Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Silja’

Seven

Det här med namn är verkligen intressant. Hur mycket omsorger och tankar lägger vi inte på att namnge våra barn och våra karaktärer. Vi vill att namnet ska fånga personligheten – eller rentav forma den.

Själv heter jag Silja efter min mormor Cecilia. Silja är kortform för Cecilia i Finland. Cecilia betyder den blinda.

Jag har ett exotiskt andranamn också. Sesheta. Sesheta var en sjuhövdad gudinna som min mamma kom i kontakt med i Egypten på 70-talet. Lärandets och skrivandets gudinna, avbildad med skrivdon och allt. En del av hennes namn betyder också ”sju”. Sesheta var också bokstävernas och bibliotekens gudinna. Som barn visste jag bara att namnet härstammade från en egyptisk gudom.

Den blinda sjuhövdade gudomliga författaren. Haha. Inte helt fel. Sjuhövdade? Seven. Får fundera mer på vad det kan stå för.

Read Full Post »

Ilse Krohn och Mme Alfred Carrière slingrar ovanför mitt huvud och täcker pergolan med sitt vita sidenbolster. Ett flor av skummande kirskål vaggar stilla i kvällsvindens bris. Jordkällarn är en frodig brud insvept i knypplad spets!

Natten doftar hav – lite sött och kärvt på samma gång. Lukten av tång gör att det aldrig blir så där pastelligt, idylliskt perfekt här på ön. Astrid sa alltid att man ska vara tacksam för det som skaver. Perfektion är så trist!

Jag lovade mamma att ingenting säga. Jag lovade moster Astrid att jag skulle berätta. Men om jag skriver? Vem ska man lyda? Ska man berätta om det svåra som har varit, för att skapa någon slags klarhet eller ska man bara minnas det bästa, som mamma alltid sa. Tänker på inskriptionen i Astrids kök, skrivet direkt på den solgula väggen.

Gå frimodigt så de döda hör dig. De älskar varje steg av liv.

Det är snart tio år sedan vi satt här tillsammans och drack te i skymningen. Jag minns känslan av stiltje. Lilla mamma. Tänk så litet jag förstod. Om du ändå hade hittat orden innan det var för sent. Och här sitter jag och läppjar på ett glas Rosé, kvällen är ljum och mild.  Klängrosen Aksel Olsen kastar sina doftklasar över mig och jag vet inte om det är vinet eller den tungsöta doften av kaprifol eller honungsrosor som gör att jag blir alldeles vimmelkantig. Smakar på rosornas och ordens dofter.  Nog är det väl ödets ironi att den språklösa modern får ett barn som blir författare och som arbetar med sin fjärde roman.

Just nu försöker jag sätta ord på den dröm jag hade i natt. Utomhus. Kväll. Solen ljust röd. Landskapet öppet . Dimmorna dansade och jag plockade gurkört, den där vackra blå som du lärt mig att ha i salladen, bara för att det är så vackert. Jag plockade ett stort fång. En blå ton omfamnade mig tills jag hamnade i ett nässelsnår. Jag hörde hur du ropade genom blånaderna.

– Silja, Silja! Var är du?

Jag skyndade mig hemåt med svidande lemmar. Kastade min taniga 10-årskropp i din famn, ställde gurkörten i en stor vas, på golvet och kröp i säng. Du baddade med Salubrin. Det sved, stack och brändes.  Trots smärtan var känslan av skönhet starkare.

Allt har ett pris. Är det så? Också skönhetsupplevelsen har sitt pris, men i drömmen var jag trots allt villig att betala med smärta.

Jag drar in röken av cigarill.  När jag blåser ut den snirklar den sig med fina trådar genom lövverket och kysser Ilse Krohn däruppe i pergolataket.

Rosor, tänk att man måste bli medelålders för att riktigt uppskatta dem.

Read Full Post »