Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Film’ Category

Var på Zita igår och tittade på Ceremonin, med underrubriken – en film om kärlek och vänskap. Regisserad av långfilmsdebutanten Lina Mannheimer. Jag gick dit med förförståelsen att det var en film om sadomasochism, med dominans och underkastelse i fokus, utifrån kretsen runt den åldrade författaren och dominatrixen Catherine Robbe-Grillet.

Det jag tog med mig hem var en vacker, sensibel, intressant film om kärlek och vänskap, men också erotik, konst, komplexitet, paradoxer, normer, identitet, åldrande och ensamhet. Den satte snurr på detta med att vara subjekt i sitt liv, längtan efter tydliga gränser och stark närvaro. Regissören fångade en sällsynt eftertänksamhet hos de intervjuade. Både intervjuerna och de filmade mer teatrala avsnitten andandes en slags exakthet, att det är noga med nyanserna. Mer om en annan slags nyanser nedan. Filmen var andlöst spännande. En för mig helt okänd värld öppnade sig.

Många har jämfört Ceremonin med Fifty shades of Grey som jag inte har sett, bara läst. Det gemensamma är förstås erotiken, men där Ceremonin utforskar och varsamt intresserar sig för människan och hennes sexuella behov och uttryck tycks Fifty shades of Grey mer cementera fördomar och exploatera människans hunger efter närhet och sexuella upplevelser i en serie clichéer.

Ceremonin för tankarna till vårt behov av ceremonier, ritualer. Att låta något bli viktigt, vackert, planerat med precision. Detta stod i stark kontrast till intervjuerna där människorna var oförställda, närvarande och vibrerande med liv.
Och så var det så berfriande att se dessa åldrande kvinnor.  Grundade i sig själva. Äntligen fria att uttrycka sig själva. Det var vitaliserande att se. Kraften hos människan. När hon inte längre bekymrar sig över hur hon ska uppfattas av andra.

Dominatrix. Är det inte Domina Mater? Längtan efter den stora modergudinnan. Jungfru Maria i en annan skepnad. Den kraftfullt kvinnliga principen?

 

Read Full Post »

Såg filmen Violette igår av Martin Provost. Den handlar i huvudsak om vänskapsrelationen mellan Simone de Beauvoir och Violette Leduc. Besläktad med  den starka och minimalistiska filmen Ida, Pawel Pawlikowskis svartvita film utspelas den i efterkrigstid och handlar om komplexa situationer och komplexa porträtt. Filmen Violette har också ett klassperspektiv. Relationen mellan de båda kvinnorna är minst sagt ojämlik.

Gott att för en gångs skull se en film där den kvinnliga huvudpersonen efter alla motgångar inte tar livet av sig, utan når de hett eftertraktade skrivframgångar hon så har suktat efter. Inspirerande för oss skrivande människor. Det är bara att skriva på. Inte ge upp. Skala av och lyft fram det som bränner mest. Word.

Violette Leduc står nu på läslistan.

Read Full Post »

Inspiration kommer ibland från oväntat håll. Igår tittade jag på filmen Äventyraren Thomas Crown som på ytan handlar om en konstbedragare och inuti om att kärleken tarvar tillit och kompatibilitet, dvs att ens partner behöver kunna utmana en. I slutet spelades Sting Windmills of your mind som faktiskt fungerar som bakgrundsmusik till min roman.

Misstänker just nu att Parisadressen inte var bostadsadress utan Camilles och Carolinas studios. Ännu bättre. Då borde de ju verkligen ha mötts. I afton ska jag se Becketts I väntan på Godot som utomhusteater. Kanske hittar jag någon inspiration där också?


Read Full Post »

Amour

Mörkt. Så här års blir människan än viktigare. Varje leende, varje glitterblick en lykta i mörkret.

Precis som i filmen Amour. Den hade kunnat heta Á mort – mot döden. Ett kultiverat par i 80-årsåldern där kvinnan får en stroke och gradvis blir sämre och vårdas av sin kärleksfulle make. Ett lågintensivt finstämt samspel i åldrad sepia.  Intressant att se en omvårdande man apropå ombytta clichéer.

En film om kärleken och döden. Mycket vackert och drabbande, omfamnat av Schuberts Impromptu opus 90.

Read Full Post »

Scenen i Fyra bröllop och en begravning när Gareth ska begravas kommer till mig nu när jag skriver på en begravningsscen. Det är samma förtätade stämning vid förlossning av liv som vid efterlossning av liv.

Lust och förlust.

Född. Död.

Det är viktigt att få sörja. Som ett svart lod. Få vara ledsen på djupet. Ha rätt att känna att just nu kan inget bli bra igen. Låta gråten regna genom kroppen.

”Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.”

W. H. Auden

Read Full Post »

Snart på väg till min ö. Lämnar storstadens brus om några dar, för att färdas över vatten och möta doften av tång och salta vindar. Längtar efter att gå in i en annan rytm. Hitta andningens stillsamma puls. Sträcka ut i tid och rum. Vila blicken i horisontlinjen. Stillna.

Såg en film av Woody Allen igår – Du kommer att möta en lång mörk främling – en skönt flödande skröna, accelerande komplex med tre nav, inte helt olik min egen berättelse till strukturen. Allen berättar flyhänt och musikaliskt; han låter de olika människornas liv, i olika åldrar, brottas med sina livsförväntningar till improviserade jazzslingor förstås, men också till mer kontrollerad menuettmusik av Boccherini. Den Allenska berättaren binder ihop de olika perspektiven och driver fram berättelsen. Hans signum.

Hur ska han få ihop detta, tänkte jag flera gånger. Hur ska jag få ihop min egen spretiga berättelse? Så många trådar att knyta samman.

Och så kommer Allens slut. Lösa ändar. Precis som livet.

Naturligtvis.

Read Full Post »

Tid att tänka.

Medan regnet faller.

Regn hela dagen.

Regn åt ena hållet och gräs åt andra.

Idag har jag hört hur det växer.

Hur grönskan sprakar.

Innan regnet faller.

Det sägs att denna  magiskt vackra, poetiska och brutala film

förhindrade ett krig.

L&L ser den. Kör hem under tystnad. Stannar på Coop-parkeringen

för att reda ut kronologin. Före, under, efter. Eller är tiden samtidig?

Är framtiden och gårdagen i själva verket ett enda pågående nu?

Dags att göra en uppföljare.

Innan regnet faller i Gaza.

Read Full Post »

Older Posts »