Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Joni Mitchell’

Av en slump (?) ramlade jag över den utsökta  Youn Sun Nahs tolkning av My favourite things. Som tio-åring drabbades jag av filmen Sound of Music och lärde mig att spela och sjunga alla stycken. Rogers och Hammersteins varierade text-och musikkompott var en emotionell och musikalisk glädjekälla för en hungrande flicka vars vresige pianolärare fördömde allt som inte var klassiskt.

Sun Nah närmar sig det sönderspelade, nötta stycket från ett annat håll och lyckas hitta något vibrerande under ytan. Till och med orden känns nya och skimrande. Just detta är också författarens utmaning. Man betraktar livet i dess ofta slentrianmässiga vardagskostymer och framkallar och omformulerar berättelser i skepnader som gör att tillvaron föds fram förunderlig och angelägen.

Vad tycker jag om nu 35 år senare?
Franska tulpaner, närvarande människor som vill något, mustiga köttgrytor, skriva,  böcker, teater, film och utställningar som får mig att tänka nya tankar, espresso, människor som reser sig, Joni Mitchell, Maya Angelou, blåsippor, Katharine Hepburn, Cate Blanchett, Emma Thompson, Meryl Streep, Miles Davis, Ella Fitzgerald, Fatoumata Diawara,  Sara Lidman, Silke, Prioritaire, Lyckad nedfrysning av herr Moro, Märk världen, Ett oändligt äventyr, ett stilla hav, dagg, klar blå himmel, vänskap, ett stormande hav, samskapande, ordlösa leenden som skakar hand på avstånd, spela O helga natt så det dånar, värme, snöljus, norrsken, rött fylligt vin, kyssar med mjuka läppar… ochPotatoPotato.

Read Full Post »

 

I de brokiga samtal som uppstår när familj och vänner möts blir det tydligt hur sammanvävda vi är med varandra. I realtid och historiskt. Och då tänker jag inte bara på den utvidgade familjen utan på oss människor som helhet.

Har svårt att få utrymme till mitt skrivande dessa dagar. Det är så roligt med alla sociala aktiviteter – människor kommer och går; berättelser berättas, middagar lagas, utflykter planeras och genomförs.

Påverkad av all död i Norge och hur till synes en ensam galning mördade över sjuttio människor, har samtalen snurrat kring förlust och död. Och kring vilket ansvar vi enskilda har att i varje möte reagera på rasistiska, svartvita fördomsfulla uttalanden. Allt hänger ihop.

En begravning härförleden där de efterlevande barnen inte ville prata om den döde fadern gav mig inspiration till min romanbegravning. Det är alltid laddat med begravningar, men när man inte får tala om den döde, minnas och återskapa berättelser blir det kramp i relationerna. Liv och kommunikation som tigs ihjäl blir underströmmar som lever sitt eget liv och strömmar igenom och påverkar oss generationer senare.

 

”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.” 

ur Meditation #17 From Devotions upon Emergent Occasions (1623)

 Both sides now.

 

 

 

 

 

 

Read Full Post »

Underströmmar. Icke verbaliserade konflikter och trauman som transporteras under ytan, i generation efter generation. Och som synliggörs i form av missbruk, våld och depressioner långt senare, utan någon direkt kontakt med eller medvetenhet om ursprunget. Bluestråden i våra liv.

Trots att jag skrivit allt detta, är det först nu jag tydligt ser hur underströmmarna binder samman karaktärernas utveckling.

Midsommaraftonen började med kaotisk översvämning (konkret, synlig!) och rörmokare, för att så småningom övergå i solsomrigt, blomstrande knytkalas med ett 25-tal goda vänner och vänners vänner. Stång och dans, sill och snaps, sång och samtal – en riktig midsommarsaga. Men där fanns också blå underströmmar. Ett par berättade en närmast osannolik berättelse om hur de hade träffats. Deras tidigare partners hade omkommit i samma flygplanskrasch för 20 år sedan, vilket de insåg först när de själva hade blivit ett par.

Ibland överträffar livet fiktionen.

 

 


 

Read Full Post »

Idag har jag cyklat genom doftande syrénhäckar – ett moln av lila flor på ömse sidor – och så doften, en svag parfym som efterklang. Kärlek till ingenjörerna bakom cykelvägarna i Malmö. När man cyklar följer man mjuka böljande vägar, lätt upphöjda, utan vassa kanter för att göra framfarten så sömlös och skön som möjligt. Behagligt även när det regnar.

Det är precis ett år sedan jag började blogga. Börjar närma mig slutet av min flätverksroman. Har plockat fram ett slut jag skrev tidigt för en av de tre trådarna. Kan fungera, men hur gör jag med de andra två trådarna? Svårt att göra avslut. I  livet och i fiktionen. Allt pågår ju ändå. Strömmar vidare.

Livet och romanen som flod. Ibland flyter det lugnt och stilla. Under andra sträckor strömt och farligt. Ibland glimmar det till. Himlen speglar sig. Det doftar oändlighet och djup och man erfar att något väsentligt sker. Ibland bara grumligt.

Vatten, detta spännande element som uppträder i olika former. En ljummen flod som man kan omfamnas av, simma i. En frusen flod som man kan åka skridskor på. Som människan själv.  Ibland skönt varm. Ibland stel och kall. Som kristall.

Ett starkt minne var när jag träffade min high-schoolvän Cyra, 35 år senare. Hon tog mig till en nationalpark. Och vi simmade i en lukevarm flod. I tystnad lät vi tiden skölja igenom oss, simmandes i det ömsom stilla, ömsom strömmande vattnet. Där i vattnet övervann vi gapet mellan de framtidssprittande tonåringarna och de mogna kvinnorna havande med ett helt liv av erfarenheter.

Read Full Post »

Leo googlar lite. Förstår.

Funderar lite innan han messar till Liv.

I ´m  frightened by the devil

Han vet att hon älskar Joni Mitchell och Prince


Två flugor

I en kyss.

You´re in my blood like holy wine

Read Full Post »