Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ilse Krohn’

Långfrukost under den grönskande pergolan. Koltrasten sjunger ekvilibristiska saltomortaler i den tunna blå luften. Solen har ångat bort dimbankarna och dagen ligger blank och ren.

Vi urbana flyttfåglar har invaderat ön och lagt beslag på stugor och bodar. Det kvillrar av liv i varje buske.

Har gått in i redigeringsfasen. Läser, raderar och redigerar. Det är lite som att ansa rosorna. Vissa grenar måste bort för att rosen ska få bättre växtkraft. Och när man har fått upp ångan går sekatören varm och berättelsens undertext blommar rikare än någonsin.

Men det gör ont att killa sina darlings.

Hansarosor växer vilt överallt. Till och med på stranden blommar de kaxigt i den salta vinden. Ilse Krohn är en klättrande, doftande snökaskad över en stör. Närmre huset växer gamla Gallicarosor, Centifoliarosor eller mormorsrosor som de också kallas; de fanns med från den tidigare ägaren – en spännande sötdoftande hybridhistoria.

Centifolians doft för tankarna till färghandeln på Storgatan i min barndom, dit jag ofta styrde mina steg för att köpa en tvål. Doft, form och funktion, allt förpackat i elegant prasslande kartonger eller silkespapper med utsökta dekorationer – till ett överkomligt pris. Ren glädje för en 7-åring. Kanske betydde den trevlige färghandlarens bemötande också något. Han gav mig full uppmärksamhet, och mina inköp fick lika mycket utrymme och service som äldre konsumenter som storhandlade färg. Tvålintresset håller i sig!

De gränsöverskridande hybriderna – de som förmår korsa sig med något främmande –  intressanta!

Inter esse betyder ju just att vara emellan. Utforskande. In Between

Annonser

Read Full Post »

Jag har en kryddgård en rund förstås – med mjukvarm sandig mylla och strålar av granit.

Tillblivelsen av denna runda upplevelseträdgård var min terapi sommaren efter skilsmässan. Gräva och skotta grus och jord. Som balsam. Och själva planeringen av vilka växter jag skulle ha och hur det skulle bli var en hoppets pil in i framtiden. En besvärjelse.

Öar av olika nyanser av grönt omsluts av en lavendelhäck som släpper ifrån sig ett moln av blå doft. Borago, grågrön bondsalvia, pepparmynta med de eleganta lansettformade bladen. Gråmynta som ett vilt buskage mer lila än grått, mörkblå stäppsalvia, skulptural rosmarin, kraftfull piplök med sina runda fröhus – och hjärtansfröjden som jagar melankolin på flykten.  Kärleksörten bara för namnet och den långliga blomningen – och daggkåpan för sin ljusgröna fräschör. Kirskål som ett flor i mellanrummen.

Nytt för i år är den flamboyanta rödcerisa solhatten. En klassisk Astridväxt, praktfull, olagom och uppseendeväckande. Humlor och citronfjärilar flockas kring den.

I mitten på en matta av timjan – omfamnad den vita klätterrosen Ilse Krohn som lyser som lanternor i mörket och humle som slingrar längs störar och kastar sig ut i rymden – står en svart gummibalja som man kan fylla med hett vatten (slang från badrummet). Jag vet. Fusk, men enklare än att elda. Jag är en praktiskt opraktisk person, poetisk och pragmatisk. Paradoxernas kvinna.

Bada utomhus direkt under stjärnhimlen omgiven av hela det doftrika alltet – det är vad jag kallar Sinnenas fröjd. Förgyller allt. Om blott för en stund.

oOo

Det regnar vita rosenblad

I mitt vilda rum

Skummande kirskål badar i ett hav av borago

Och melissan fröjdar sig i skogen av gråmynta

Jag bjuder in timjan och lavendel

Rosmarin  havsdagg  marinros

Och anar Karlavagnen genom ångorna

Stjärnorns ljus leker

på mitt mörka vatten

oOo

Read Full Post »

Ilse Krohn och Mme Alfred Carrière slingrar ovanför mitt huvud och täcker pergolan med sitt vita sidenbolster. Ett flor av skummande kirskål vaggar stilla i kvällsvindens bris. Jordkällarn är en frodig brud insvept i knypplad spets!

Natten doftar hav – lite sött och kärvt på samma gång. Lukten av tång gör att det aldrig blir så där pastelligt, idylliskt perfekt här på ön. Astrid sa alltid att man ska vara tacksam för det som skaver. Perfektion är så trist!

Jag lovade mamma att ingenting säga. Jag lovade moster Astrid att jag skulle berätta. Men om jag skriver? Vem ska man lyda? Ska man berätta om det svåra som har varit, för att skapa någon slags klarhet eller ska man bara minnas det bästa, som mamma alltid sa. Tänker på inskriptionen i Astrids kök, skrivet direkt på den solgula väggen.

Gå frimodigt så de döda hör dig. De älskar varje steg av liv.

Det är snart tio år sedan vi satt här tillsammans och drack te i skymningen. Jag minns känslan av stiltje. Lilla mamma. Tänk så litet jag förstod. Om du ändå hade hittat orden innan det var för sent. Och här sitter jag och läppjar på ett glas Rosé, kvällen är ljum och mild.  Klängrosen Aksel Olsen kastar sina doftklasar över mig och jag vet inte om det är vinet eller den tungsöta doften av kaprifol eller honungsrosor som gör att jag blir alldeles vimmelkantig. Smakar på rosornas och ordens dofter.  Nog är det väl ödets ironi att den språklösa modern får ett barn som blir författare och som arbetar med sin fjärde roman.

Just nu försöker jag sätta ord på den dröm jag hade i natt. Utomhus. Kväll. Solen ljust röd. Landskapet öppet . Dimmorna dansade och jag plockade gurkört, den där vackra blå som du lärt mig att ha i salladen, bara för att det är så vackert. Jag plockade ett stort fång. En blå ton omfamnade mig tills jag hamnade i ett nässelsnår. Jag hörde hur du ropade genom blånaderna.

– Silja, Silja! Var är du?

Jag skyndade mig hemåt med svidande lemmar. Kastade min taniga 10-årskropp i din famn, ställde gurkörten i en stor vas, på golvet och kröp i säng. Du baddade med Salubrin. Det sved, stack och brändes.  Trots smärtan var känslan av skönhet starkare.

Allt har ett pris. Är det så? Också skönhetsupplevelsen har sitt pris, men i drömmen var jag trots allt villig att betala med smärta.

Jag drar in röken av cigarill.  När jag blåser ut den snirklar den sig med fina trådar genom lövverket och kysser Ilse Krohn däruppe i pergolataket.

Rosor, tänk att man måste bli medelålders för att riktigt uppskatta dem.

Read Full Post »