Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2013

Såg en intervju med performanceartisten Charlotte Engelkes, där hon berättade om sin krokiga väg från påkläderska på Baletten, besatt av Svansjön och dansen  – till sin karriär som internationellt framgångsrik performanceartist, aktuell med trilogin inspirerad av Wagner. Den sista delen har just haft premiär i Stockholm – All is divine. Vi är alla gudomliga- och har ett ansvar att  vara subjekt i skapelseberättelsen.  Skapelsen pågår! Hon citerade sin inspirerande sånglärare som sa: Där längtan är finns väg.

Längtan och drömmar är viktiga. De fungerar som plog genom vilda skogar och svårforcerad terräng. Jag ser det hos mina karaktärer. När längtan dör vissnar drivkrafterna. Svårigheter tornar upp som oövervinnerliga hinder.

 

Men där längtan är uppstår vägar.

 

Read Full Post »

Var på konsert i går och lyssnade på den svensk/franska pianisten Caroline Leander och hennes band. En färgstark, melankolisk, originell jazzkonsert med underfundiga texter om kärlek, liv och ensamhet  och njutbara ljudbilder, inbjudande improvisationer och spännande ackordgångar. Livserfarenhet och färg, tänker jag när jag lämnar Palladium.

Ett stycke hette Lonely with you och handlade om det skede i relationen när man börjar känna sig ensam med varandra, ett tema jag arbetar med i romanen. Hur hamnar man där? Hur tar man sig tillbaka till gemenskapen? Är det en irreversibel process? Leander fångade både eftertänksamheten och den skriande ensamheten i en relation, med stor känslighet.

Read Full Post »

Såg Yasmina Rezas Konst på Intiman i Malmö i helgen. Ett kammarspel om vänskap.

Serge, välbeställd frånskild hudläkare och konstälskare har köpt en vit monokrom för 25 000 Euros. Detta provocerar Mark, flygplansingenjör, gift med Paula, som har en enklare smak. Han tycker att det är obegripligt hur Serge har kunnat köpa en helt vit tavla för oanständigt mycket pengar, ”vit skit”. Marc tar det personligt och  blir sårad. Den yngste vännen Yvan arbetar i textilindustrin, men jobbar nu i kontorspappersbranschen pga av att han snart kommer att gifta sig med Catherine som är del av en sådan koncern. Han är upptagen av att planera sitt bröllop och försöker balansera familjens behov med sina egna. Han är den glade gamängen som inte vill stöta sig med någon, en amöba, enligt den rättframme Marc, och förstår sig inte på tavlan, men accepterar ändå att det är Serges val. Kvinnorna finns bara med indirekt i samtalen och blir då recenserade på samma sätt som tavlan. Det är som om Reza liknar Serges kärlek till tavlan som vilken kärleksaffär som helst. Och kan man kritisera tavlan kan man kritisera andra kärleksobjekt på samma sätt.

Föreställningen utspelar sig i ett vitt rum, med en soffa, en fåtölj och ett par bord. Vi befinner oss oftast i Serges lägenhet som definieras med ett modernistiskt collage i vita nyanser i fonden. När vi är hemma hos Marc finns där istället en landskapsbild över den medeltida staden Carcassonne i bakgrunden. Hemma hos Yvan växlar bilden till ett kitchigt blomsterstilleben i starka färger. Via monologer, dialoger och samtal med alla tre får vi reda på männens sympatier och antipatier. Serge söker bekräftelse, Yvan harmonisk lycka och Marc uppriktighet. Samtalen börjar som vardagligt småprat och snurrar efterhand in sig i öppna konflikter med tavlan som utgångspunkt.

Pjäsen laborerar med Bourdieus begrepp Det sociala rummet och Kulturellt kapital. Dessa män har en liknande ekonomisk situation, men olika kulturellt kapital. Serge provocerar de andra genom via tavelköpet visa att han har ett högre kulturellt kapital än de andra. Han läser Senecas stoiska essäer om livet som handlar om att acceptera livet med dess positiva och negativa händelser utan emotionalitet, och rekommenderar Mark att läsa den. Även detta befäster att Serge har ett högre kulturellt kapital än de andra – och det är denna ojämvikt som skapar rörelse och konflikt i det sociala rummet och i föreställningen. Kan man vara vänner med människor som har för olika kulturellt kapital? Kan man förstå varandra?

Ett annat nyckelord är dekonstruktion, ett textanalysbegrepp initierat av den franska filosofen Jacques Derrida. Andemeningen är att det i texter (och målningar) finns olika lager som kan analyseras, liksom författarens (målarens ) intention.

I slutet ger Serge en tuschpenna till Marc och låter honom göra tavlan begriplig genom att rita på den. En inbjudan som för ett ögonblick får åskådaren att tro att Serge ”offrar” tavlans värde för att behålla vänskapen. Gesten blir inte lika generös när vi inser att Marc visste att tuschen går att tvätta bort. Kvar blir ändå en idé om att olika kulturella kapital kan överbryggas om man blir inviterad, inkluderad.

Föreställningen slutar som den börjar med att Marc kommer in på scenen och säger: ”Min vän Serge, som är en av mina äldsta vänner, har köpt en tavla. Det är en kanvas på 1×1,5 m.”

I slutet lägger han dock till: ”Den representerar en man som rör sig genom rymden och sen försvinner.”

Plötsligt blir vita tavlan, Tabula rasan, ett uttryck för livet självt.

Frågan jag bär med mig ut är: Hur skulle denna föreställning ha sett ut med tre kvinnor. Har kvinnor tillåtelse att vara så direkta och ”oartiga” som män i sina vänskapsrelationer?

Read Full Post »

Da Capo

(Liv och Leo)
För tusende gången har hon väntat på honom hela kvällen. Hon hade just tänkt gå hem med sin frustration, när han uppenbarar sig. Det är mycket folk. Trångt, svettigt, hög musik. Han tar hennes hand. Ler. De går in i nåt slags förråd. Bastonerna vibrerar genom dörren som ett annalkande åskväder. Hans hand är varm, han ser allvarligt på henne. Och så säger han.

– Vad gör du här? Har du varit här länge?
– Vi skulle ju träffas här i kväll. Jag har väntat på dig.
– Jaha. Det hade jag  glömt. Du. Du är så fin.  Jag blir kåt på dig ibland. Men jag är inte så bra på det här med relationer. Jag glömmer helt bort dig när du inte är i närheten – och då blir jag kåt på nån annan. Du vet, jag är inte byggd för kärlek.

Han har alltså glömt att de skulle träffas. Han har andra planer. Han kysser henne lätt på kinden och säger att han ska kröka med grabbarna.

Det bränner till bakom ögonen och hon förbannar tårarna. Varför vara med nån som inte vill? Det är så. Förnedrande. Hon vänder sig om. Hennes  svarta klockade kappa svänger som en kjol, han fångar in henne. Drar henne till sig. Hon gråter lite och skäms för det. Nej, hon skäms för att hon skäms att hon gråter. Och så sliter hon sig loss. Ut i det högljudda bruset. Hon går ut genom dörren, ut i kylan, utan att vända sig om. Hon lämnar honom. Bakom  sig. Pubdörren slår igen. Hon hör hur han ropar hennes namn i den kalla natten. Hon har blicken fäst på stjärnorna. De frostade träden är ett spetsbroderi i månljuset. Hon bara går. Rakt fram. Och så plötsligt står det klart. Insikten klirrar som krossat glas.

Jag är bara ihop med män som har problem, emotionella problem, män som inte kan älska mig. Varför väljer jag ständigt fel?

Är det så illa att jag fortfarande i vuxen ålder återskapar det trauma jag upplevde under barndomen, det skamfyllda i att inte vara älskad. Varför återvänder jag hela tiden till män som har samma handikapp som mina föräldrar? De tyckte om mig, men de fanns inte där för mig, älskade mig inte. Samma nu. Det är alltid något annat, någon annan som är viktigare. Och jag söker mig till smärtan att bli avvisad, för det är det jag känner igen. Ett mönster som är bekant. Alltså fastnar jag där. Bland de karismatiska, men trasiga människorna som bara kan älska sig själva.

Fan. Hon inser att hon måste klippa banden med Leo. Hon måste börja från början. Men vad ska hon göra? Gå i terapi?

Read Full Post »