Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Vaknade tidigt. Klar himmel och frisk vind. Svalorna svirrade i skyn, och träd och blommor ångade grönt frodiga efter ett par dagars regn. Jag är ensam i huset efter några veckor med barn och barnbarn. Njuter av stillheten och att styra min dag, lika mycket som jag njöt av ljudet av små fötter och mjuka småbarnsröster. Barnbarnen liksom klarvakna för världen varje morgon. Öppna. Titta där, mojmoj. En kaniiin.  Att vara tillsammans och att vara själv. Två så olika tillstånd, men så behövliga för varandra. 

Och precis innan alla kom skickade Eva och jag iväg vårt manus med följebrev och synopsis till några förlag. En jublande känsla. Nu dröjer det förstås några månader innan vi får besked. Men redan idag blir det skypemöte om bok 2.

Read Full Post »

Har varit på Littfest i Umeå i helgen. Mycket inspirerande. Inte så megastor och utmattande som bokmässan i Göteborg. Mer fokus på böcker, inget krimskrams och överblickbar. Och prisvärd! Bara 100 spänn dan.

På torsdagkvällen var det finstämd jazzkonsert med Sarah Riedel som sjöng tonsatta dikter av Kristina Lugn. Dagen därpå var det fullt program, allt från readings av Björn Runges texter till den vassa Stina Oscarson som gjorde mos av Johan Lundberg när de pratade kulturpolitik, modererat av en amper Ulrika Knutson.

Carl Johan de Geer och serietecknaren/ prästen Kent Witti pratade om sånt man inte får säga. Roligt! Efter det kom en lågmäld och nyanserad Jason Diakité och pratade om och läste ur sin bok En droppe midnatt, en familjebiografi om rasförtryck. 1200 personer höll andan. Har snart har läst ut den. Spännande, personlig och gripande – och informativ.  I förordet kan man läsa ”Ubuntu”, som jag lärde mig i Ghana. Det betyder ungefär att vi  alla är sammanlänkade med varandra. Och döm om min förvåning när jag på nästa uppslag kunde läsa en strof ur min favoritdikt Still I rise av Maya Angelou. Jag som just har läst på om slaveriet, till min roman, fascinerades av att CG de Geer, månne en avlägsen släkting till den de Geer som var med och grundande slavfortet i Ghana, stod på samma scen som en slavättling som kanske hade skeppats ut från just de Geers fort för 250 år sedan… Undras om de tänkte på det?

En annan höjdpunkt var att se Susan Faludi i aktion. En välformulerad, stillsamt reflekterande feministisk ikon som skrivit en bok, Mörkrummet, om sin aggressive machopappa som efter 25 års tystnad hörde av sig och berättade att han  bytt kön. Intressant var också Gloria Gervitz som jag pratade med på flyget hem. Hon har arbetat på en långdikt i fyrtio år, Migrationer. Om framförallt inre migrationer. För att nämna något.

Jag arbetar nu med sista kapitlet i min roman med arbetsnamnet Systrarna Nyströms begravningsbyrå som jag skriver tillsammans med min kollega Eva Stilling. Det är fantastiskt att skriva tillsammans. Kontinuerlig kompetensutveckling och dubbelt så roligt som att skriva själv.

Read Full Post »

Harmattàn, den torra ökenvinden från Sahara blåser över Västafrika från december till mars och skapar ett dis på himlen – och svalare väder. Juldagen firade jag med ett trettital släktingar. Gården fylldes av vuxna och barn som alla njöt av mustig, traditionell jordnötssoppa med kyckling och cassava – och grillad fisk i pepprig tomatsås med risbollar. Maten hade tillagats av de yngre kvinnorna dagen innan; husbonden hade handlat fisk och distribuerat fem fiskar var på julafton till föräldragenerationen, en traditionell julklapp i ett land där mat fortfarande är den bästa julklappen. Frapperande är hur de yngre männen och kvinnorna hela tiden servar oss lite äldre; de hämtar vatten, fyller på tallrikarna, ser efter barnen, plockar undan disk och är allmänt alerta. Som äldre åtnjuter man respekt av artiga yngre familjemedlemmar. Det är fint.

Pratade litteratur med en släkting och upptäckte flera  vita fläckar på min litteraturkarta: Chinua Achebe som det mest pinsamma exemplet. Hans roman Allt går sönder från 1958 är en klassiker och belyser kulturkrocken mellan det traditionella afrikanska samhället och den engelska kolonialmakten i en liten by i Nigeria under 1800-talet. Översatt till 45 språk och såld i över 2,5 miljoner exemplar. ”Ingen roman har betytt mer för den afrikanska litteraturen”, skrev Per Westberg.

Och nu på nyårsfafton blickar jag tillbaka och inser förundrat att trots heltidsjobb har jag och min skrivarkollega skrivit klar halva boken som går under arbetsnamnet SNBB. Eller klart och klart, ett visst redigeringsarbete kvarstår.

Världen har varit så orolig detta år med miljö, flyktingar, terror och krig i fokus. Vissa har talat om att Det tredje världskriget redan är här. Men människor över hela klotet har också visat prov på engagemang och initiativkraft. Med Lasse Bergs fantastiska böcker, om människans utveckling ringande i öronen, måste jag tro på människans förmåga att lösa de problem som vi har skapat. Som komplement till det dystopiska och biologistiska vill jag avsluta med det femisistiska. Den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies Tedtalk blev en bok som i december delades ut till 100 000 gymnasister i Sverige: We should all be feminsists. Makalös författare och inspiratör.

Jag önskar mina läsare en fin Nyårsafton  – och kraft att förändra vår gemensamma jord till en bättre plats under 2016.

Read Full Post »

Ah, hur jag har misskött min blogg. Heltidsarbetet har verkligen slukat mig. Mellan varven håller jag mitt nya bokprojekt någotsånär flytande. Det är tur att vi är två som skriver. Man får draghjälp av varandra. Vi är snart halvvägs igenom; vi skriver vart annat kapitel och redigerar varandras texter allt eftersom. Efter sjätte kapitlet, som jag håller på med just nu, är det dags för översyn. Följer vi upp det vi planterat? Hänger berättelsen ihop? Har vi en gemensam röst trots att vi är två som skriver?

I storstan blir det mycket teater. Ett skönt sätt att bryta jobbstressen. Nu senast var det Sara Sara Sara på Stadsteatern. Av America Vera Zavala. Jag såg verkligen fram emot föreställningen. Spänd på att se hur gestaltningen av denna stora författare skulle bli. Sara Lidman.

De fyra skådespelarna fick arbeta hårt med ett manus som spretade. De försökte febrilt fånga Saras hela liv, från den 14-åriga livsbejakande, tbc-sjuka flickan, till den åldrande författaren med ekonomiska problem. Vad ville pjäsen förmedla? En författare som shoppade loss på NK, trånade efter karlar och engagerade sig i Vietnamkriget? Ja, vi människor är komplexa och motsägelsefulla, inget fel med det, men föreställningen blev nån slags tungfotad skolteater som skulle försöka undervisa en ny publik om denna författares liv, liiteratur och leverne. Jag saknade sam-vettet, esprin, det kraftfulla sättet att artikulera orden som om ingen stavelse fick glömmas bort, som om varje ord var dyrbart. Engagemanget hos en engagerad agitator som avskydde orättvisor, inte som ett manér, utan som själva lifsens rot.

Uttryck som ”flickan från Norrland” (nej, Västerbotten),”resan till Afrika” (nej, resan till Sydafrika) spädde på glappet mellan Saras medvetna förhållningssätt och Vera-Zavalas koloniala blick.

Det fanns förtjänster också, som när Sara föds fram ur faderns huvud, likt en Pallas Athena. Den tickande pendylklockan i Missenträsk, här i digital form, som hon behövde som stadga åt livet. Befrielsesången från Vietnamkriget fångade också något, liksom bilderna från Krigsmuséet som skickades runt. Själv fick jag den ikoniska bilden med den nakna flickan Kim Phúc som slitit av sig de brinnande kläderna på flykt från den fruktade napalmen. En båge gick mellan denna bild och bilden på den treårige Alan Kurdis livlösa kropp uppspolad på en strand i Turkiet, som flytt från ett annat krig, för några dagar sedan. De mediala bilderna som tränger sig genom mediabruset och får oss greppa det ogripbara. Som stannar för evigt på näthinnan.

Men jag gick från teatern med en bristkänsla. Det sprakande och ekvilibristiska språket, smeksamt nyskapande och skoningslöst kraftfullt allt beroende på situationen. Den uppfordrande blicken! Det bångstyriga håret! Viljan att göra skillnad! Känslan av att det här inte var någon liten lort, utan en riktig och fullblodig människa, tillika en av Sveriges största författare, liksom försvann på vägen. Lev! Som det står på hennes gravsten, blev bara ett tryck på en t-shirt. På Sara Lidman sällskapets hemsida får man en mer rättvisande bild av författaren.

Måtte vi få en annan föreställning om Sara Lidman som vågar ta ut svängarna, som hittar till språket och till det smittande politiska engagemanget. Så behövligt i vår tid.

Read Full Post »

2015 blir ett spännande år på många plan. Ett nytt intressant heltidsjobb i Stockholm gör att jag kommer att lägga fokus på det ena av mina två romanprojekt. Men till Paris hoppas jag kunna åka ändå för att göra research om makarna Bruce, i synnerhet Carolina. Kanske blir det inte en hel månad, men förhoppningsvis en halv.

Sedan sist har jag fått bekräftat att makarna Bruce fick en dotter som dog i späd ålder. Detta har jag anat under en längre tid, framförallt genom olika bildmotiv på Brucebo, men ingenstans har jag sett detta belagt förrän nu. Besökte Fornsalen i Visby på Nyårsdagen och införskaffade då Kvinnfolki, Gotlandskt arkiv 2009, en bok om gotländska kvinnoförebilder. Där i en text av Gun Westholm kunde jag läsa just detta. Westholms källa är Ingeborg Lingegårds Gotländska föregångskvinnor 3 som jag nu har beställt på biblioteket.

Mitt andra projekt skriver jag tillsammans med en författarkollega, för att testa en snabbare skrivprocess. Den romanen har en ramberättelse och sedan följer tolv kapitel med en ny huvudperson i varje kapitel samtidigt som ramberättelsen och dess utveckling går som en röd tråd genom det hela. Vi skriver på olika kapitel, snabbredigerar och går vidare efter skypemöten då vi diskuterar olika problem och möjligheter. Finputsen sparar vi till sist. Mycket lustfyllt. Tanken är att vi ska ha ett manus klart i sommar. Vi får se hur det går att kombinera ett nytt jobb med allt vad det innebär och mitt skrivande. Där tror jag att ett samarbetsprojekt underlättar. Vi får mycket energi av varandra.

I övrigt har det varit ledigt från allt med stilla promenader, god mat, samtal i alla riktningar och mycket läsande, en viloperiod helt enkelt utan klappar och stress, med besök av syster och god vän. Till veckan åker jag för att jobba i Malmö månaden ut och sedan en vecka för att samla ihop mig inför det nya jobbet. Kul, Kul!

Read Full Post »

För att orka skriva har jag sedan en tid börjat gå på Friskis och Svettis. Tre pass i veckan, två styrketräning och ett med gruppgympa. Det känns fantastiskt bra. När man sitter stilla framför en skärm behöver man vara stark och smidig. Dessutom har jag upptäckt en bonus. Bastu. De flesta kvinnor duschar inte efteråt, utan sveper bara kappan om sig och skyndar hemåt. Man undrar varför? Är det rädslan att visa sin nakna kropp eller är det bara bråttom hem för att ta hand om ruljansen. Man undrar. Oftast är jag alltså ensam i duschen och nästan alltid helt solo i bastun. Det är ljuvligt att ösa vatten på stenarna och smälta in i ångan. Kropp och knopp slappnar av totalt och när jag åker hem känner jag mig helt i balans. Lugn, skön, fri.

Skriver nu på två projekt parallellt. Det ena med en vän. Ett experiment där vi skriver i ganska snabb takt. Vi skypar och redigerar varandras texter. Det är så roligt! Vi har båda var sitt ensamprojekt också, men det gemensamma fungerar som en motor. Det håller oss igång. Vi har en ramberättelse. Vi har två huvudkaraktärer och en plats. Och en tydlig idé om vad vi vill berätta. Ren njutning. Och så spiller det ena över på det andra. Det är som att ha tillgång till två olika världar.

Lyssnade på Modianos Nobelföreläsning här om dagen. Det handlade mest om skrivande. Inspirerande. Se här:

Under kopieringen i mörkrummet framträdde bilden gradvis. Under läsningen av en roman äger samma kemiska process rum. För att detta samförstånd mellan romanförfattaren och läsaren ska uppstå får författaren aldrig forcera sin läsare – lika lite som sångaren får forcera sin röst – utan bör dra honom med sig omärkligt och ge honom så mycket utrymme att boken gradvis tränger in i honom, och detta genom en konstnärlig metod som liknar akupunktur – det gäller bara att sticka nålen på det rätta stället för att flödet ska fortplanta sig i nervsystemet.
http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/2014/modiano-lecture_sv.pdf

Just det. Att skriva handlar en hel del om timing och att inte vara övertydlig. Läsaren måste få göra sin del av berättelsen.

Måste lägga in ett bastubad i min roman, kanske i båda. Låta läsaren upptäcka detta njutningsmedel. Låta det ånga genom pärmarna.

Read Full Post »

Stilleben

Såg en fantastisk film igår. Lågintensiv. Still life av Uberto Pasolini. Handlar om en man som arrangerar begravningar för människor utan anhöriga. Nyansrikt spel om döden förstås – och livet, men framföralllt om drivkrafter och hur vi hanterar möten med andra, levande och döda. Omsorg. Vad händer i ett samhälle när allt kretsar runt effektivitet. Kan vi effektivisera döden och sorgen?

En film jag kommer att bära med mig länge.

Read Full Post »

Older Posts »