Avslut och soltvätt

Att leva i nuet är det vi vill, men det är också viktigt att omfamna minnen i varierande kulörer. Svunna sorger och roligheter är en del av vårt nu. Men livet kan inte levas i det förflutna. När nuet har slutat att fungera är det dags att göra något åt det. Är man i relation handlar det oftast om att försöka avsluta. Alla mina karaktärer arbetar med att få till begripliga avslut, men det är sällan man får till avslut i livet, precis som i fotboll.

Just nu skriver jag om första kapitlet när Liv och Lo försöker få till ett avslut en sörjig novemberdag. Det är så smärtsamt att säga farväl. Att bli lämnad, utbytt, dumpad. Att lämna någon, särskilt om man inte vill, är kanske det allra svåraste. Det är som att försöka få eld på nytt där det bara finns aska. Men plötsligt inser man att det inte finns någon annan väg att gå. Då återstår att försöka bevara sin värdighet och lämna. Med minnet av eldens varma låga.

Alla uppbrott i mitt eget liv gör sig påminda när jag skriver om detta. Så tacksam att jag inte befinner mig där i verkligheten. Att borra in näsan i den soltorkade, vindsmekta tvätten är en påminnelse om att ingenting är ljuvligare än att vara närvarande i det som är nu.

Just nu.

 

Read Full Post »

Stenar i rullning

Var på biblioteket här om kvällen. Susanna Alakoski berättade om sin senaste bok Oktober i fattigsverige. Den sista veckan i oktober var statarnas enda lagstadgade ledighet, då de hade rätt att lämna sina husbönder för att söka ny tjänst. Om man valde att inte flytta, fick man inte ledigt, något som kanske bidrog till att så många familjer flyttade runt och levde en kringflackande tillvaro med i snitt tre flyttar på fem år. Hon började med att prata om hemlängtan. Att man kan ha hemlängtan fast man inte längtar tillbaka till det hem man hade, men att man ändå har en längtan efter det som borde ha varit ett hem. Hemlängtan.

Hon berättade att efter hennes romaner fick hon många frågor om romanerna var biografiskt skrivna eller inte. Som andra romanförfattare svarade hon att hon baserade böckerna på erfarenheter, men att de var fiktionaliserade. Hennes eget liv tänkte hon var alltför tråkigt för att kunna fungera som en egen berättelse. Hennes dysfunktionella fattiga invandrarfamilj hade ingen kamera, inga fotografier, inga brev som kunde berätta om hennes familj; det fanns inget fysiskt ställe att resa till; inga släktingar som kunde berätta. Hur gör man då när man vill utforska vem man är och varför det blev som det blev? Hon började då utforska journaler från psyket, från socialtjänsten, fragment om henne och hennes familj skrivna av andra i samhällets tjänst. Hon började läsa om fattigdom, bl a Rädda barnens rapport om barnfattigdom. Riskfaktorer var utlandsfödda föräldrar och ensamstående föräldrar. Hennes föräldrar var från Finland, så långt stämde det ju, men hur såg det ut bakåt? Så småningom fick hon veta att hennes mormor hade varit analfabet. Hennes mormor var ensamstående förälder, en piga som blev med barn med ”fader okänd”. Det förde med sig att barnet, mamman inte fick gå i skolan trots att det var skolplikt. Horungar fick inte tillgång till skolundervisning. Mormor analfabet och så skammen. Var detta den hemliga sten som fick allt i rullning generationer senare?

Vilka stenar har vi i vårt förflutna som sätter våra liv i rörelse långt senare?

Read Full Post »

Flickor

Jag inser nu att jag behöver resa till Paris för att göra lite research på plats. Efter akademien reste Carolina Benedicks  1883 till Paris för att studera skulptur hos den kände skulptören Alexander Falguière och etsning hos mästaren Rodrigez. Jag behöver söka upp hennes bostad, vandra i hennes fotspår till Luxembourgträdgården där hon och William hade sitt ödesdigra gräl 1885, när han var på väg till Canada med fem års produktion ( 200 målningar) som förliste i en storm. Undersöka eventuella kopplingar med Camille Claudel, Rodins kompanjon och musa. De var båda unga kvinnor som skulpterade, så ovanligt i denna tid. Och de var på samma plats. Under samma tid.

Igår tittade jag på Maya Angelous Celebration of life. En gospelföreställning fylld av energi och glädje med gripande tal av Oprah, Michelle Obama och Angelous son. Temat var hennes förmåga att vara uppmärksam. På händelser, på människor. Och att använda sin röst. Sin förmåga. Och att se förmågor hos andra. Ceremonin inleddes med min favoritdikt Still I rise. Det var mycket berörande.

Jag minns tydligt hur jag stiftade bekantskap med Maya Angelou. Det var i ett pausprogram på tv med Margareta Krook som presenterade denna för mig okända poet.  Angelou läste Still I rise och allt gick rakt genom rutan. Det bör ha varit kanske 1982. Sedan dess har hon varit en ständig inspiration. Och jag har läst hennes dikter för andra många gånger. Slagfärdig, poetisk, politisk, sexig, fräck, rytmisk, elegant och med en fokuserad röst så fylld av kraft och kärlek. Phenomenal Woman! Trots att det var en bra bit över midnatt gick jag iväg och hämtade I know why the cage bird sings i bokhyllan och började läsa. Om denna kvinna som förlorade rösten under fem år pga av ett trauma för att sedan återfinna den och använda den med mer kraft än någon annan. Det måste vara minst 30 år sedan jag läste den. Kanske var det begravningen som öppnade portar till mitt drömliv, för sällan har jag drömt så många drömmar som i natt.

Drömmar är flyktiga och jag minns nu bara en av nattens filmer med skärpa. Jag var tillsammans med en grupp kvinnor (bokcirkeln?) utomhus i en grönskande park i ett flödande uppsluppet samtal när en av kvinnorna sa: -Visst var du intresserad av Pia Ingelse? Där är hennes mamma. Hon drog iväg med mig och plötsligt var jag i samtal med en okänd kvinna som  satt och stickade på en stor pläd. Vi pratade en stund och sedan tog hon med mig till Pia som jag aldrig har träffat, men som jag såg en utställning av för flera år sedan. Vi steg in i hennes ateljé och Ingelse berättade om hennes intresse för flickan – och alla former och roller hon måste förhålla sig till. Jag köpte en tavla som jag inte minns hur den såg ut. Hon skrev en summa på en papperlapp och bad mig sätta in pengar på ett konto. Det var inget märkligt över det. Hela förloppet var naturligt och realistiskt. Det konstiga var när jag vaknade och googlade henne och läste om hennes senaste utställning som handlar just om flickan – och hennes olika förväntade roller.

Det är alltså en morgon av förundran. Förundran över de märkliga tillfälligheter som kan få stor betydelse. Förundran över mötet med Maya Angelou och alla dikter och romaner som jag har kommit i kontakt med tack var det där pausprogrammet. Förundran över hur min fransklärare i 70-talets Usa parade ihop mig med C ssom jag blev så god vän med. Vi förlorade kontakten i samband med flytt och familjebildning och återfann varandra för fem år sedan på internet, vilket resulterade i ett möte som var just så starkt som man kan föreställa sig mellan två själsfränder och poeter. Om mindre än två veckor kommer hon hit till min ö. 40 år efter vårt första möte. Hade jag inte träffat Astrid som hade varit stipendiat i Usa hade jag aldrig sökt det där AFS-stipendiet,  hade jag inte bytt klass på grund av otrivsel hade jag aldrig träffat C. ”There´s a rainbow in every cloud” för att citera Angelou.

Undras vad drömmen om Pia Ingelse för med sig av varseblivning och händelser. Det känns som om jag måste köpa en tavla. Om flickor. Om passager.

 

Read Full Post »