Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Teater’ Category

Har nu träffat teaterdirektören för PotatoPotato som sätter upp min föreställning med arbetsnamnet Sedlar. Eller rättare sagt den föreställning som tar form efter min idé. Så spännande att se vad de gör av den! Premiär i Malmö den 18 april. Jag hoppas jag hinner tillbaka från Paris. Föreställningen handlar om pengar och värde. Ett samtal över tid och rum. 1892 skriver Oscar Wilde i  Lady Windermere’s Fan

Vad är en cyniker? En man som vet priset på allting men värdet av ingenting.

Den ligger på min min läslista med koppling både till föreställningen och makarna Bruce. Fast cyniker var de absolut inte.

Det är lustigt hur mina projekt påverkar varandra. Hur ett namn från makarna Bruces brevväxling blir till en karaktär i den andra romanen som jag skriver. Föreställningen Sedlar för tankarna till Viktoria Benediktssons debutroman Pengar, skriven samma år som Carolina och William möts i Paris, 1885. Den måste jag läsa för att få fatt i tidsandan. Mätt med konsumentprisindex motsvarar 100 kr 1885 hela 6379 kr idag. Det är bra att veta när man läser vad sömmerskan tog betalt för Carolinas klänningar.

I Malmö är det grått och disigt. Jag bor på Airbnb på Fersens väg i en stilig våning där jag har boat in mig i ett rum med bad en suite. Här finns miljöer som man kan använda litterärt. Man blir lite av en tjuv när man skriver skönlitteratur. En miljö här, en anekdot där, ett samtal överhört på en restaurang. Det är verkligen stimulerande att vara en spunkletare.

Read Full Post »

Scenen är cirkulär på Närsakar på östra Gotland. Tiden är ett rondo. Livet ett absurdum. Samuel Becketts pjäs från 1952, med andra världskriget i färskt minne, landar mjukt i publiken med den vindlande Närsån som mynnar ut i havet en bit bort. På scenen finns en sten och ett träd som ett kors. Vladimir och Estragons käbblar om minnen, skavande skor, inkontinens i väntan på Godot som han troligen heter enligt Vladimir. Allt är osäkert. Varför väntar vi? Vem och vad väntar vi på? Vad är en människa? Hur visar vi att vi är människor? Hur viktiga är vi för varandra? Hur blir vi subjekt i våra liv? Vad är själva meningen med livet? Många frågor väcks medan svalorna svirrar i den solvarma kvällningen och himlen långsamt blir midnattsblå.

Det jag inte minns från tidigare uppsättningar är hur rolig dialogen är. Hur den nattsvarta existentiella rädslan blandas med vardagligt gnabb. Hur den aktive Vladimir hela tiden vill hitta på nya saker för att fördriva tiden – och den trötte Estragon helst vill fly genom att vila, sova, drömma, skiljas, dö. Skådespelarna jonglerar den tunga och samtidigt lekfulla texten med bravur. Inget händer och allt händer.

Och så slavdrivaren Pozzo på väg till marknaden för att sälja sin slav Lucky. Varför heter han så? Är han lycklig, bunden som en hund och med bagage av sand som han aldrig ställer ner. Tyst verkar han ha accepterat sitt underläge. Men då han får order att tänka högt kommer en lång sammelsurisk monolog som väller fram som en flod. Snurriga sentenser om Gud. Vi har alla våra funderingar även om det inte verkar så. Och Vladimir reagerar på hur Lucky förnedras. Han vill vara människa, ingen liten lort.

Det som är speciellt med den hör pjäsen är de extremt detaljerade scenanvisningarna. Inga kvinnor får spela rollerna- och just därför undrar man hur det här skådespeleriet skulle se ut i en kvinnovärld. Varför ville Beckett inte låta oss utforska den?

Till slut kommer han eller är det en hon – en Godess? Flera stycken kommer. Svartvita. De råmar mot rymden.

Och vi som sitter i publiken kan sluta vänta och börja leva.

Read Full Post »

”Klass är inte relevant för den som haft privilegiet att tänka bort det.” ― Anneli Jordahl.

Jag läser på nätet. Skulle vilja justera till ”Klass är inte relevant för dem som saknar solidaritet i sin handlingsvokabulär”. Dvs man kan vara privilegierad och ändå välja att se klasskillnader och arbeta för idén att hela samhället mår bättre av en rättvis fördelning. Men hur?

Om detta handlade föreställningen Talanglösa martyrer med PotatoPotato, en skruvad föreställning om frustrerade ungas politiska engagemang. Hur gör man när man vill förändra världen? I en diktatur finns en tydlig motkraft, men i en demokrati där det finns politiska partier som man kan engagera sig i. Vad gör man av sin glöd och sin vanmakt? Hur gör man revolution i en demokrati? Går det?

Hörde att Vigdís Finnbogadóttir, världens första demokratiskt valda kvinnliga statschef, 83 år, såg föreställningen i Reykjavijk. Hon hade mejlat ensemblen efteråt och sagt att det var länge sedan hon hade känt sig så ung som efter Talanglösa martyrer.

Till sist några rader från Letters to a young poet. Vilken klok 29-åring. Öppenhet, tålamod, lyhördhet, ensamhet som nycklar till sig själv och världen. Både jag och mina karaktärer arbetar med detta. Med olika grad av framgång.

“Make your ego porous. Will is of little importance, complaining is nothing, fame is nothing. Openness, patience, receptivity, solitude is everything.” ― Rainer Maria Rilke

Read Full Post »

Hamnade på Lejonkulan i fredags och i Polettis uppsättning av en föreställning i projektet Satans Strindberg. Föreställningen utspelar sig på Jämställdisternas kulturnatt. Fem vanliga män i panelen, utan särskilda kunskaper om just Strindberg, diskuterar under ledning av en mästrande professor förordet till fröken Julie; och allt mer slirande, påverkade av konferensspriten förflyttar de sig allt längre från urtexten. Rakat eller orakat, sviken eller inte sviken? I samtalet lägger sig alla frågor på en individuell nivå. Två kvinnliga konferensvärdar hunsas i crescendo av moderatorn. Allt urartar precis som attackerna i kommentarsfälten brukar fara ner i diket.

Perspektiven blir tänkvärt förvrängda av att alla manliga roller spelas av kvinnor och tvärt om. Roligt, dråpligt och förfärligt improviseras scen för scen fram.

På restaurangen efteråt mellan sushibitarna och wasabin, tänker jag: rått, starkt och Strindberg som katalysator på samtiden.

Inspiration till min roman!

Arigato, August och Poletti!

 

Read Full Post »

Var på ett intressant panelsamtal om framtidens teaterkritik, på Hedmanska gården i Malmö igår. I panelen fanns Rakel Chukri (kulturchef Sydsvenskan), Stefan Eklund (chefredaktör Borås Tidning),  Anna Novovic (chef Helsingborgs Stadsteater) , Petra Brylander (chef Malmö Stadsteater), Rikard Loman (universitetslektor Lunds universitet & frilanskritiker DN), och moderator Cecilia Djurberg (ordförande Svenska Teaterkritikers förening, redaktör Sveriges Radio).
Teaterkritiken tycks vara något av en lillasyster till den mer statusfyllda och mer publikengagerande litteraturkritiken, enligt panelen. De var också överens om att det behövdes mer dialog mellan publik, teater och kritiker, men hur? Vilka fora finns? Vilka vore önskvärda?

PotatoPotatos Analyshäng där teaterintresserade samlas efter föreställningar för att diskutera och analysera tycks vara en form som bättre borde bevakas av media. Det skulle vara ett sätt att dialogiskt och polyfont öppna upp för en bredare diskussion och reflektion och synliggöra och därmed förhoppningsvis öka intresset för teater inte bara som underhållning, utan också som ett verktyg för utforskande och samhällsförändring.

Efter detta begav jag mig till Petri kyrka för att lyssna till  Nina Björk som pratade om sin nya bok, ”Lyckliga i alla sina dagar”.
Hon pratade om kapitalismens fokus på varufiering, dvs att inget har något värde om det inte går att sälja. Detta betyder att människans verkliga behov ständigt underordnas marknadens behov. Människan behöver förutom mat och värme primärt kärlek, närhet, sammanhang och meningsfullhet. Det vet reklammakarna. Reklamen laddar därför varor med upplevelser kopplade till dessa behov för att vi ska tro att det är genom att konsumera som vi tillgodoser våra grundläggande behov.
Konsekvensen, enligt Björk, blir att vi felaktigt fokuserar på att ständigt tävla och räkna och att detta urholkar våra goda egenskaper som borde handla mer om att vara solidariska, empatiska och stressa mindre genom att konsumera mindre – och därmed arbeta mindre. Därigenom kunde vi istället skaffa utrymme för tid att umgås, relatera, skapa, och förbättra världen. Skapa mänskliga värden som inte idkar rovdrift på framtiden. Tankar som dessa brukar kritiseras för att vara irrationella och icke realistiska. Hon menade tvärtom att det är orimligt att vi hela tiden ska producera mer för att marknad och vinstintresse kräver det.

Hon gav flera exempel som tyder på att det kapitalistiska systemet modererar och formar en ohälsosam utveckling. Att allt flera lider av stressymptom och söker tröst hos coacher, i kurser och böcker om mindfulness och downsizing å ena sidan  – till  den ökande babyhandeln i Indien å andra sidan är alla tecken på denna negativa utveckling. Tillfredsställelse blir därmed tabuiserat och revolutionärt i ett ekonomiskt system som vårt. Reklammakarna som betalas av producenterna ser till att vi ständigt är missnöjda med dem vi är och det vi har. Att såsom Linda-Marie Nilsson lägga ut en bild av sitt kurviga jag (Sydsvenskan 120820) väcker upprörda känslor. Tusentals kommentarer och delningar i hela världen har reagerat positivt och negativt på bilden. Själv skriver Nilsson:

Anledningen till varför omvärlden reagerar så starkt på min bild tror jag är att jag inte försöker dölja mig. Jag är nöjd. Det mest provocerande i dagens samhälle verkar vara att att vara just nöjd med dig själv.

Björks resonemang ledde fram till idén att om att om våra individuella drömmar inte fungerar på en samhällelig nivå, dvs om det råder diskrepans mellan det vi värderar i familjen och det vi värderar i samhället i stort, så är det destruktivt. Vi vill inte vara snåla, giriga, tävlingsinriktade i familjen, men om det är ok i samhället måste något vara fel. Hon citerade Oscar Wilde

En cyniker är en människa som vet priset på allt men värdet på intet.

Arbetslinjen som fokuserar på marknadens behov och ökad produktion och vinst kommer förr eller senare att ändra kurs mot behovslinjen som fokuserar på meningsfullhet och hållbarhet. Något annat är vare sig rationellt eller realistiskt i längden, menade Björk.
Frågan är hur vi tar oss över till något annat system och till vilket system.

Själv kunde jag inte låta bli att fascineras över att en feminist får predika Marx en hel timme i en fullsatt kyrka där kraftfulla applåder överröstade rockmusiken utanför.  Det fanns alldeles tydligt en längtan efter något annat, åtminstone i detta auditorium. Ser fram emot hennes bok.
Den kommer att debatteras, var så säker!

Read Full Post »

En midsommarnattsdröm
Midsommar är en märklig blandning av stormöten med människor man annars inte skulle träffa, ymnigt med alkohol och blomstrande ritualer som långt ifrån alla är roade av. Vibrerande under ytan finns en förhoppning om att få uppleva kärleksmagi denna vita natt – oftare kyligt regngrå än varmt solsprakande.
Likt en androgyn Puck dyker vår Leo upp i en stor festlig midsommarnattsdröm, där längtan, kättja och svartsjuka blandas med regelrätta påsättningar i syrénbersån.

Det sker förskjutningar i relationerna denna teatrala afton. Det hettar till mellan gamla vänner. Kanske hade det varit enklare för alla inblandande om de hade tänkt att vänskap utan kriser och konflikter knappast är någon djupare vänskap, utan blott bekantskap som man kan ha och mista.
Kriser i nära relationer uppstår för att det finns engagemang och emotioner. Kriser liknar sylvassa plogar som skär och skapar oordning. Och som skapar ny porös jordmån där allt kan växa med förnyad kraft.
Om man inte går igång och med förblindad ilska skadar sig på själva plogen.

Read Full Post »

Idyll är ett ord som dallrar som en aladåb. Det är nåt lite klibbigt geléartat instabilt över ordet – och företeelsen. Tänker på de kulturkändisbarn som skrivit tillbaka om sin barndom, en Nils Claesson och Slas, en Felicia Feldt och Anna Wahlgren – och nu Johanna Ekström dotter till Per Wästberg och Margareta Ekström.

Det är uppfriskande med berättelser som förmår krackelera den privata diktaturens högblanka fernissa. Det är berättelser som protesterar mot monokultur, föräldrar som skapar ett enda perpektiv vare sig det handlar om alkoholen eller estetiken – och där barnen får underordna sig och bli de kloka, förstående, seende. Barnets blick och berättelser är en hälsosam och viktig dyrk in i det tillrättalagda, en önskan att få lägga till ett annat perspektiv. Göra tillvaron lite mer mänsklig, lite mer barnvänlig. Det är också berättelser om att det är enklare att ge sig i kast med den stora litteraturen, stora politiska frågor som Apartheid och barnuppfostran för andra. Allt detta är viktiga uppdrag, men ska det vara så svårt att kombinera detta med utrymme för det levande barnet som inte alltid passar in i de önskebeskrivningar som man formulerar om sig själv.

En av mina karaktärer lever ett liknande liv i skuggan av dominanta föräldrar som har sin karriär i fokus snarare än barnen. Att vara en väluppfostrad dekoration – hur präglar det ens liv? Vem kan rädda en?

Ni som längtar det anarkistiska och det vilda, det outgrundliga, det bisarra, det frodiga – livet i otyglad form. Se den ständigt överraskande PotatoPotatos föreställning Piruett för kannibaler, inspirerad av Sture Dahlström. I afton i Göteborg.
Det finns en rolig trailer på you tube som ganska väl fångar känslan i föreställningen.

Inget idylliskt där…

Read Full Post »

Older Posts »