Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Anneli Jordahl’

Har på morgonen läst igenom Hanne Ödins utmärkta artikel om Carolina Benedicks Bruce i Gotländskt arkiv från 1990. Det är intressant hur man behöver återvända till sin reserach flera gånger. Vid denna läsning fäste jag mig vid helt andra saker än jag gjorde förra gången.  T ex att  William målade Carolinas porträtt den 30 juni 1885 i Grez. Det måste ha varit precis när de träffades.

Jag har också bestämt mig för att lyfta ut berättelsen om Helena och Bror för att ge Carolina och WIll större utrymme. Just nu tror jag det blir bra med två lager istället för tre. Jag närmar mig konstnärerna från sidan via Liv som skriver sin avhandling om CBB. Då får jag större möjligheter att reflektera över Carolina. En annan variant är förstås att bara skriva om Brucarna, ungefär som i Anneli Jordahls Jag skulle vilja vara din hund,  i tredje person.

Efter en tur till stan tror jag att det är den vägen jag ska gå. Carry och Billy i fokus alltså. Från 1885 när de möts fram till Bills död 1906. De fick 21 år tillsammans varav åtminstone tre år bara som textuell relation. Kanske var det via breven de lärde känna varandra på djupet. De skrev fram varandra.

Annonser

Read Full Post »

Just nu läser jag texter av och om Ellen Key. Skulptören Carolina Benedicks Bruce, som jag skriver om, var nära vän med lillasyster Hedda Key, vars man, Yngve Rasmussen, ritade Strand och säkerligen var inblandad i husprojektet på Brucebo på Gotland. Att göra research genom att läsa sidledes är ett intressant sätt att fånga miljöer och idéer, ett sätt att ta del av den tidsanda och kultur som präglade Carolinas liv.

När jag var på Brucebo senast fotograferade jag av en hylla där Ellen Keys böcker fanns. De var många och vältummade, vilket tyder på att Ellen Keys tankar var viktiga för Carolina Benedicks Bruce. Har också läst Ingela Bendts Ett hem för själen, som dessutom är rikt illustrerad. Bendt förmedlar mycket kunskap om Key och skapar en känsla av hur Keys liv och tankevärld såg ut. Man får en känsla av att hon var närmast besatt av Hemmet som idé och verklighet. Spännande att se hennes skisser och finurliga lösningar. Uppenbarligen tyckte hon inte om hörn, för tak, väggar, bord, dörröppningar är avrundade. Blir också fascinerad över att Key började skriva böcker först i 50-årsåldern och byggde Strand när hon var 60.

Har också läst Annelie Jordahls utmärkta Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Den fokuserar på Keys relation med Urban von Feilitzen och innehåller många fiktiva brev, säkerligen baserade på de autentiska brev som finns, men omgjorda för att bli en del av Jordahls berättelse – och undvika juridiska konflikter om hur man förhåller sig till autentiskt material? Jordahl har ett levande djupvackert språk som lyfter fram karaktärer och miljö. Man känner att hon har grundlig kunskap om Ellen Key, inte minst för att hon rör sig så lätt och hemtamt både i Ellens rika idéuniversum och i hennes fysiska miljö. Man blir verkligen sugen på att läsa mer om Key – och av Key. Härnäst blir det Ronny Ambjörnssons Ellen Key från 2012. Han har verkligen levt med henne genom lic och diss och artiklar från 60-talet och framåt. Ser fram emot den läsningen.

Har också börjat läsa Ellen Keys egen Kärlek och Äktenskap, ur Livslinjer 1. Vackert ord – livslinjer! Jag undrar hur det kommer sig att hon hade så mycket att säga om äktenskapet, ogift som hon var. Men ibland är det som sagt lättare att få syn på saker från sidan än när man står mitt i.

Read Full Post »

”Klass är inte relevant för den som haft privilegiet att tänka bort det.” ― Anneli Jordahl.

Jag läser på nätet. Skulle vilja justera till ”Klass är inte relevant för dem som saknar solidaritet i sin handlingsvokabulär”. Dvs man kan vara privilegierad och ändå välja att se klasskillnader och arbeta för idén att hela samhället mår bättre av en rättvis fördelning. Men hur?

Om detta handlade föreställningen Talanglösa martyrer med PotatoPotato, en skruvad föreställning om frustrerade ungas politiska engagemang. Hur gör man när man vill förändra världen? I en diktatur finns en tydlig motkraft, men i en demokrati där det finns politiska partier som man kan engagera sig i. Vad gör man av sin glöd och sin vanmakt? Hur gör man revolution i en demokrati? Går det?

Hörde att Vigdís Finnbogadóttir, världens första demokratiskt valda kvinnliga statschef, 83 år, såg föreställningen i Reykjavijk. Hon hade mejlat ensemblen efteråt och sagt att det var länge sedan hon hade känt sig så ung som efter Talanglösa martyrer.

Till sist några rader från Letters to a young poet. Vilken klok 29-åring. Öppenhet, tålamod, lyhördhet, ensamhet som nycklar till sig själv och världen. Både jag och mina karaktärer arbetar med detta. Med olika grad av framgång.

“Make your ego porous. Will is of little importance, complaining is nothing, fame is nothing. Openness, patience, receptivity, solitude is everything.” ― Rainer Maria Rilke

Read Full Post »

Läser i dagens Sydsvenskan om Immi Lundins avhandling – Att föra det egna till torgs. Den handlar om tre författare aktiva i kvinnorörelsen (-70,-80, -90 tal) som skriver om kvinnliga erfarenheter. Lundin utforskar hur de relaterade till litterära trender, till den då föraktade ”bekännelselitteraturen” , och hur de blev bedömda av sin samtid. Artikelförfattaren Anneli Jordahl skriver:

Immi Lundin visar hur feministiska författare blev uppskattade inom sina kretsar, men mer sällan förlänades en seriös bedömning på kultursidorna. Strandberg, Melberg och Adolfsson förhåller sig intellektuellt till detta faktum. Uttryckte sig formmässigt medvetet: satir, genremontage och postmoderna grepp. Slog de knut på sig själva för att bli mottagna som seriösa konstnärer?

Kvinnor tas på allvar, men deras verk bedöms fortfarande hårdare än männens. Självutlämnande kvinnor tar större risker än bekännande män. Hon gör sig till gnälligt offer, får hon ofta veta, medan mannen är intressant skör med fängslande sanningspatos. Vore en kritikerbeundrad kvinnlig Knausgård – som berättar om sig själv i sex fristående band – möjlig?

Situationen för författande kvinnor har åtminstone delvis förändrats och förbättrats. Men också jag undrar över om min roman skulle må bättre av att ges ut under könsneutralt namn alternativt manlig pseudonym. Varför reflekterar jag över huvudtaget över det? Och då skriver jag inte ens självutlämnande. Vad nu det är?

Är det så illa att kvinnliga erfarenheter fortfarande inte betraktas som intressanta för en vidare krets? Längtar efter romaner som den utmärkta Igelkottens elegans av Muriel Barbery, den magiskt sinnliga Silke av Alessandro Baricco  eller den intensiva och erotiska brevromanen Prioritaire av Iselin C. Hermann som vare sig är deckare eller självutlämnande litteratur utan just skönlitteratur som handlar om – kvinnor och män. Romaner som väcker frågor, skapar intresse och som är fyllda av överraskningar och uppslag och motstånd och finurligheter och hemskheter – relevanta för människor. Romaner som handlar om livet i alla dess brokiga former. Som får läsaren att växa, att undra, att förundras, att vilja samskapa brokiga, närvarande, pulserande liv och berättelser i både fiktion och verklighet.

Det är en sån jag försöker skriva.

Read Full Post »