Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Dikt’ Category

– Är det verkligen konst vi ska arbeta med nu, såsom världen ser ut? Ungefär så inledde Stina Oscarson sitt föredrag i morse, på Almedalsveckan. 60 miljoner på flykt, ett Arktis som smälter och en amerikansk president som äventyrar både miljö- och fredssträvanden med sin girigbukspolitik. Vem behöver en skulptur föreställande ett fågelbo med blommande fingrar? (Miró på Waldemarsudde)

Föredraget roterade runt faran med att ständigt tänka i lönsamhetstermer och den undertext som växer fram när allt kalkyleras: Är Du lönsam, lilla vän? Hon hade börjat fundera på hur lönsam hon kunde tänkas vara. Vad hade hon bidragit med? Kostat? Var hon en tillgång eller belastning för samhället? Jag tänkte förstås på Peter Tillbergs målning Blir du lönsam, lille vän från 1972. Fortfarande så aktuell. De humanistiska värdena urholkas om vi hela tiden funderar över om det vi gör lönar sig eller inte. Oscarson talade med passion och frenesi. Det är farligt med en enda berättelse och språket urvattnas till ett marknadsspråk: företagskan. Vi blir strömlinjeformade, anpassar oss. En färd på ett sluttande plan. Hon citerade några rader ur Dag Hammarskjölds Vägmärken:

Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad – intellektuellt, emotionellt och moraliskt.

Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för det oss bakåt på människoblivandets långa väg.

Och jag tänkte på Trump. Och på Hjalmar Gullberg:

Bara de riktiga orden,
orden med krona och fågel-
sång har en skugga som träden.

Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.

Stina Nordberg sjöng en kampsång och mina tankar for iväg till Naomi Kleins senaste bok No is not enough (recenserad av Nina Björk i DN i juni). Trump är, skriver Klein, ”inte alls något brott, utan snarare kulmen – den logiska slutpunkten – på en rad farliga berättelser som vår kultur har berättat länge”. Och berättelserna lyfter fram att marknaden bör styra och att pengar är det som betyder något i livet. Oscarsson tog några andra exempel och återkom retoriskt till Därför behövs konsten. För att visa på och tala om andra sätt att leva våra liv.

Sedan pratade hon om Rädslan. Att det inte är makten som korrumperar – utan rädslan, ”orons lilla betjänt”,  hon citerade Per- Anders Fogelström. Alla som arbetar med säkerhet borde ha som obligatorisk läsning Ner med vapnen av Berta von Suttner, som inspirerade Nobel till att instifta fredspriset, och T S Eliots Det öde landet. Varje krig sår ett frö till ett annat krig. Rädslan urholkar både själen och förmågan. Tilliten. Därför behövs konsten.

Oscarson avslutade med att säga att det tycks som om det vi behöver allra mest idag är ett fågelbo med blommande fingrar.

Och så spelade och sjöng Stina Nordberg en stark sång till. Men samtalet efteråt uteblev. Alla försvann snabbt in i sina mobiler och gick ut i solen, vidare till nästa programpunkt. Själv såg och hörde jag mycket företagska. På Googles programskylt kunde jag till exempel läsa. ”Förtroende som valuta.” Ett tidens tecken?

Stina Oscarsons föredrag hade flera kopplingar till Ruben Östlunds film The Square som fick filmvärldens mest prestigefyllda pris, Guldpalmen i Cannes, tidigare i år. Den visades på ett utsålt Borgen i går kväll för första gången för en svensk publik. En entusiastisk publik. Originell och intelligent film. En film man tar med sig hem. Det var andlöst spännande att se vad som händer när när marknadskrafterna får styra och den dominerande berättelsen handlar om pengar (och att få till en viral succé som en del i marknadsföringen av varumärket) och där tilliten  till medmänniskor och samhälle försvagas. Nidbilden av konst- och kultureliten i händerna på kommersen är dråplig. Men just därför behövs konsten. För att ge oss andra perspektiv,

När jag kom hem från den pulserande Almedalen lyssnade jag på Sommar. Malin Persson Giolita pratade också en hel del om berättelser. Att vi människor har berättat i alla tider. Hon var bekymrad över vad som händer om vi börjar tro på fel berättelser. Precis som Klein menar hon att vi kan och måste berätta andra berättelser än marknadens, individualisternas, nationalisternas, de räddas. Vi behöver andra och inkluderande berättelser som handlar om rättvisa och solidaritet. Det är det som gör oss till människor. Vi. Vackert ord. Och nödvändigt.

Det verkar som om många är inne på att växla spår. Och det är verkligen hög tid.

Read Full Post »

I går var jag på allhelgonakonsert i den närbelägna kyrkan och tände ljus för mina kära som inte längre finns med oss. Trots att jag inte är troende är det något vidunderligt med att stilla sitta i en kyrka och omfamnas av reflektioner kring liv och död och musikaliska tolkningar av desamma. Det är fridsamt att slippa den påträngande kommersialismen och vila i något annat större.

Ljusen fladdrade, människor blundade och gick in i sig själva ledsagade av dikt och musik. Recitatören, en känd skådespelare, läste dikten Vi går alla omkring med en vinge, av Kent Andersson.

Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med
som blir till en börda för oss
som vi måste smyga med.

Vi hade nog kunna flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar,
skolmästare och alla dom praktiska,
taktiska, nitiska, anemeiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt:

Du kan väl inte flyga!

Håll dig på marken, din envingade djävel!
Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingeslag
pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!

Vi går alla omkring med en vinge,
en dröm, en längtan, en sång.

Tänk om våra vingar finge
flyga tillsammans en gång.

Jag tänker på  de tuktade, stympade i min roman, de envingade som haltar sig fram genom tillvaron, och de som flyger. Det är vackert att våga, att även om man vingklipps försöka på nytt. Livet handlar om att utsätta sig, våga möta kritik, men inte låta andra beröva en vingkraft.

Read Full Post »

Änka.  Det är något sorgligt och passivt över ordet. Instängt.  Förlamande. Associationerna går till Svarta änkan – förvisso inte särskilt passiv, men en giftspindel som efter parning dödar och äter upp sin partner. Etymologiskt är änka besläktad med enstaka, enkom, ensam. Och det är ju ett fokus förstås.

I yngre fornsvenska och fortfarande i vissa dialekter lever det mer aktiva efterleverska.  Efterleverska! Att fortsätta att leva efter partnerförlusten.
Det är en rörelse i ordet som saknas i det mattsvarta, statiska änka.
Mindre sorgeflor och mer nyorientering. Någon som har överlevt katastrofen, men som finner sätt att leva vidare med den älskade alldeles intill, som i Jacques Werups Envoi.

Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig.

Read Full Post »

Scenen i Fyra bröllop och en begravning när Gareth ska begravas kommer till mig nu när jag skriver på en begravningsscen. Det är samma förtätade stämning vid förlossning av liv som vid efterlossning av liv.

Lust och förlust.

Född. Död.

Det är viktigt att få sörja. Som ett svart lod. Få vara ledsen på djupet. Ha rätt att känna att just nu kan inget bli bra igen. Låta gråten regna genom kroppen.

”Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.”

W. H. Auden

Read Full Post »

Att förtrollas – ingenting är enklare. Det är ett av markens och
vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något vis oväntade.
De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser
där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja
just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå
färgen väger numera ingenting. Här är extas men lågt i tak.
”Karriär” – ovidkommande! ”Makt” och ”publicitet” – löjeväckande!
De ställde visst till med stor mottagning uppe i Nineve, the giordo rusk ok mykit bangh. Högt i tak – över alla hjässor hängde kristallkronorna som gamar av glas. Istället för en sådan överdekorerad och larmande återvändsgränd
öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen,
som är dödstyst.

Tomas Tranströmer

Kommentar: ”the giordo rusk” etc. citat ur Erikskrönikan (1300-talet), beskriver musikutövning.

 

Read Full Post »

En av mina favoritdiktare har gått ur tiden. Adrienne Rich.

Läs denna dikt och förundras över dunket från en spasmodisk utombordare, nät, flugkletiga böcker och tröjor i fören, ljudet av årtullar, solbrända axlar, ljuset – både det skarpa och ömsinta motljuset och de skavda minnena, polariter som änglar,  och vad som återstår när det som nyss fanns, med alla vardagliga detaljer och åthävor, är borta – och det som återstår är det man kan bära i sina händer – och att bli sams med sig själv.

Adrienne Rich – Integrity

the quality of being complete; unbroken condition; entirety
~ Webster

A wild patience has taken me this far
as if I had to bring to shore
a boat with a spasmodic outboard motor
old sweaters, nets, spray-mottled books
tossed in the prow
some kind of sun burning my shoulder-blades.
Splashing the oarlocks. Burning through.
Your fore-arms can get scalded, licked with pain
in a sun blotted like unspoken anger
behind a casual mist.

The length of daylight
this far north, in this
forty-ninth year of my life
is critical.

The light is critical: of me, of this
long-dreamed, involuntary landing
on the arm of an inland sea.
The glitter of the shoal
depleting into shadow
I recognize: the stand of pines
violet-black really, green in the old postcard
but really I have nothing but myself
to go by; nothing
stands in the realm of pure necessity
except what my hands can hold.

Nothing but myself?….My selves.
After so long, this answer.
As if I had always known
I steer the boat in, simply.
The motor dying on the pebbles
cicadas taking up the hum
dropped in the silence.

Anger and tenderness: my selves.
And now I can believe they breathe in me
as angels, not polarities.
Anger and tenderness: the spider’s genius
to spin and weave in the same action
from her own body, anywhere —
even from a broken web.

The cabin in the stand of pines
is still for sale. I know this. Know the print
of the last foot, the hand that slammed and locked the door,
then stopped to wreathe the rain-smashed clematis
back on the trellis
for no one’s sake except its own.
I know the chart nailed to the wallboards
the icy kettle squatting on the burner.
The hands that hammered in those nails
emptied that kettle one last time
are these two hands
and they have caught the baby leaping
from between trembling legs
and they have worked the vacuum aspirator
and stroked the sweated temples
and steered the boat there through this hot
misblotted sunlight, critical light
imperceptibly scalding
the skin these hands will also salve.

Read Full Post »

Snö faller. Sakralt. Rent.

Det vita reducerar, skapar ett lugn som lägger sig över all oro. Monokromer har den verkan på mig. Kleins blå tavlor. Rodchenkos. Knutssons. På håll ser det ut som en enda färg. Kommer man närmre vibrerar nyanserna, mönstren framträder. Inga bilder skapar en så tydlig inbjudan till interaktion.

Snö. Snöbollskrig. Snöänglar. Man vill in i monokromen. Bli ett med den!

Förtjusningen att klä mig i en enda färg är samma fenomen. Vill reducera för att interagera. Som om det krävs en ren pannå för att måla med himlens alla färger.

”Snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde 700 gram inte mer.”

Laleh, Tranströmer och London Symphony Orchestra.

Tre monokroma, symfoniska, konstnärliga enheter.

Som vill möte.

Read Full Post »

Older Posts »