Tillbaka i den pulserande storstaden. En annan andning än på landet. En annan rytm.
Stockholm är sensommarvarmt om än med andra ljud och en höstkyla i kvällsluften. Har varit uppslukad av inkomstbringande arbete i snart en månad, det som författare allt som oftast behöver komplettera med för att få utrymme för skrivandet. Nåväl, allt har sin tid.
Idag ska jag se över perspektiven och se om en tredje nivå fungerar i berättelsen. Den brevkorrespondens jag har funnit i Brucebo är förvisso en roman i sig, men tillsvidare stoppar jag in fragment av den i de andra berättelserna. En liten aptitretare för kommande projekt? Jag tror det fungerar som en spegling av de andra två berättelserna. En fläta helt enkelt.
Brevväxlingen mellan 1800-talskonstnärerna är fascinerande modern. Kärleken är universell och lika över tid helt klart. Det kändes magiskt att få veckla ut flortunna brev och läsa de nästan 130 år gamla breven mellan Carolina och William. Att hålla ett rött brev av henne i handen och sedan läsa svaret från honom. Med torkade blommor från Canada som han sänder över haven till sin älskade.
Vad kommer att finnas kvar efter vår tids digitala korrespondenser, kan man undra?
Signora Sabatini 