Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Film’ Category

– Är det verkligen konst vi ska arbeta med nu, såsom världen ser ut? Ungefär så inledde Stina Oscarson sitt föredrag i morse, på Almedalsveckan. 60 miljoner på flykt, ett Arktis som smälter och en amerikansk president som äventyrar både miljö- och fredssträvanden med sin girigbukspolitik. Vem behöver en skulptur föreställande ett fågelbo med blommande fingrar? (Miró på Waldemarsudde)

Föredraget roterade runt faran med att ständigt tänka i lönsamhetstermer och den undertext som växer fram när allt kalkyleras: Är Du lönsam, lilla vän? Hon hade börjat fundera på hur lönsam hon kunde tänkas vara. Vad hade hon bidragit med? Kostat? Var hon en tillgång eller belastning för samhället? Jag tänkte förstås på Peter Tillbergs målning Blir du lönsam, lille vän från 1972. Fortfarande så aktuell. De humanistiska värdena urholkas om vi hela tiden funderar över om det vi gör lönar sig eller inte. Oscarson talade med passion och frenesi. Det är farligt med en enda berättelse och språket urvattnas till ett marknadsspråk: företagskan. Vi blir strömlinjeformade, anpassar oss. En färd på ett sluttande plan. Hon citerade några rader ur Dag Hammarskjölds Vägmärken:

Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad – intellektuellt, emotionellt och moraliskt.

Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för det oss bakåt på människoblivandets långa väg.

Och jag tänkte på Trump. Och på Hjalmar Gullberg:

Bara de riktiga orden,
orden med krona och fågel-
sång har en skugga som träden.

Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.

Stina Nordberg sjöng en kampsång och mina tankar for iväg till Naomi Kleins senaste bok No is not enough (recenserad av Nina Björk i DN i juni). Trump är, skriver Klein, ”inte alls något brott, utan snarare kulmen – den logiska slutpunkten – på en rad farliga berättelser som vår kultur har berättat länge”. Och berättelserna lyfter fram att marknaden bör styra och att pengar är det som betyder något i livet. Oscarsson tog några andra exempel och återkom retoriskt till Därför behövs konsten. För att visa på och tala om andra sätt att leva våra liv.

Sedan pratade hon om Rädslan. Att det inte är makten som korrumperar – utan rädslan, ”orons lilla betjänt”,  hon citerade Per- Anders Fogelström. Alla som arbetar med säkerhet borde ha som obligatorisk läsning Ner med vapnen av Berta von Suttner, som inspirerade Nobel till att instifta fredspriset, och T S Eliots Det öde landet. Varje krig sår ett frö till ett annat krig. Rädslan urholkar både själen och förmågan. Tilliten. Därför behövs konsten.

Oscarson avslutade med att säga att det tycks som om det vi behöver allra mest idag är ett fågelbo med blommande fingrar.

Och så spelade och sjöng Stina Nordberg en stark sång till. Men samtalet efteråt uteblev. Alla försvann snabbt in i sina mobiler och gick ut i solen, vidare till nästa programpunkt. Själv såg och hörde jag mycket företagska. På Googles programskylt kunde jag till exempel läsa. ”Förtroende som valuta.” Ett tidens tecken?

Stina Oscarsons föredrag hade flera kopplingar till Ruben Östlunds film The Square som fick filmvärldens mest prestigefyllda pris, Guldpalmen i Cannes, tidigare i år. Den visades på ett utsålt Borgen i går kväll för första gången för en svensk publik. En entusiastisk publik. Originell och intelligent film. En film man tar med sig hem. Det var andlöst spännande att se vad som händer när när marknadskrafterna får styra och den dominerande berättelsen handlar om pengar (och att få till en viral succé som en del i marknadsföringen av varumärket) och där tilliten  till medmänniskor och samhälle försvagas. Nidbilden av konst- och kultureliten i händerna på kommersen är dråplig. Men just därför behövs konsten. För att ge oss andra perspektiv,

När jag kom hem från den pulserande Almedalen lyssnade jag på Sommar. Malin Persson Giolita pratade också en hel del om berättelser. Att vi människor har berättat i alla tider. Hon var bekymrad över vad som händer om vi börjar tro på fel berättelser. Precis som Klein menar hon att vi kan och måste berätta andra berättelser än marknadens, individualisternas, nationalisternas, de räddas. Vi behöver andra och inkluderande berättelser som handlar om rättvisa och solidaritet. Det är det som gör oss till människor. Vi. Vackert ord. Och nödvändigt.

Det verkar som om många är inne på att växla spår. Och det är verkligen hög tid.

Annonser

Read Full Post »

Var på Zita igår och tittade på Ceremonin, med underrubriken – en film om kärlek och vänskap. Regisserad av långfilmsdebutanten Lina Mannheimer. Jag gick dit med förförståelsen att det var en film om sadomasochism, med dominans och underkastelse i fokus, utifrån kretsen runt den åldrade författaren och dominatrixen Catherine Robbe-Grillet.

Det jag tog med mig hem var en vacker, sensibel, intressant film om kärlek och vänskap, men också erotik, konst, komplexitet, paradoxer, normer, identitet, åldrande och ensamhet. Den satte snurr på detta med att vara subjekt i sitt liv, längtan efter tydliga gränser och stark närvaro. Regissören fångade en sällsynt eftertänksamhet hos de intervjuade. Både intervjuerna och de filmade mer teatrala avsnitten andandes en slags exakthet, att det är noga med nyanserna. Mer om en annan slags nyanser nedan. Filmen var andlöst spännande. En för mig helt okänd värld öppnade sig.

Många har jämfört Ceremonin med Fifty shades of Grey som jag inte har sett, bara läst. Det gemensamma är förstås erotiken, men där Ceremonin utforskar och varsamt intresserar sig för människan och hennes sexuella behov och uttryck tycks Fifty shades of Grey mer cementera fördomar och exploatera människans hunger efter närhet och sexuella upplevelser i en serie clichéer.

Ceremonin för tankarna till vårt behov av ceremonier, ritualer. Att låta något bli viktigt, vackert, planerat med precision. Detta stod i stark kontrast till intervjuerna där människorna var oförställda, närvarande och vibrerande med liv.
Och så var det så berfriande att se dessa åldrande kvinnor.  Grundade i sig själva. Äntligen fria att uttrycka sig själva. Det var vitaliserande att se. Kraften hos människan. När hon inte längre bekymrar sig över hur hon ska uppfattas av andra.

Dominatrix. Är det inte Domina Mater? Längtan efter den stora modergudinnan. Jungfru Maria i en annan skepnad. Den kraftfullt kvinnliga principen?

 

Read Full Post »

Såg filmen Violette igår av Martin Provost. Den handlar i huvudsak om vänskapsrelationen mellan Simone de Beauvoir och Violette Leduc. Besläktad med  den starka och minimalistiska filmen Ida, Pawel Pawlikowskis svartvita film utspelas den i efterkrigstid och handlar om komplexa situationer och komplexa porträtt. Filmen Violette har också ett klassperspektiv. Relationen mellan de båda kvinnorna är minst sagt ojämlik.

Gott att för en gångs skull se en film där den kvinnliga huvudpersonen efter alla motgångar inte tar livet av sig, utan når de hett eftertraktade skrivframgångar hon så har suktat efter. Inspirerande för oss skrivande människor. Det är bara att skriva på. Inte ge upp. Skala av och lyft fram det som bränner mest. Word.

Violette Leduc står nu på läslistan.

Read Full Post »

Inspiration kommer ibland från oväntat håll. Igår tittade jag på filmen Äventyraren Thomas Crown som på ytan handlar om en konstbedragare och inuti om att kärleken tarvar tillit och kompatibilitet, dvs att ens partner behöver kunna utmana en. I slutet spelades Sting Windmills of your mind som faktiskt fungerar som bakgrundsmusik till min roman.

Misstänker just nu att Parisadressen inte var bostadsadress utan Camilles och Carolinas studios. Ännu bättre. Då borde de ju verkligen ha mötts. I afton ska jag se Becketts I väntan på Godot som utomhusteater. Kanske hittar jag någon inspiration där också?


Read Full Post »

Amour

Mörkt. Så här års blir människan än viktigare. Varje leende, varje glitterblick en lykta i mörkret.

Precis som i filmen Amour. Den hade kunnat heta Á mort – mot döden. Ett kultiverat par i 80-årsåldern där kvinnan får en stroke och gradvis blir sämre och vårdas av sin kärleksfulle make. Ett lågintensivt finstämt samspel i åldrad sepia.  Intressant att se en omvårdande man apropå ombytta clichéer.

En film om kärleken och döden. Mycket vackert och drabbande, omfamnat av Schuberts Impromptu opus 90.

Read Full Post »

Scenen i Fyra bröllop och en begravning när Gareth ska begravas kommer till mig nu när jag skriver på en begravningsscen. Det är samma förtätade stämning vid förlossning av liv som vid efterlossning av liv.

Lust och förlust.

Född. Död.

Det är viktigt att få sörja. Som ett svart lod. Få vara ledsen på djupet. Ha rätt att känna att just nu kan inget bli bra igen. Låta gråten regna genom kroppen.

”Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.”

W. H. Auden

Read Full Post »

Snart på väg till min ö. Lämnar storstadens brus om några dar, för att färdas över vatten och möta doften av tång och salta vindar. Längtar efter att gå in i en annan rytm. Hitta andningens stillsamma puls. Sträcka ut i tid och rum. Vila blicken i horisontlinjen. Stillna.

Såg en film av Woody Allen igår – Du kommer att möta en lång mörk främling – en skönt flödande skröna, accelerande komplex med tre nav, inte helt olik min egen berättelse till strukturen. Allen berättar flyhänt och musikaliskt; han låter de olika människornas liv, i olika åldrar, brottas med sina livsförväntningar till improviserade jazzslingor förstås, men också till mer kontrollerad menuettmusik av Boccherini. Den Allenska berättaren binder ihop de olika perspektiven och driver fram berättelsen. Hans signum.

Hur ska han få ihop detta, tänkte jag flera gånger. Hur ska jag få ihop min egen spretiga berättelse? Så många trådar att knyta samman.

Och så kommer Allens slut. Lösa ändar. Precis som livet.

Naturligtvis.

Read Full Post »

Older Posts »