Ah, hur jag har misskött min blogg. Heltidsarbetet har verkligen slukat mig. Mellan varven håller jag mitt nya bokprojekt någotsånär flytande. Det är tur att vi är två som skriver. Man får draghjälp av varandra. Vi är snart halvvägs igenom; vi skriver vart annat kapitel och redigerar varandras texter allt eftersom. Efter sjätte kapitlet, som jag håller på med just nu, är det dags för översyn. Följer vi upp det vi planterat? Hänger berättelsen ihop? Har vi en gemensam röst trots att vi är två som skriver?
I storstan blir det mycket teater. Ett skönt sätt att bryta jobbstressen. Nu senast var det Sara Sara Sara på Stadsteatern. Av America Vera Zavala. Jag såg verkligen fram emot föreställningen. Spänd på att se hur gestaltningen av denna stora författare skulle bli. Sara Lidman.
De fyra skådespelarna fick arbeta hårt med ett manus som spretade. De försökte febrilt fånga Saras hela liv, från den 14-åriga livsbejakande, tbc-sjuka flickan, till den åldrande författaren med ekonomiska problem. Vad ville pjäsen förmedla? En författare som shoppade loss på NK, trånade efter karlar och engagerade sig i Vietnamkriget? Ja, vi människor är komplexa och motsägelsefulla, inget fel med det, men föreställningen blev nån slags tungfotad skolteater som skulle försöka undervisa en ny publik om denna författares liv, liiteratur och leverne. Jag saknade sam-vettet, esprin, det kraftfulla sättet att artikulera orden som om ingen stavelse fick glömmas bort, som om varje ord var dyrbart. Engagemanget hos en engagerad agitator som avskydde orättvisor, inte som ett manér, utan som själva lifsens rot.
Uttryck som ”flickan från Norrland” (nej, Västerbotten),”resan till Afrika” (nej, resan till Sydafrika) spädde på glappet mellan Saras medvetna förhållningssätt och Vera-Zavalas koloniala blick.
Det fanns förtjänster också, som när Sara föds fram ur faderns huvud, likt en Pallas Athena. Den tickande pendylklockan i Missenträsk, här i digital form, som hon behövde som stadga åt livet. Befrielsesången från Vietnamkriget fångade också något, liksom bilderna från Krigsmuséet som skickades runt. Själv fick jag den ikoniska bilden med den nakna flickan Kim Phúc som slitit av sig de brinnande kläderna på flykt från den fruktade napalmen. En båge gick mellan denna bild och bilden på den treårige Alan Kurdis livlösa kropp uppspolad på en strand i Turkiet, som flytt från ett annat krig, för några dagar sedan. De mediala bilderna som tränger sig genom mediabruset och får oss greppa det ogripbara. Som stannar för evigt på näthinnan.
Men jag gick från teatern med en bristkänsla. Det sprakande och ekvilibristiska språket, smeksamt nyskapande och skoningslöst kraftfullt allt beroende på situationen. Den uppfordrande blicken! Det bångstyriga håret! Viljan att göra skillnad! Känslan av att det här inte var någon liten lort, utan en riktig och fullblodig människa, tillika en av Sveriges största författare, liksom försvann på vägen. Lev! Som det står på hennes gravsten, blev bara ett tryck på en t-shirt. På Sara Lidman sällskapets hemsida får man en mer rättvisande bild av författaren.
Måtte vi få en annan föreställning om Sara Lidman som vågar ta ut svängarna, som hittar till språket och till det smittande politiska engagemanget. Så behövligt i vår tid.
Signora Sabatini 