Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2014

Har just läst Richard Fords roman Kanada. Romanen för tankarna till ett tredelat partitur, med en stämma som binder ihop alla brokiga livstycken: vi hör barnets röst, men efterhand förstår vi att det också den åldrade mannen som blickar tillbaka. Romanen väller fram som en gränslös flod, lågmäld men obönhörlig.  Redan efter första raderna är läsaren fast; författaren summerar vad berättelsen kommer att handla om. Och det gör han genomgående, berättar vad som kommer att hända. Därigenom behöver man inte bläddra febrilt för att få reda på hur det går, utan kan sjunka ner mellan raderna och uppleva vad som faktiskt händer, vara mitt i floden.

Trots att intrigen är spektakulär blir den ändå giltig för var och en av oss, för den handlar om de kriser, för att inte säga trauman,  vi ibland oförskyllt hamnar i  -– och hur vi hanterar dem. Men framförallt är det en skickligt gestaltad berättelse där människor och miljöer blir ångande av liv. Ford har ett exakt, stringent språk och meningarna krokar i varandra till ett smärtsamt skönt flöde.

Det var länge sedan jag läste något så fulländat.

Read Full Post »

På Brucebo, som jag besökte igår, fick jag lite ny information om det intressanta konstnärsparet Carolina Benedicks Bruce och William Blair Bruce – och deras hem, så fyllt av kreativa idéer. Där finns till exempel två stora spisar. Den norra i matsalen av Norrvangekalk, från nora Gotland – och den södra i salongen av den röda Hoburgsmarmorn från Sudret. På spiselkransarna löper en strof ur en sång från Som ni behagar: Blow, blow your winds… Var det Carolina eller William som tyckte om denna sång? Denna pjäs? Spisarna är också prydda av paddor, som det fanns och finns rikligt av på egendomen. Hos de gamla grekerna var paddan kopplad till fruktbarhetsguden Dionysos. Carolina och William fick dock inga barn. Var det frivilligt eller ofrivilligt? Måste undersöka  det i hennes dagböcker. Noterbart är att det finns flera målningar och skulpturer av spädbarn i huset.

Blås, blås, du vintervind!
Hur skarp emot min kind
Du också vara må,
Så grymt du icke bräns
Som otacks plåga känns
I själens djup ändå!
Hej ho! Sjung hej ho! Hej ho i det gröna!
Falsk är ju all vänskap, och fjollor de sköna.
Vill slikt du ej röna,
Så fly i det gröna!

        Frys, frys, du vinterfrost!
Så djupt ej tär din rost
Som en välgärning, glömd.
Mer lindrigt är ditt band
Av is kring hav och land,
Än köld i själen gömd.
Hej ho! Sjung hej ho! Hej ho i det gröna!
Falsk är ju all vänskap, och fjollor de sköna.
Vill slikt du ej röna,
Så fly i det gröna!

Ur: Som ni behagar. William Shakespeare

Hilma af Klint är ett annat namn som dyker upp i min efterforskning. Hilma gick i Carolines parallellklass, på målarlinjen på Akademin och det finns en nakenstudie av en kvinna i salongen på östra väggen av Klint. Det finns också många textilier i form av bonader och broderade kuddar. En del är av turkisk härkomst, men några av kuddarna har den tre år yngre Karin Bergöös karakteristika. De var ju goda vänner och gick på Akademin samtidigt. Jag vet att de åkte till Grez tillsammans 1885, men hur såg deras vänskap ut efter det?

Nytt för mig är också att efter Williams plötsliga död 1906 används inte ateljén mer. Carolina fyller den med Williams målningar och artefakter och arbetar själv på andra ställen. Antar att det är hit hon går för att var honom nära. Resten av livet fram till sin död 1935 bär hon sorgekläder och kallas för Damen i svart.

En annan intressant detalj är att Brucebo är byggt på ett gravfält från vikingatiden. Visste makarna om detta?

1918 donerar hon 29 av makens målningar till Hamilton, Williams födelsestad i Canada. Som motprestation vill hon att staden grundar ett museum med hans konst, vilket effektureras 1913 – the Hamilton Municipal Gallery. Vem promotade Carolinas konst och liv efter hennes död?…

Read Full Post »