Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘uppbrott’

Att leva i nuet är det vi vill, men det är också viktigt att omfamna minnen i varierande kulörer. Svunna sorger och roligheter är en del av vårt nu. Men livet kan inte levas i det förflutna. När nuet har slutat att fungera är det dags att göra något åt det. Är man i relation handlar det oftast om att försöka avsluta. Alla mina karaktärer arbetar med att få till begripliga avslut, men det är sällan man får till avslut i livet, precis som i fotboll.

Just nu skriver jag om första kapitlet när Liv och Lo försöker få till ett avslut en sörjig novemberdag. Det är så smärtsamt att säga farväl. Att bli lämnad, utbytt, dumpad. Att lämna någon, särskilt om man inte vill, är kanske det allra svåraste. Det är som att försöka få eld på nytt där det bara finns aska. Men plötsligt inser man att det inte finns någon annan väg att gå. Då återstår att försöka bevara sin värdighet och lämna. Med minnet av eldens varma låga.

Alla uppbrott i mitt eget liv gör sig påminda när jag skriver om detta. Så tacksam att jag inte befinner mig där i verkligheten. Att borra in näsan i den soltorkade, vindsmekta tvätten är en påminnelse om att ingenting är ljuvligare än att vara närvarande i det som är nu.

Just nu.

 

Read Full Post »

Årets första riktiga sommardag. Har lämnat den brusande snabba staden och åkt till landet. Det sjuder och vibrerar av liv överallt. Svalorna svirrar, duvorna bygger bo, krusmynta och gråmynta skjuter fart, humlorna brummar som små helikoptrar tunga av pollen, och tulpanerna färglägger grönskan till en färgsprakande pastell. Hjärtansfröjd, med den pigga doften, min humörförhöjare, är redan en liten buske på södersidan.

Det är så varmt, 25 grader. Har slängt plagg efter plagg och det är verkligen skönt. Det drar inte ens från havet idag.

De senaste dagarnas varande i L&Ls uppbrott är en stark kontrast till det sinnliga, inbjudande vädret. Hur tungt måste det inte vara att i försommarens soliga dagar konfronteras med tjäle i själen(!). Har testat  några olika varianter av hur uppbrottet kan tänkas se ut efter konstaterandet att relationen är slut.  Dramatiskt med skrik och slänga i dörrar, mer depressivt stillsamt med gråt och smärta, bönfallande hänga, klänga – och en tredje variant mer inriktad på nån slags förlamande isande språkinfarkt. I verkligheten förekommer nog alla former som blandformer, mer eller mindre utdraget. En del mår bättre av att bara klippa, förtränga, gå vidare – och andra vill långsamt släppa taget, försöka förstå det som inte kan förklaras.  L&L tycks finna sin alldeles egna variant.

Vara inkluderad eller exkluderad – det är frågan. Det är nåt med att höra till som är själva kärnan i smärtan när man tvingas att skiljas från en partner, en arbetsplats, ett land.

Från ett evolutionärt perspektiv är ju tillhörigheten till flocken en fråga om överlevnad. Får man inte längre vara med är själva existensen hotad. Minns Lasse Bergs tankar kring Rwanda och inbördeskriget utifrån detta perspektiv. Gryning över Kalahari– mycket fascinerande läsning om hur människan blev människa. I samma bok berättas om vår släkting Bonobon-apan- som löser sina konflikter med sex. Make love not war!

L&L får vila lite nu. Jag vill njuta av solens värma och så småningom dra mig in till den lilla staden med grannen Alice, gå på releaseparty spana lite på sånt jag kan stjäla till min roman. Just nu behöver jag en klubbmiljö så det passar ju bra – och känna mig inkluderad.

Att vara författare är en ensam aktivitet. Men lågmält spännande. Allt kan ske.

Read Full Post »