Marie Lundström
Alla måste söderut
Wahlström & Widstrand
Marie Lundström debuterade 2020 med Sanningens kalas, en roman om livets existentiella grundstenar – att mötas och skiljas. Huvudintrigen handlar om Isabell och den krampaktiga relationen med hennes mamma. Mer dråplig än melankolisk. Allt skrivet med den säregna röst, lätt dialektal, vi känner igen från Lundströms bokradio där hon är programledare.
Copyright/fotograf: Viktor Fremling
Nu föreligger en ny dovare och längre roman med den fyndiga titeln Alla måste söderut, det inofficiella namnet på AMS (Arbetsmarknadsstyrelsen) som under 1960-80-talen betalade norrlänningar för flytt söderut, där jobben fanns. Lundström har skrivit en sorgesång om att förlora en älskad far, förflyttas från ursprunget, vara vilsen i liv och kärlek – sökande efter platsen där man hör hemma. Romanen famnar berättelser om förflyttningar, både geografiska och mentala. Huvudpersonen heter Eva, en 38 årig ensamdotter utan egen familj. Och romanen börjar och slutar i Marliden, nere vid sjön eller träsket som vi säger i norr.
Liksom den förra romanen är denna skriven i jagform. Men allt börjar i tredje person, när döden knackar på. Faderns blick på Eva är borta. Det är ”tomt på ögon” (s 7). Livet krackelerar och Eva klyvs itu. Kofteva, som säger som det är, dyker upp med jämna mellanrum och talar till Eva som har förlorat språket: ”Rå sorg är rå och bor ogärna i orden. Det står i alla böcker: Sorgen är till sin natur oförenlig med kravet att uttrycka känslor. (—) Den kom med sorgen, den här delningen. Jag är ledsen. Jag vill be om ursäkt för att jag inte håller ihop och är en. Jag vill bara ha en sak helt klar. Det handlar inte om att göra sig svår eller märkvärdig, det här måste gå över.” (s 9)
Eva vet att pappan är död. Men hon vet också att han kommer tillbaka. Väntan på att den älskade döda ska återvända är ett vanligt tillstånd i sorgeprocessen. Förnekelse, önsketänkande. Man förmår inte ta in det absoluta. (För övrigt superbt gestaltat av Joan Didion i Ett år av magiskt tänkande.) Alla klockor tycks stå på tio i två. Samma tid som pappan dog.
Den första tiden tillbringar hon iklädd pappans röda fleece, som hon ska lämna igen när han kommer tillbaka, tillsammans med pappas kvinna som antar ett systematiskt sätt att hantera sorgen – skriva attgöralistor. De äter tunnbrödsbryta, hjortronsylt, kallmjölk och så falukorv. Hon skär en skiva åt pappan också. Tillsammans besöker de den döda pappan på sjukhuset, och snart också begravningsbyrån där begravningsgubben ”hade en proffsmjuk röst, en yrkestränad förståelse.” (s 17) Sedan följer en tröttande sortering av pappans saker, och minnesutflykter kopplade till dem. Utmattad kommer sömnen: ”jag la mig ner i lukten hans och somnade.” (s 27)
Efter fyra dagar med sorgen återvänder hon till jobbet som konsult med den efterfrågade kursen i mötesteknik – och hyresettan i Hammarbyhöjden: ”Det var en jagad människa som hade lämnat lägenheten. Skåpdörrarna i köket stod på vid gavel. Rummen var tystade skrik” (s 36). Motvilligt går hon med på att låta chefens vän, en nybliven journalist få intervjua henne som norrlänning i stan. En huvudvärk plågar henne och hon kontaktar vården, men berättar inte om faderns död. Man behöver ju inte berätta allt.
Hon tar sig till lunchstället, äter carbonara och pratar med journalisten när en bekant dyker upp som också ska intervjuas. Anneli Landberg. Samma person som har skrivit kärlekslyriken till ett landskap. Har du inte hittat den har du läst för fort. Här har Lundström haft roligt. Sist de sågs var för 20 år sedan när Anneli ville bli poet och hade en relation med en Granberg, då norrgänget flyttade runt på tredjehandskontrakt och det aldrig var någon idé att packa upp ur banankartongerna. Anneli initierar en diskussion om hemlängtan och om det var de starka som flyttade eller de som stannade kvar. Intressant inte bara för oss med rötterna i en blomkruka.
Marliden. Pappans barndomshem kommer hon att ärva till hälften. Den andra halvan äger den sjukliga fastern Siri, men det är hennes man den självsvåldiga farbror Birger som håller i trådarna. Och han har bråttom att göra upp om inkomster och utgifter kring hemmanet. Men först begravningen som Lundström fångar med dess sköra frusenhet och flyktiga tankar.
Ett par dagar efter begravningen möter hon en man i Stockholm, Larsa. ”Det var något komiskt med oss två. En äldre, halvt frånskild mjukis och så en yngre i stenhård sorg, sluten som ett hjortronkart.” (s 70) Av honom blir hon ”kanske lite rolig” (s 64), men hon har fortfarande svårt att hitta till orden trots att Kofteva manar på henne. Hon som tröstar, står intill, säger sanningar och tycks ha ett uppdrag formulerat i romanens början: ”Du måste ta i orden, trä dem över din kropp, klä din stumhet, du bara måste försöka. Annars blir vi inte ett igen”. (s 9)
Alla måste söderut är en berättelse om de roller vi får och väljer, hur vi uppfattas och vill uppfattas och hur känslor och prioriteringar påverkar oss – allt i språket som både distanserar och helar. Lundström arbetar med växelspelet mellan norr och söder, landsbygd och stad, kärlek och sorg, politik och individer, nu och då, känsla och förnuft. Men det som lyfter berättelsen är förutom hennes alldeles egna författarröst, den skiftande synvinkeln, hur hon sömlöst vandrar mellan de yttre beskrivningarna och det inre seendet. Vardagligt och aldrig sentimentalt:
”Han gick med god fart och jag ägde inte frimodet att be honom stanna. Det var något i landskapet som manade en att inte dalta. Men uppe vid farstubron sket jag i det. Stortallen behövde få se någon kyssas. Den väldiga kronan som växte för varje år och som kastade allt större skugga, ingen människa nådde runt stortallens stam. Den var imponerande och kall, hade en ensamhet som kunde komma åt mig. Men inte den gången på bron, inte där vi stod tillsammans. Lukten av fiskfjäll från farfars jacka, som han hade lånat. Larsas vante runt min frusna nacke. Om jag inte knäcktes, kunde det kanske bli något.” (s 101)
Lundström är också rolig i det mörka: ”Han hade fru och två barn, jag hade Eva och två torra händer.” (s 116), ”Han och Maria förgyllde kvällarna med upprörda telefonsamtal. Julhelgen skulle gå i lugnets tecken skrek hon till Larsa, så att jag som stod ute i köket hörde. ” (s 120) Och när Granberg och Anneli Landberg dyker upp igen följer jag det galna förloppet med skräckblandad förtjusning.
Julen firar hon med Larsas föräldrar; det går ganska bra, men på julnatten måste hon bara fly. Det hällregnar och hon går mot E4-an, vägen norrut: ”Det skulle killa till när jag satte ut tummen. Bilen som skulle stanna skulle köra så nära att regnslasket sprutade upp på byxan. En hastig inbromsning, en bildörr på glänt. Vart ska du? Jag skulle se en mörk hårflik, en skjortaxel Norrbotten. Södra Norrbottens inland, skulle jag höra mig själv säga. Jag ska hem.” (s129) Det lilla ordet ”skulle” är skillnaden som gör skillnaden. Romanen innehåller flera hantverksjuveler som denna. Men klart är att hon längtar hem: ”Markbygden. Det är inland. Det är insidan.” ( s 203)
Sorgen ligger hela tiden an som en ton, och vi följer en sorgeprocess parallellt med en kärleksrelation som får ta emot mycket av sorgens vilsenhet och uttryck: ”Efteråt är sorgen som en eftersatt pojkvän. Kräver tillbaka den tid jag försökt låtsas vara vid liv med andra levande. Efteråt vill den stumt att jag ligger still i sängen med bara den. Magens tomhet, revbenskorgens trasiga andningar.” (s 226). Sorgen försvinner inte, men den blir hanterbar. Och lyssnar man inåt kan det finnas slutsatser att dra. Som förändrar.
Lundström är bördig från Gällivare, delvis uppvuxen i Piteå. Språket påminner om det i Sanningens kalas med dialektala ordval (bängla, tjollra, tjorva, vars istället för var, vart istället för blev) de effektiva, norrbottniska sammansättningarna (strävrösten, stickekofta, darrhänder, ensamkropp, stortallen, störstvägarna, kallblicken, minnesmörker, fulnydörren) och ibland den omvända ordföljden (pappan hennes, in i doften hans, dialekten min, tack som kom). Språket har en norrbottnisk rytm, liknelser och metaforer är av en egen sort, naturen ständigt närvarande, återgiven som bara Lundström kan:
”Nu var det mars. Om någon månad skulle allt nödvändigt ske. Den högresta snövallen skulle tvingas till vatten. Det skulle brista i Sågbäcken, det skulle vara tvunget att porla även här. Solen skulle behöva lä och ladugårdsbackar. Utanför dasset de första flugorna som slog sig ner på den grovporiga snön, vanställt stora, dömda att dö. Sedan skulle det gå fort, slasket på gården, smältvattnet som jorden inte kunde svälja. Tjälen skulle sitta långt ner i marken, lämna hål i allén, sjön skulle isa i händerna in i juni. Björkarna med snåla musöron skulle skynda förbi sin egen skirhet och slå ut. Granarna neråt Ripträsket skulle sträcka på sig, grenarna skulle låta vinden komma åt, släppa till. Ända till stammen in: skaka loss den tunga grå vintervilan. ” (s 305)
Romanen är skriven i mestadels korta kapitel. Ömsom utspelar sig berättelsen i norr – i Marliden, i Luleå, eller Piteå – ömsom söderut, i Stockholm. Förutom tidsplanet 2005-2006 finns återkommande bakåtblickar, med pappan och Kofteva ständigt närvarande. Gestaltningen sker ofta i replikerna som i Sanningens kalas. Lundström är ständigt i dialog. Hon älskar att utforska samtalen. Relationerna. Så lär vi känna de olika karaktärerna, vilka personligheter, agendor, frustrationer de har – och hur de relaterar till varandra. Dialogerna skapar också stark närvaro med tempus i presens till skillnad från berättelsens preteritum. Sista hundra sidorna av romanen känns dock bihistorierna och bikaraktärerna något tröttande, replikerna förlorar ibland en dimension. Kanske hade en försiktig strykning varit befogad för att inte utarma huvudintrigerna.
Men detta till trots har Lundström hantverkat en märkvärdig roman som pulserar av liv och som får den som sörjt djupt, älskat med tvivel och lämnat hemorten – i synnerhet den som gjort resan från norr söderut – att nicka igenkännande, men också att se tillvaron och oss komplexa människor på nytt. Med värme. Passande nog lär Eva bonussonen, och oss, hur man gör upp eld.
Till slut har romanen förflyttat sig från sorgen över melankolin till känslan att vara hemma. Och till frågan: Är hemma en geografisk plats eller är det människorna som utgör ens hem?
Tänker på några rader i Virginia Woolfs Ett eget rum (i Jane Lundblads översättning) där hon skriver att endast de främsta författarna förmår ”verkställa en egendomlig starroperation på sinnena; efteråt ser man mer intensivt, det är som att världen blivit fri från en täckande hinna och fått ett mer intensivt liv.” (s 124) Lundströms operation tackar vi för.
Sara B. Acedo som gjorde omslaget till Sanningens kalas har också gjort detta med bottenfärg i mörkblått, som natthimlen bortom stadens belysning. Marlidens björkallé i höstskrud ramar in vägen hem, och de röda tranorna i par från pappans dödsannons flyger mot gryningen.
Signora Sabatini 