Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘PotatoPotato’

Har nu träffat teaterdirektören för PotatoPotato som sätter upp min föreställning med arbetsnamnet Sedlar. Eller rättare sagt den föreställning som tar form efter min idé. Så spännande att se vad de gör av den! Premiär i Malmö den 18 april. Jag hoppas jag hinner tillbaka från Paris. Föreställningen handlar om pengar och värde. Ett samtal över tid och rum. 1892 skriver Oscar Wilde i  Lady Windermere’s Fan

Vad är en cyniker? En man som vet priset på allting men värdet av ingenting.

Den ligger på min min läslista med koppling både till föreställningen och makarna Bruce. Fast cyniker var de absolut inte.

Det är lustigt hur mina projekt påverkar varandra. Hur ett namn från makarna Bruces brevväxling blir till en karaktär i den andra romanen som jag skriver. Föreställningen Sedlar för tankarna till Viktoria Benediktssons debutroman Pengar, skriven samma år som Carolina och William möts i Paris, 1885. Den måste jag läsa för att få fatt i tidsandan. Mätt med konsumentprisindex motsvarar 100 kr 1885 hela 6379 kr idag. Det är bra att veta när man läser vad sömmerskan tog betalt för Carolinas klänningar.

I Malmö är det grått och disigt. Jag bor på Airbnb på Fersens väg i en stilig våning där jag har boat in mig i ett rum med bad en suite. Här finns miljöer som man kan använda litterärt. Man blir lite av en tjuv när man skriver skönlitteratur. En miljö här, en anekdot där, ett samtal överhört på en restaurang. Det är verkligen stimulerande att vara en spunkletare.

Read Full Post »

”Klass är inte relevant för den som haft privilegiet att tänka bort det.” ― Anneli Jordahl.

Jag läser på nätet. Skulle vilja justera till ”Klass är inte relevant för dem som saknar solidaritet i sin handlingsvokabulär”. Dvs man kan vara privilegierad och ändå välja att se klasskillnader och arbeta för idén att hela samhället mår bättre av en rättvis fördelning. Men hur?

Om detta handlade föreställningen Talanglösa martyrer med PotatoPotato, en skruvad föreställning om frustrerade ungas politiska engagemang. Hur gör man när man vill förändra världen? I en diktatur finns en tydlig motkraft, men i en demokrati där det finns politiska partier som man kan engagera sig i. Vad gör man av sin glöd och sin vanmakt? Hur gör man revolution i en demokrati? Går det?

Hörde att Vigdís Finnbogadóttir, världens första demokratiskt valda kvinnliga statschef, 83 år, såg föreställningen i Reykjavijk. Hon hade mejlat ensemblen efteråt och sagt att det var länge sedan hon hade känt sig så ung som efter Talanglösa martyrer.

Till sist några rader från Letters to a young poet. Vilken klok 29-åring. Öppenhet, tålamod, lyhördhet, ensamhet som nycklar till sig själv och världen. Både jag och mina karaktärer arbetar med detta. Med olika grad av framgång.

“Make your ego porous. Will is of little importance, complaining is nothing, fame is nothing. Openness, patience, receptivity, solitude is everything.” ― Rainer Maria Rilke

Read Full Post »

Var på ett intressant panelsamtal om framtidens teaterkritik, på Hedmanska gården i Malmö igår. I panelen fanns Rakel Chukri (kulturchef Sydsvenskan), Stefan Eklund (chefredaktör Borås Tidning),  Anna Novovic (chef Helsingborgs Stadsteater) , Petra Brylander (chef Malmö Stadsteater), Rikard Loman (universitetslektor Lunds universitet & frilanskritiker DN), och moderator Cecilia Djurberg (ordförande Svenska Teaterkritikers förening, redaktör Sveriges Radio).
Teaterkritiken tycks vara något av en lillasyster till den mer statusfyllda och mer publikengagerande litteraturkritiken, enligt panelen. De var också överens om att det behövdes mer dialog mellan publik, teater och kritiker, men hur? Vilka fora finns? Vilka vore önskvärda?

PotatoPotatos Analyshäng där teaterintresserade samlas efter föreställningar för att diskutera och analysera tycks vara en form som bättre borde bevakas av media. Det skulle vara ett sätt att dialogiskt och polyfont öppna upp för en bredare diskussion och reflektion och synliggöra och därmed förhoppningsvis öka intresset för teater inte bara som underhållning, utan också som ett verktyg för utforskande och samhällsförändring.

Efter detta begav jag mig till Petri kyrka för att lyssna till  Nina Björk som pratade om sin nya bok, ”Lyckliga i alla sina dagar”.
Hon pratade om kapitalismens fokus på varufiering, dvs att inget har något värde om det inte går att sälja. Detta betyder att människans verkliga behov ständigt underordnas marknadens behov. Människan behöver förutom mat och värme primärt kärlek, närhet, sammanhang och meningsfullhet. Det vet reklammakarna. Reklamen laddar därför varor med upplevelser kopplade till dessa behov för att vi ska tro att det är genom att konsumera som vi tillgodoser våra grundläggande behov.
Konsekvensen, enligt Björk, blir att vi felaktigt fokuserar på att ständigt tävla och räkna och att detta urholkar våra goda egenskaper som borde handla mer om att vara solidariska, empatiska och stressa mindre genom att konsumera mindre – och därmed arbeta mindre. Därigenom kunde vi istället skaffa utrymme för tid att umgås, relatera, skapa, och förbättra världen. Skapa mänskliga värden som inte idkar rovdrift på framtiden. Tankar som dessa brukar kritiseras för att vara irrationella och icke realistiska. Hon menade tvärtom att det är orimligt att vi hela tiden ska producera mer för att marknad och vinstintresse kräver det.

Hon gav flera exempel som tyder på att det kapitalistiska systemet modererar och formar en ohälsosam utveckling. Att allt flera lider av stressymptom och söker tröst hos coacher, i kurser och böcker om mindfulness och downsizing å ena sidan  – till  den ökande babyhandeln i Indien å andra sidan är alla tecken på denna negativa utveckling. Tillfredsställelse blir därmed tabuiserat och revolutionärt i ett ekonomiskt system som vårt. Reklammakarna som betalas av producenterna ser till att vi ständigt är missnöjda med dem vi är och det vi har. Att såsom Linda-Marie Nilsson lägga ut en bild av sitt kurviga jag (Sydsvenskan 120820) väcker upprörda känslor. Tusentals kommentarer och delningar i hela världen har reagerat positivt och negativt på bilden. Själv skriver Nilsson:

Anledningen till varför omvärlden reagerar så starkt på min bild tror jag är att jag inte försöker dölja mig. Jag är nöjd. Det mest provocerande i dagens samhälle verkar vara att att vara just nöjd med dig själv.

Björks resonemang ledde fram till idén att om att om våra individuella drömmar inte fungerar på en samhällelig nivå, dvs om det råder diskrepans mellan det vi värderar i familjen och det vi värderar i samhället i stort, så är det destruktivt. Vi vill inte vara snåla, giriga, tävlingsinriktade i familjen, men om det är ok i samhället måste något vara fel. Hon citerade Oscar Wilde

En cyniker är en människa som vet priset på allt men värdet på intet.

Arbetslinjen som fokuserar på marknadens behov och ökad produktion och vinst kommer förr eller senare att ändra kurs mot behovslinjen som fokuserar på meningsfullhet och hållbarhet. Något annat är vare sig rationellt eller realistiskt i längden, menade Björk.
Frågan är hur vi tar oss över till något annat system och till vilket system.

Själv kunde jag inte låta bli att fascineras över att en feminist får predika Marx en hel timme i en fullsatt kyrka där kraftfulla applåder överröstade rockmusiken utanför.  Det fanns alldeles tydligt en längtan efter något annat, åtminstone i detta auditorium. Ser fram emot hennes bok.
Den kommer att debatteras, var så säker!

Read Full Post »

Idyll är ett ord som dallrar som en aladåb. Det är nåt lite klibbigt geléartat instabilt över ordet – och företeelsen. Tänker på de kulturkändisbarn som skrivit tillbaka om sin barndom, en Nils Claesson och Slas, en Felicia Feldt och Anna Wahlgren – och nu Johanna Ekström dotter till Per Wästberg och Margareta Ekström.

Det är uppfriskande med berättelser som förmår krackelera den privata diktaturens högblanka fernissa. Det är berättelser som protesterar mot monokultur, föräldrar som skapar ett enda perpektiv vare sig det handlar om alkoholen eller estetiken – och där barnen får underordna sig och bli de kloka, förstående, seende. Barnets blick och berättelser är en hälsosam och viktig dyrk in i det tillrättalagda, en önskan att få lägga till ett annat perspektiv. Göra tillvaron lite mer mänsklig, lite mer barnvänlig. Det är också berättelser om att det är enklare att ge sig i kast med den stora litteraturen, stora politiska frågor som Apartheid och barnuppfostran för andra. Allt detta är viktiga uppdrag, men ska det vara så svårt att kombinera detta med utrymme för det levande barnet som inte alltid passar in i de önskebeskrivningar som man formulerar om sig själv.

En av mina karaktärer lever ett liknande liv i skuggan av dominanta föräldrar som har sin karriär i fokus snarare än barnen. Att vara en väluppfostrad dekoration – hur präglar det ens liv? Vem kan rädda en?

Ni som längtar det anarkistiska och det vilda, det outgrundliga, det bisarra, det frodiga – livet i otyglad form. Se den ständigt överraskande PotatoPotatos föreställning Piruett för kannibaler, inspirerad av Sture Dahlström. I afton i Göteborg.
Det finns en rolig trailer på you tube som ganska väl fångar känslan i föreställningen.

Inget idylliskt där…

Read Full Post »

Körsbärsblommen ligger som ett rosa flor över Kungsträdgården.  13 grader varmt. Äntligen värmande vindar. Huvudstadens medborgare ter sig lätt rosiga och rusiga inför den eldiga Valborgsmässoaftonen. Förväntan dallrar i luften inför denna afton då enligt berättelserna gränsen mellan de döda och levande är nästan försumbar.

Tallriken i Malmös Pildammspark och Strandpromenaden vid Kruttornet i Visby, är de platser där det dova ljudet av sprakande flammor i vårnatten och entusiastiska körsångare kommer att beblanda sig med mina romankaraktärers just nu harmoniska samtal om liv och värv. Det är som om själarnas frusna tjäle denna afton krackelerar av vårvärma och eldar. Allt ligger plötsligt framför oss som ett doftande, glödande löfte.

Jag har just återvänt efter ett besök till Danmark och Louisiana och en utställning om Avantgardens kvinnor. Skynda dit om ni inte har sett den!  28 maj är sista dagen. Där har våren hunnit än längre. Magnolia och Forsythia blommar på bar kvist och allt tycks plötsligt möjligt.

De var alle målbevidste, kompromisløse, eksperimenterende og engagerede i deres kunst og deres samtid. Alle pionerer inden for den æstetiske fornyelse af kunsten i mellemkrigstiden.     

Og de er alle, helt ufortjent, så godt som ukendte i dag.

Sophie Taeuber-Arp, Sonia Delaunay, Hannah Hoch, Florens Henri, Claude Cahunm, Dora Maar, Katarzyna Kobro och Germaine Dulac. För första gången visas dessa konstnärers verk tillsammans.

När jag ändå var i krokarna passade jag på att se nyskriven teater i Malmö, Danskjävlar – om detta må vi berätta. PotatoPotatos föreställning om en duell mellan Danmarks mäktigaste kvinnor: Helle Thorning-Schmidt och Pia Kjærsgaard möts i en skruvad retorisk närkamp med reell smutskastning i den högerpopulistiska lervälling som breder ut sig i Europa.

Att bara ge sig på nåt så svårt som att försöka gestalta politisk komplexitet. Inte många teatergrupper förmår göra det till både underhållande och drabbande teater.

Så många fenomenala kvinnor det finns! Så inspirerande. Det finns inspirerande män också, så klart, men just nu allt ljus på kvinnorna,  levande och döda, verkliga och fiktiva.
Ruthie Foster och Maya Angelou till sist.

Njut! Inspireras!

Heja Valborg!

Read Full Post »

Av en slump (?) ramlade jag över den utsökta  Youn Sun Nahs tolkning av My favourite things. Som tio-åring drabbades jag av filmen Sound of Music och lärde mig att spela och sjunga alla stycken. Rogers och Hammersteins varierade text-och musikkompott var en emotionell och musikalisk glädjekälla för en hungrande flicka vars vresige pianolärare fördömde allt som inte var klassiskt.

Sun Nah närmar sig det sönderspelade, nötta stycket från ett annat håll och lyckas hitta något vibrerande under ytan. Till och med orden känns nya och skimrande. Just detta är också författarens utmaning. Man betraktar livet i dess ofta slentrianmässiga vardagskostymer och framkallar och omformulerar berättelser i skepnader som gör att tillvaron föds fram förunderlig och angelägen.

Vad tycker jag om nu 35 år senare?
Franska tulpaner, närvarande människor som vill något, mustiga köttgrytor, skriva,  böcker, teater, film och utställningar som får mig att tänka nya tankar, espresso, människor som reser sig, Joni Mitchell, Maya Angelou, blåsippor, Katharine Hepburn, Cate Blanchett, Emma Thompson, Meryl Streep, Miles Davis, Ella Fitzgerald, Fatoumata Diawara,  Sara Lidman, Silke, Prioritaire, Lyckad nedfrysning av herr Moro, Märk världen, Ett oändligt äventyr, ett stilla hav, dagg, klar blå himmel, vänskap, ett stormande hav, samskapande, ordlösa leenden som skakar hand på avstånd, spela O helga natt så det dånar, värme, snöljus, norrsken, rött fylligt vin, kyssar med mjuka läppar… ochPotatoPotato.

Read Full Post »

Jul. En besynnerlig helg på många sätt.
Prålig, skrällande, skramlande, krävande. Så olik mellandagarnas stilla flytande.
Tacksam över att kunna välja. Välja bort.

PotatoPotatos isdans, i Malmös Folkets park, på julafton var en drömsk inramning till ett alternativt julfirande.

Brutalt. Svävande. Svindlande. Hårigt. Poetiskt. Iskallt. Sorgligt.
Och alldeles underbart.
Som en dikt av Kavafis

När midnattstimman plötsligt ljuder av
en procession, som drar förbi osynlig,
med underskön musik och ljud av röster –
sörj inte lyckan, som dig svek
ditt verk, som gick om intet, dina planer,
som alla visade sig vara tomma illusioner – sörj
dem inte, ty det tjänar inget till:
tag som en längre förberedd och modig man
farväl av det Alexandria, som försvinner.

Men framför allt: Låt dig ej luras! Säg ej att
det var en dröm, att du bedrogs av dina öron –
håll dig för god för sådant fåfängt hopp.
Stig som en länge förberedd och modig man,
som aktas värdigt sådan stad,
med fasta steg till fönstret fram
och lyssna där med rörelse, men utan
de ängsligas och fegas bönerop och klagan; lyssna
till rösterna – din sista njutning – till
de mystiska ensemblens överdådigt sköna instrument,
och tag farväl av det Alexandria du förlorar.

Dikter är inte Brors grej. Vilket är lite märkligt med tanke på att han är en väldigt kreativ person. Kreativ lika med öppen. Hans exfru gillade inte dikter heller. Kanske är det ett arv från henne. Kanske omedvetet. Vi är mer lojala med vår historia än vad vi tror. Vår historia är ju fundamentet till den världsbild vi har byggt. Även om delar av historien har raserats håller vi fast vid den världsbild vi har, tills vi möter någon, något som ger oss modet att pröva vägar vi tidigare har förkastat.

När vi vågar omformulera – förändras världsbilden – och vi med den.
Rädslor. Vanor. Hur mycket snurrar inte kring det?

Read Full Post »

Older Posts »