gula liljor för min syn
med bris från insjön strax intill,
en fladderdans, som ej stod still.

Som vintergatans myriad
av stjärnor tätt i sammanhang
en här av blommor, glitterglad
längs hela buktens båge sprang,
väl tiotusen i ett tag
svängande runt med blitt behag.

Ja böljedansen utanför
var ej av samma friska sving
och glad blev skalden som sig bör
i glada väsens sällskapsring;
men hur blev denna ljusa ståt
en makt i minnet efteråt?

Ty ofta, när jag sedan låg
i tankar eller halvt i blund,
min inre syn dem återsåg,
uppflammande i ensam stund,
och länge blev jag vederkvickt
av samma liljors dans och dikt.
(Översättning Anders Österling, 1915)


Read Full Post »