Det har regnat idag. Höst i luften. Men inombords är jag solbelyst och gyllenvarm efter min dansvecka med myterna.
Det är alltid lite vemodigt, men samtidigt skönt på nåt vis, att växla in i stadens krispiga hösttempo med rykande färska spelscheman på teatrarna, spännande utställningar, nygamla caféer. Och vad det byggs överallt! Allt tycks vara i rörelse! Perpeetuum mobile.
Och så har jag hittat en liten skrivarlya, vid Hornstull. Första dagen bar jag dit bara ett bord och en stol. Tänkte att jag skulle pröva hur det känns att skriva i en helt avskalad miljö. Det gick inget vidare.
Igår forslade jag dit lite böcker, några bilder jag tycker om: Matisses Livsdansen, en liten bronsstaty av Artemis, några stenar från Kreta. En spiralformad ljusstake. En bild på mina barn. Skrattande. Och en stor affisch av Monet med näckrosor som jag köpte på Louisiana en gång. Nota bene: jag kan inte arbeta i ett vacuum. Mina tankar behöver ta avstamp i välbekanta saker laddade med kärlek och minnen. Några få tycks räcka.
En liten svart tekanna och en djupblå tekopp i tunnaste lera, med vit insida så man kan se färgen. En liten espressobryggare. Och de färgglada kopparna i det praktiska stället från Paris.
Kaffe, grönt te och en glasburk med mandelbiscotti. Och när jag längtar människor kan jag gå till Morsan – ett stenkast bort – där det finns ljuvligt ingefäradoftande morotssoppor, grymt surdegsbröd, goda latte och älskvärd personal där ingenting är omöjligt. Vintagedelen ska jag återkomma till nästa gång.
Vidare ett bångstyrigt paradisträd. Och så havtornsolja att smörja in sig i. Insmord blir jag smidig och len som en smekning. Och med en doft som får orden att älska fram varandra. På bordet ett fång med roströda svulstiga astrar.
Prunkande, olagoma, sanslösa.
Som ett litet tack till tant Astrid.
Nu behöver jag inget mer.
Signora Sabatini 