Morgonstjärnan
Karl Ove Knausgård (översatt av Staffan Söderblom)
Norstedts
Karl Ove Knausgård behöver ingen närmare presentation. Han räknas som en av Europas främsta författare, prisbelönt och omskriven. Morgonstjärnan är hans första längre roman efter den autofiktiva mastodontserien Min Kamp. Två ytterligare delar är planerade.
Detta körverk om livet och döden, med nio röster: fem kvinnor och fyra män med olika liv, från olika samhällsklasser, började jag läsa när sommaren var som hetast. Jag förundrades över hans sätt att snabbt skapa en egen värld med sina karaktärer, där både det vardagliga och det dunkla tar mycket plats. Hans sätt att använda jag-perspektiv gör att läsaren får krypa in under skinnet på varje individ, som ibland finns som bikaraktär i någon annans kapitel för att senare återkomma med ett eget kapitel både en, två och ibland tre gånger. Människorna är på olika sätt sammanflätade med varandra under de två dygn som romanen utspelar sig. Vi befinner oss på Sørlandet.
Från tidigare verk känner jag igen hans fokus på människors problem med psykisk ohälsa, alkohol, relationer, allt under den märkliga morgonstjärnan som tycks få människor och djur att bete sig underligt. Många djur är det. Krabbor, råttor, hjortar, kråkor, ugglor, grävlingar, spindlar etcetera. Man undrar. Morgonstjärnans starka ljus framkallar i mig en dissonant ton som hörs genom hela romanen, ett ljud som förebådar en katastrof. En bävan. Och så den obönhörliga hettan som också den signalerar domedag. När jag kom ungefär mitt i blev det så obehagligt att jag slog ihop boken. Varför skriver Knausgård bara om det mörkaste, hemskaste i människors liv, frågade jag mig. Varför är han så dystopisk, diskbänksrealistisk? Varför måste människans svartaste sidor upp i ljuset? Omständlig är han också emellanåt. En redaktör hade kunnat skära bort en del. Men han är skicklig på att växla mellan vardagens detaljer, naturens skiftningar och de stora existentiella frågorna.
En månad senare tog jag fram romanen igen och läste klart. Inte förrän jag läste det allra sista avsnittet, Om döden och de döda av den vilsne (!) Egil Stray hände något med min upplevelse av romanen. Det dystopiska kompletterades med en filosofisk utläggning, med influenser både av Aristoteles, NIetzsche och Kierkegaard, ja hela dödens världshistoria, som visade sig innehålla romanens centrala teman och scener. Texten öppnade sig och jag ville läsa den ett varv till.
Nu ser jag att Morgonstjärnan är en mångbottnad roman med formen av ett rondo med avslutade coda; persongalleriets fläta slutar där det börjar. Romanen utforskar gränsöverskridandet: mellan levande och döda, människa och djur, kropp och ande, här och där, frisk och sjuk, nykter och berusad, vakenhet och sömn, nu och då, gud och djävulen – och kanske framförallt mellan det rationella och det ickerationella. Jag läser i Wikipedia att Sørlandet är Norges sydligaste fylke. Agder är ett gammalt namn på ungefär samma region, cirka 1 500 år gammalt och betyder ungefär samma som det engelska edge, »kant«, alltså kanten på landet mot havet. Men Agder var aldrig en landsdel. Agder var ett gränsland mellan Østlandet og Vestlandet. Gränsland!
Allra sist ett gripande möte på ett tåg som får oanade konsekvenser. Kanske står morgonstjärnan för början på något nytt, något mer tolerant, kärleksfullt, försonande? Ett nytt liv? Jag lämnar romanen med känslan att allt finns och vi i allt – en känga mot dualismens antingen eller. Knausgård verkar vilja lyfta fram att vi är både människor och djur, gudomliga och djävulska, att de döda finns alldeles intill, det rationella sida vid sida med det irrationella och att livet är fullt av mirakel, möjligheter att tänka och göra annorlunda. Fästa blicken. Se sammanhang och gemenskap.
Jag ser ömsinthet och kärlek till nästan, intill det svarta. Jag ser alla barnen, levande, döda och ofödda. Faktiskt ser jag Morgonstjärnan och allt som sker under den – i ett helt nytt ljus.
Signora Sabatini 