Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tranströmer’

Att förtrollas – ingenting är enklare. Det är ett av markens och
vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något vis oväntade.
De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser
där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja
just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå
färgen väger numera ingenting. Här är extas men lågt i tak.
”Karriär” – ovidkommande! ”Makt” och ”publicitet” – löjeväckande!
De ställde visst till med stor mottagning uppe i Nineve, the giordo rusk ok mykit bangh. Högt i tak – över alla hjässor hängde kristallkronorna som gamar av glas. Istället för en sådan överdekorerad och larmande återvändsgränd
öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen,
som är dödstyst.

Tomas Tranströmer

Kommentar: ”the giordo rusk” etc. citat ur Erikskrönikan (1300-talet), beskriver musikutövning.

 

Read Full Post »

Snö faller. Sakralt. Rent.

Det vita reducerar, skapar ett lugn som lägger sig över all oro. Monokromer har den verkan på mig. Kleins blå tavlor. Rodchenkos. Knutssons. På håll ser det ut som en enda färg. Kommer man närmre vibrerar nyanserna, mönstren framträder. Inga bilder skapar en så tydlig inbjudan till interaktion.

Snö. Snöbollskrig. Snöänglar. Man vill in i monokromen. Bli ett med den!

Förtjusningen att klä mig i en enda färg är samma fenomen. Vill reducera för att interagera. Som om det krävs en ren pannå för att måla med himlens alla färger.

”Snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde 700 gram inte mer.”

Laleh, Tranströmer och London Symphony Orchestra.

Tre monokroma, symfoniska, konstnärliga enheter.

Som vill möte.

Read Full Post »

Universum expanderar snabbt. Svindlande ny nobelprisbelönt tanke. Man blir yr i mössan av att försöka fundera hur det ser ut där längst ut där avståndet mellan galaxerna ökar med stor hastighet. Tänker på den där underbara asiatiska (?) skapelseberättelsen om sköldpaddorna som staplade på varandra bär upp världsalltet. Frågan om vad sköldpaddan har under sina fötter besvaras med att sköldpaddan står på ryggen av en annan sköldpadda som i sin tur står på en annan sköldpadda osv.  Sköldpaddor hela vägen ner… Haha.

Tranströmer finns också i mina tankar. En poet som rubbat mitt universum många gånger. Så berörande att se hur en språkets och musikens man berövas sitt språk och sin högerhand – och fortsätter skriva och spela piano med vänster hand.

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig
Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
– glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Eldklotter, Tranströmer

Read Full Post »

I min berättelse har nu Helena ställts inför en oväntad situation på jobbet. Vanemänniska som hon är betyder strukturer mycket, välkända byggnadsställningar som hon kan luta sig mot. Inte längre. Hon får anledning att fundera över vem hon själv är när allt runt henne krackelerar och försvinner. Vem är man utanför sin sociala och professionella krets. Hur ser övergången ut? Kan man hitta nya trygghetszoner i mogen ålder?

”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara hittas av den som gått vilse.”

Tranströmer förstås. En insikt som drabbar Helena som en dolk i mjuka livet. Men inte en dödsstöt.

En livsstöt.

Read Full Post »

Helena har varit i Skövde på jobbkonferens några dagar. I eftermiddag ansluter Bror från Stockholm. Han är bara några timmar bort. De har inte setts på ett tag. Bror har begravt sin vän och Helena har jobbat som en galning mot en stressande deadline. De ska ha en efterlängtad helg tillsammans. I väntan på hans ankomst har Helena njutit en lång hotellfrukost och promenerat i den krispa morgonen. Hon har undersökt vilken restaurang som kan passa för lördagsmiddagen, tittat på program för konst och musik.  Och så har hon slunkit in i Helenakyrkan som ligger som en liten pralin i parken. En romansk 1100-talskyrka med stram, ljus modern inredning byggd till minne av helgonet Helena.

Sirliga orgeltoner omfamnade Helena medan hon vandrade runt och tittade på Lena Lerviks på en gång jordade och blomstrande Maria-skulpturer. Maria – den enda myten som finns kvar i västerlandet, från den stora Gudinnekultens svunna dagar – den matriarkala kulten. I utställningshäftet kan man läsa att Maria kommer från latinets Mare, hav. Modern som hav. Allas vårt ursprung.

Några ljus fladdrade, en ängel viskade några knappt hörbara ord och inom Helena öppnande sig Tranströmers valv bakom valv oändligt.

Read Full Post »

Måndag

Ja, den här måste vara med. Romanska bågar är själva ursprunget, trampolinen till den roman som jag nu arbetar med.

Romanska Bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka
och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Tomas Tranströmer

Read Full Post »