Posted in Uncategorized on 29 juni, 2012| Leave a Comment »
Ibland bara händer det..
Som när vinden drar bort det grågråa regntäcket och släpper fram den lysande cikoriahimlen.
Som när en gammal vän återvänder från en lång tystnad.
Som när fotbollskommentatorn plötsligt använder ordet njutelse!
Öppnare än njutning. Besläktad med förälskelse.
Överraskelse!
Posted in Reflektioner, tagged älskare, medveten närvaro, Pirlo on 26 juni, 2012| Leave a Comment »
I svensk press och tv kommenteras den italienska mittfältaren Pirlos snygga spel och straff med ord som kylig och iskall. Bra fotboll är tuff och tatuerad när den är som bäst. Fri från emotioner. Stenhård. Eller? Vad händer om man byter ut kyla och iskall mot sinnlig närvaro? ”Det är inte bara så att Pirlo passar och smeker bollen, han älskar verkligen med bollen på ett långsamt och sensuellt sätt.”, säger den engelska fotbollsspelaren Joey Barton, Queens Park Rangers.
Ja, det finns kanske kopplingar mellan att älska och spela fotboll. Det handlar om närvaro, om timing, om samspel, om att läsa situationen, om intuition och fokus. Kunskap och erfarenhet behövs ju också förstås. Men bara taktik, strategier och ego blir tråkigt. Som för alla skickliga utövare av vad slag det vara må krävs något annat än manualer. Och vad händer om de språkliga uttrycken förändras? När hörde vi en kommentator tala om medveten närvaro och sinnlighet senast? Kan brölandet och machokulturen kompletteras med något annat? Det är sånt som Bror och Helena roat diskuterar under fotbolls EMs sista skälvande matcher.
Jag sätter en häst på att Pirlo inte bara är en fantastisk fotbollsspelare, utan också en inkännande, sinnlig, uthållig älskare.
Posted in Reflektioner, Teater, tagged En midsommarnattsdröm, ploga, Puck on 25 juni, 2012| Leave a Comment »
En midsommarnattsdröm
Midsommar är en märklig blandning av stormöten med människor man annars inte skulle träffa, ymnigt med alkohol och blomstrande ritualer som långt ifrån alla är roade av. Vibrerande under ytan finns en förhoppning om att få uppleva kärleksmagi denna vita natt – oftare kyligt regngrå än varmt solsprakande.
Likt en androgyn Puck dyker vår Leo upp i en stor festlig midsommarnattsdröm, där längtan, kättja och svartsjuka blandas med regelrätta påsättningar i syrénbersån.
Det sker förskjutningar i relationerna denna teatrala afton. Det hettar till mellan gamla vänner. Kanske hade det varit enklare för alla inblandande om de hade tänkt att vänskap utan kriser och konflikter knappast är någon djupare vänskap, utan blott bekantskap som man kan ha och mista.
Kriser i nära relationer uppstår för att det finns engagemang och emotioner. Kriser liknar sylvassa plogar som skär och skapar oordning. Och som skapar ny porös jordmån där allt kan växa med förnyad kraft.
Om man inte går igång och med förblindad ilska skadar sig på själva plogen.
Posted in Reflektioner, Rekommenderade ställen, tagged gobeläng, Skriva, textvärldar, Thutmoses on 13 juni, 2012| Leave a Comment »
På sistone har jag jobbat med en intervju i romanen. Det var väldigt roligt att låta intervjun leta sig fram i överraskande labyrintiska gångar. Och att hitta en form som känns spännande att läsa. Silja blev mycket tydligare för mig efter intervjun. Hon trädde fram. Nya trådar. Annat material. Komplexa mönster.
Texten växer fram som en gobeläng. Med lösa trådar på baksidan. Text och textil är besläktade. Man talar ju faktiskt om inslag i berättelsen. Man väver fram världar. Underjordiska världar.
De äldsta gobelänger vi känner tillhörde Thutmoses IV från 1400 fvt. Nära 3500 år gamla lotusblommor på lin har man funnit i hans grav.
Ta en två minuterpromenad ner till hans grav. Skrivandet tar en till platser man inte visste fanns. Låt det hisna!
Posted in Musik, Reflektioner, Teater, tagged aimee mann, idyll, Piruett för kannibaler, PotatoPotato, save me, Sture Dahlström on 1 juni, 2012| Leave a Comment »
Idyll är ett ord som dallrar som en aladåb. Det är nåt lite klibbigt geléartat instabilt över ordet – och företeelsen. Tänker på de kulturkändisbarn som skrivit tillbaka om sin barndom, en Nils Claesson och Slas, en Felicia Feldt och Anna Wahlgren – och nu Johanna Ekström dotter till Per Wästberg och Margareta Ekström.
Det är uppfriskande med berättelser som förmår krackelera den privata diktaturens högblanka fernissa. Det är berättelser som protesterar mot monokultur, föräldrar som skapar ett enda perpektiv vare sig det handlar om alkoholen eller estetiken – och där barnen får underordna sig och bli de kloka, förstående, seende. Barnets blick och berättelser är en hälsosam och viktig dyrk in i det tillrättalagda, en önskan att få lägga till ett annat perspektiv. Göra tillvaron lite mer mänsklig, lite mer barnvänlig. Det är också berättelser om att det är enklare att ge sig i kast med den stora litteraturen, stora politiska frågor som Apartheid och barnuppfostran för andra. Allt detta är viktiga uppdrag, men ska det vara så svårt att kombinera detta med utrymme för det levande barnet som inte alltid passar in i de önskebeskrivningar som man formulerar om sig själv.
En av mina karaktärer lever ett liknande liv i skuggan av dominanta föräldrar som har sin karriär i fokus snarare än barnen. Att vara en väluppfostrad dekoration – hur präglar det ens liv? Vem kan rädda en?
Ni som längtar det anarkistiska och det vilda, det outgrundliga, det bisarra, det frodiga – livet i otyglad form. Se den ständigt överraskande PotatoPotatos föreställning Piruett för kannibaler, inspirerad av Sture Dahlström. I afton i Göteborg.
Det finns en rolig trailer på you tube som ganska väl fångar känslan i föreställningen.
Inget idylliskt där…
Signora Sabatini 