Jag skriver över ditt ansikte
Anna-Karin Palm
Albert Bonniers förlag
Omslaget är hudrosa. En bleknad bild av modern. Titeln glider transparent över moderns ansikte. Anna-Karin Palm gör ett försök att framkalla sin mor, en slocknade stjärna som varit centrum i familjens solsystem, ur den gradvisa Alzheimerförvandlingen. Hon försöker pussla ihop moderns liv, göra det begripligt, försöka förstå. Det handlar om klass, familjeroller, skam, drivkrafter och hemligheter. Därmed skriver hon också fram sin egen livsresa i reflekterande minnesfragment. Och sitt eget skrivande.
Anna-Karin Palms roman Målarens döttrar tillhör en av de få romaner jag läste två gånger på raken. Den var så rik att jag genast ville gå in mellan raderna en gång till och åternjuta berättelsen med det exakta språket, nära och omsorgsfullt formulerat. Det mörka och svåra meandrar jämsides med det varma och kärleksfulla. Också i Jag skriver över ditt ansikte. Palm får läsaren att sakta ner farten och reflektera över sina egna relationer.
Palm skriver direkt till sin mor, romanens Du, fattigjäntan från Hälsingland som är både modig, driftig, konstnärlig och kapabel, men också rädd, egocentrisk, skör och dominant. Palm väjer inte för det komplexa. En människa rymmer så många sidor. Man måste våga vara respektlös om det ska blir en bra roman eller biografi, resonerar Palm. Deras såriga relation behöver också få ta plats.
Den vuxna Palm ser efterhand att hon har mycket gemensamt med sin mor: passionen för Selma Lagerlöf, för Hälsingland, viljestyrkan, förmågan att ordna fester, vara i ”nuets glädje”, vara i rörelse, odla – och att vara på rymmen från den stereotypa kvinnligheteten.
När ordens innebörd tömts på begripligt innehåll och allt blir gallimatias i en värld där alla tider verkar finnas samtidigt, dras modern till djuren, kommunicerar med skratt, visslande, kroppsspråk och fysisk närhet. Förutom att romanen är ett renoveringsarbete, moderns och författarens, är det också en redogörelse över hur minnet fungerar, eller inte fungerar. Vad som blir kvar när Alzheimer tar över.
Allra vackrast blir slutet. Palm sjunger barndomens vaggvisa vid moderns dödsbädd och lotsar henne in i döden. Borta är alla konflikter och kontroverser. Istället finns en innerlig ömsinthet. Och i sista meningen känner hon det som hon så länge betvivlat: ”Det fanns så mycket kärlek.”
Signora Sabatini 