Fenomenala kvinnor!

Körsbärsblommen ligger som ett rosa flor över Kungsträdgården.  13 grader varmt. Äntligen värmande vindar. Huvudstadens medborgare ter sig lätt rosiga och rusiga inför den eldiga Valborgsmässoaftonen. Förväntan dallrar i luften inför denna afton då enligt berättelserna gränsen mellan de döda och levande är nästan försumbar.

Tallriken i Malmös Pildammspark och Strandpromenaden vid Kruttornet i Visby, är de platser där det dova ljudet av sprakande flammor i vårnatten och entusiastiska körsångare kommer att beblanda sig med mina romankaraktärers just nu harmoniska samtal om liv och värv. Det är som om själarnas frusna tjäle denna afton krackelerar av vårvärma och eldar. Allt ligger plötsligt framför oss som ett doftande, glödande löfte.

Jag har just återvänt efter ett besök till Danmark och Louisiana och en utställning om Avantgardens kvinnor. Skynda dit om ni inte har sett den!  28 maj är sista dagen. Där har våren hunnit än längre. Magnolia och Forsythia blommar på bar kvist och allt tycks plötsligt möjligt.

De var alle målbevidste, kompromisløse, eksperimenterende og engagerede i deres kunst og deres samtid. Alle pionerer inden for den æstetiske fornyelse af kunsten i mellemkrigstiden.     

Og de er alle, helt ufortjent, så godt som ukendte i dag.

Sophie Taeuber-Arp, Sonia Delaunay, Hannah Hoch, Florens Henri, Claude Cahunm, Dora Maar, Katarzyna Kobro och Germaine Dulac. För första gången visas dessa konstnärers verk tillsammans.

När jag ändå var i krokarna passade jag på att se nyskriven teater i Malmö, Danskjävlar – om detta må vi berätta. PotatoPotatos föreställning om en duell mellan Danmarks mäktigaste kvinnor: Helle Thorning-Schmidt och Pia Kjærsgaard möts i en skruvad retorisk närkamp med reell smutskastning i den högerpopulistiska lervälling som breder ut sig i Europa.

Att bara ge sig på nåt så svårt som att försöka gestalta politisk komplexitet. Inte många teatergrupper förmår göra det till både underhållande och drabbande teater.

Så många fenomenala kvinnor det finns! Så inspirerande. Det finns inspirerande män också, så klart, men just nu allt ljus på kvinnorna,  levande och döda, verkliga och fiktiva.
Ruthie Foster och Maya Angelou till sist.

Njut! Inspireras!

Heja Valborg!

Read Full Post »

Efterleverska

Änka.  Det är något sorgligt och passivt över ordet. Instängt.  Förlamande. Associationerna går till Svarta änkan – förvisso inte särskilt passiv, men en giftspindel som efter parning dödar och äter upp sin partner. Etymologiskt är änka besläktad med enstaka, enkom, ensam. Och det är ju ett fokus förstås.

I yngre fornsvenska och fortfarande i vissa dialekter lever det mer aktiva efterleverska.  Efterleverska! Att fortsätta att leva efter partnerförlusten.
Det är en rörelse i ordet som saknas i det mattsvarta, statiska änka.
Mindre sorgeflor och mer nyorientering. Någon som har överlevt katastrofen, men som finner sätt att leva vidare med den älskade alldeles intill, som i Jacques Werups Envoi.

Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig.

Read Full Post »

Funeral Blues

Scenen i Fyra bröllop och en begravning när Gareth ska begravas kommer till mig nu när jag skriver på en begravningsscen. Det är samma förtätade stämning vid förlossning av liv som vid efterlossning av liv.

Lust och förlust.

Född. Död.

Det är viktigt att få sörja. Som ett svart lod. Få vara ledsen på djupet. Ha rätt att känna att just nu kan inget bli bra igen. Låta gråten regna genom kroppen.

”Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.”

W. H. Auden

Read Full Post »

Da Capo

Har filat på mina mejlinslag i helgen. Min roman är tryfferad med både mejl och sms. Jag intresserar mig för vad som händer när människor möts och utvecklas via digital text. Att messa och mejla är ju vår tids skriftliga kommunikation som till skillnad från den konventionella brevväxlingen är snabb, för att inte säga momentan. Att dialogiskt utveckla sina tankar i skrift flera gånger om dan – hur påverkar det en relation?

Allt som formuleras blir till skillnad från muntliga konversationer också kommunicerat. När man pratar är det så mycket annat som kan störa. Mejl och sms kan föra fram tankar i ett ganska rent tillstånd. Dessutom finns det möjlighet för båda att läsa om och om igen, valda delar eller ett långt flöde. Ordens möten och de svindlande mellanrummen blir till njutningar i repris efter repris. Och med dessa repriser som trampolin blir nya saltomortaler möjliga. Mejlen skapar mönster och insikter i en unik väv som bara delas av dessa två.

Jag blir djupt berörd av den brokad som växer fram mellan dessa längtande hjärtan som alltför länge varit själsligt nedfrusna. Sol och kärlek tinar fram en ny innerlig, sinnlig årstid. Istapparna smälter.

Och därunder blommar snödropparna.

Read Full Post »

Blåsipporna

Att förtrollas – ingenting är enklare. Det är ett av markens och
vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något vis oväntade.
De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser
där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja
just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå
färgen väger numera ingenting. Här är extas men lågt i tak.
”Karriär” – ovidkommande! ”Makt” och ”publicitet” – löjeväckande!
De ställde visst till med stor mottagning uppe i Nineve, the giordo rusk ok mykit bangh. Högt i tak – över alla hjässor hängde kristallkronorna som gamar av glas. Istället för en sådan överdekorerad och larmande återvändsgränd
öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen,
som är dödstyst.

Tomas Tranströmer

Kommentar: ”the giordo rusk” etc. citat ur Erikskrönikan (1300-talet), beskriver musikutövning.

 

Read Full Post »

Oväder

Har åkt ut till min ö för att vårstäda huset och skriva. Blåsipporna niger i backarna, hukande under det kalla nordanvindsoväder som besökte oss igår, med snöfall som följd.  Havet var absintgrönt och fradgande. Det dånade som av ursinne.

Naturens oväder har vissa likheter med de konflikter som min karaktärer ger prov på. När allt för många lösa trådar ska tvinnas samman med någon annans lösa trådar är det som bäddat för urladdningar. Under gårdagens storm tänkte jag att naturens oväder på sätt och vis liknar de mänskliga. De hör till. De kommer. De laddar ur och skapar förutsättningar för nytt syre och andra förutsättningar. Grenar bryts av, strandlinjer förändras. Stormy weather.

Kanske ska man inte fästa för stor vikt vid de relationella ovädren. De tillhör gårdagen. Idag är en annan dag. Vinden har mojnat. Snön smält. En havsörn seglar fritt över det fridfulla och delvis nya landskapet.

Det är dagen efter ovädret som prövar relationen. Har de förmåga att se polariteten som änglar (se Adrienne Richs dikt i förra inlägget),  kraft att resa sig, skaka av sig det värsta, brygga nytt kaffe, tända en ny eld  – och leva vidare med vetskapen om passionens dubbla sidor?

 

 

Read Full Post »