Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2013

Brucebo i Själsö, strax norr om Visby, är öppet igen för visningar. Detta spännande konstnärshem som beboddes av Carolina Benedicks-Bruce och William Blair Bruce i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Hålen finns kvar i köket efter den olycksaliga skottlossningen 2008 när jag själv var i lugna Los Angeles.

Av en händelse fördes jag till Brucebo. Som att stiga in i en annan tid. Mängder av tavlor och skulpturer i deras hem. Det kändes som om de bara hade stängt dörren och gått ut. Till min stora glädje fanns där den stora duken som William målade av Carolina där hon står vid kavaletten och skulpterar fram ett kärlekspar ur leran. Det jag tycker mest om med målningen är att Carolina är så uppslukad av sitt arbete, oangelägen om betraktaren. I full koncentration. Ett aktivt subjekt.

Här ett citat av Carolina när hon jobbar med den utsökta bysten som finns på Nationalmuséet.

Jag är mycket upptagen av mitt arbete, det vill säga, att göra klar min lilla staty av en kvinna som just tar av sig sin yllejumper- den har kommit så långt att den bara döljer hennes ansikte, det är en mycket vacker rörelse.

Annonser

Read Full Post »

Befinner mig i Norrbotten. Botten i mig. Min nordligaste botten. Där bygden är marinerad med mina gener. Min plats dessa veckor är en stuga mitt i skogen, alldeles intill en blank insjö som speglar den täta tall och granskogen. Kåda och stillhet. Yta och djup. Gula näckrosor blommar i tjärnen. En vassrugg vajar i vinden. En knipmamma med nio ungar simmar tätt tillsammans i viken. Tysta berg, myrar och mossar smeker sjön. En kallkälla förser oss med porlande vatten. Porsen doftar starkt, älggräset syrligt.

Här har Helena och jag våra rötter. Helena är inte mitt alter ego; vi är ganska olika, men ursprunget är gemensamt. Norrbotten. Och Vitsjön är vårt epicentrum.

Mitt 15-åriga jag är som mest levande på denna plats. Själva geografin tycks dyrka upp detaljerade minnen som inte är åtkomliga någon annanstans. En död tall som vittnar om en husbrand. Orgeln som påminner om min mor. Jag kan höra henne sjunga och trampa fram tonerna till Din klara sol går åter upp. Keramiska skulpturer, mosaiker och vävar är artefakter som förtäljer om ett konstintresse. Den uppstoppade ugglan, alla fiskespön vittnar om min fars passion för naturen: jakt och fiske i synnerhet, liksom det avancerade värmesystemet, finurliga lösningar, små luckor och andra konstruktioner som får mig att minnas hans ingenjörskonst. Stora ormbunkar, vinbärsbuskar och rabarber växer närmast huset. Min mor tyckte om att odla, men var en praktisk natur. Här skulle det växa sånt som klarade sig själv utan så mycket tillsyn. Det skulle vara vackert och gärna kunna användas.

Själva stugan är trä. Trägolv, timmerpanel, trätak och brunmålade balkar av tallar från tomten som bär upp det brutna taket. Vackra spegeldörrar och hembyggda sängar med svarvade knoppar – allt avtryck av faderns snickerikunskaper. Korgar och kopparkärl. Höganäskrus. Husets heta pulserande hjärta är en ståtlig och djup öppen spis av norskt schiffer där man kan elda långa vedträn. Min far ogillade att hugga ved. I storstugan finns också ett stort bord. Både min syster och jag har likadana. Måltiden och långa samtal runt bordet har alltid varit centrala. Vid utsikt genom stora fönster mot sjön. Här kan man följa naturens växlingar. Huset öppnar sig mot det orörda landskapet och när man har suttit en stund och blickat ut genom fönstren är det som om gränsen mellan inne och ute, då och nu löses upp.

Fotografier av min familj vid olika tidpunkter, uppställda formationer och mer spontanan ögonblick fångar stämningar och situationer som blir till vägar in i det som har varit. En klocka tickar och skapar en rytm i tystnaden.

Här läste jag Lagerlöf, Topelius, Strindberg, Boye. Här började jag skriva. Började formulera egna tolkningar av det jag upplevde. Sorg, smärta, glädje. Allt finns mellan mina stora tummade dagbokspärmar. Här förde jag samtal med mig själv och världen. Här upptäckte jag skrivandets kraft att skapa egna universa, där jag utforskade och bestämde.

Det var här jag förstod att min mormor hade haft en olycklig kärleksaffär med skräddaren Elis från Västerbotten. Jag har fortfarande hans brev från 1910-talet i mitt förvar. Gulnade, flortunna brev med långa, innerliga formuleringar om den kärlek som förband dem. Sinnrika planer hur de skulle träffas. Bågnande längtan. Många  var mina spekulationer över varför denna relation hastigt tog slut och följdes av en korrespondens med min morfars korthuggna religiöst färgade kantigheter. En brevväxling som ledde till äktenskap och fem barn och psykisk sjukdom. Vad hände i skarven?

Det intressanta pågår alltid i skarvarna.

 

Read Full Post »

På min ö ångar marken efter en hel natts regn. Pionerna är tunga av regnvatten. Syrenerna glittrar. Daggkåporma har full fångst. Smultronen glänser i söderbacken. Hela naturen är nybadad.

Jag har putsat fönster och städat. Dags att lämna det välbekanta för en resa norrut. Huset ska hyras ut och bekosta lite extravagans och semester.  Vänner och släktingar ska besökas. En begravning väntar. Liksom ett bröllop. Och en skrivarvecka i Delsbo.

För att hålla romanen i rörelse blir det minst en timme om dan till skrivandet. Skriva kan man göra var som helst. Man kan fördjupa karaktärer, få nya impulser till miljöbeskrivningar, händelser. Man kan se över dialoger, skruva intriger, pröva andra tempus.

På resande fot får man syssla med delarna.
Fånga nya platsers berättelser, blommor, bersåer, bin, beska, bussar, bostäder.
Skriva. Se. Som i semester.
På andra smultronställen.

Read Full Post »