Monumentet

Har varit i Köpenhamn på vernissage. Inte vilken vernissage som helst, utan Charlottenborgsfondens stora vårutställning. Förra året fick konstnärsparet Maja Qvarnström och Erik Lagerwall det prestigefyllda solopriset. I år hade de en egen avdelning på Charlottenborg för sin installation i papp i naturlig skala.

Konsthallen är sprängfylld med människor. Till installationen ringlar en lång kö. Bara sex i taget får gå in. Varje grupp får stanna i max tre minuter. Det skapar en väntan, en förväntan. Andrum.

Det första man ser är en fem meter hög obelisk, ett bekant objekt i stadsrummet. Alla dessa monumentala skulpturer resta till minne av någon, något. Till vänster står en byggnadsställning och en spann. Arbete pågår. Monument, tänker jag när jag långsamt går över de vackra blågråskimrande gatstenarna in i nästa rum. Där sitter två män och två kvinnor och äter en måltid vid ett rustikt furubord; på tallrikarna ligger mat – korv och potatis? Där finns också kaffekoppar, ölglas, två kastruller med lock, några ölburkar och några ljusstakar och bestick förstås. Det tycks föreställa en lunchpaus mitt i arbetet. Männen och kvinnorna är böjda mot varandra som i ett samtal, mobilerna är på laddning, på väggen hänger en tavla med en fågel, en frihetssymbol, uppspikad, på golvet står en sopborste och en sopskyffel. Där finns också vita liljor, den klassiska konstsymbolen för renhet, det jungfruliga. Utanför fönstren med randiga gardiner finns en annan verklighet, gavlar av hyreshus skymtar. Tankarna fladdrar.

Det händer något när man kommer in i ett rum med människor. Man känner igen sig. Och jag undrar hur mänskorna hänger ihop med obelisken, monumentet. Eller är detta också ett monument? Måltiden.  Samtalet. På en vardagligare nivå. Jag går runt bordet och tittar och då ser jag att bordet är liksom kluvet. Det är två människor som speglas i en imaginär spegel. Tydligast syns det på stolen och tallriken med knivarna som står mitt i spegellinjen. Där blir det osynliga synligt. Och nu ser jag att allt är dubblerat. Allt.

På väg ut passerar jag obelisken på andra sidan vid byggnadsställningen och upptäcker då att den fjärde obelisksidan ännu inte är klar. Den är verkligen under konstruktion. Aha. Det är arbetarna som sitter där inne och äter för att strax gå tillbaka till arbetet med obelisken. Kanske till och med konstnärerna själva. En  metakommentar till hela installationen.

Installationen fortsätter att snurra i mitt huvud långt efter de tre minuternas betraktelse. Jag tänker på Magrittes Ceci nést pas une pipe. Nej, ingen pipa var det, utan en avbildning av pipan. Det här är inte heller vad det synes vara, men betraktaren arbetar febrilt med att få ihop det hen ser till en verklighet som är begriplig. Några av betraktarna upptäckte inte ens att det var ett halvt bord och ett halvt rum de såg.

Uppenbart är att konstnärerna laborerar med symboler, perspektiv, paradoxer, perception, konstruktioner av verkligheten, språket. Enligt Wiki definieras ett monument så här: ”[…] ett offentligt konstverk eller en byggnad med avsikt att erinra om en person eller tidigare inträffad händelse eller historisk verksamhet.” Vill konstnärerna härmed uppgradera måltiden och samtalet till monument? Göra mjuka värden minnesvärda?

Hur som helst är det en minnesvärd installation, en något skavande återgivning av verkligheten, men också något mer. Konstverket är storslaget och intimt på en och samma gång. Och det inbjuder till reflektion. Vi är inte åskådare. Vi är samskapare. Inte bara av detta konstverk.

Det liknar det jag som författare vill uppnå med mitt skrivande. Att göra läsaren till medaktör. Att bjuda in till reflektion över den flyktiga världen.

Inkludering är så mycket intressantare än exkludering. Men svårare att skriva om. Exkludering skapar ju inre och yttre konflikter som skapar dramatik.

Read Full Post »

Kvinnoöden på film

Såg filmen Violette igår av Martin Provost. Den handlar i huvudsak om vänskapsrelationen mellan Simone de Beauvoir och Violette Leduc. Besläktad med  den starka och minimalistiska filmen Ida, Pawel Pawlikowskis svartvita film utspelas den i efterkrigstid och handlar om komplexa situationer och komplexa porträtt. Filmen Violette har också ett klassperspektiv. Relationen mellan de båda kvinnorna är minst sagt ojämlik.

Gott att för en gångs skull se en film där den kvinnliga huvudpersonen efter alla motgångar inte tar livet av sig, utan når de hett eftertraktade skrivframgångar hon så har suktat efter. Inspirerande för oss skrivande människor. Det är bara att skriva på. Inte ge upp. Skala av och lyft fram det som bränner mest. Word.

Violette Leduc står nu på läslistan.

Read Full Post »

Teaterpremiär

Har nu träffat teaterdirektören för PotatoPotato som sätter upp min föreställning med arbetsnamnet Sedlar. Eller rättare sagt den föreställning som tar form efter min idé. Så spännande att se vad de gör av den! Premiär i Malmö den 18 april. Jag hoppas jag hinner tillbaka från Paris. Föreställningen handlar om pengar och värde. Ett samtal över tid och rum. 1892 skriver Oscar Wilde i  Lady Windermere’s Fan

Vad är en cyniker? En man som vet priset på allting men värdet av ingenting.

Den ligger på min min läslista med koppling både till föreställningen och makarna Bruce. Fast cyniker var de absolut inte.

Det är lustigt hur mina projekt påverkar varandra. Hur ett namn från makarna Bruces brevväxling blir till en karaktär i den andra romanen som jag skriver. Föreställningen Sedlar för tankarna till Viktoria Benediktssons debutroman Pengar, skriven samma år som Carolina och William möts i Paris, 1885. Den måste jag läsa för att få fatt i tidsandan. Mätt med konsumentprisindex motsvarar 100 kr 1885 hela 6379 kr idag. Det är bra att veta när man läser vad sömmerskan tog betalt för Carolinas klänningar.

I Malmö är det grått och disigt. Jag bor på Airbnb på Fersens väg i en stilig våning där jag har boat in mig i ett rum med bad en suite. Här finns miljöer som man kan använda litterärt. Man blir lite av en tjuv när man skriver skönlitteratur. En miljö här, en anekdot där, ett samtal överhört på en restaurang. Det är verkligen stimulerande att vara en spunkletare.

Read Full Post »

Gott Nytt år!

2015 blir ett spännande år på många plan. Ett nytt intressant heltidsjobb i Stockholm gör att jag kommer att lägga fokus på det ena av mina två romanprojekt. Men till Paris hoppas jag kunna åka ändå för att göra research om makarna Bruce, i synnerhet Carolina. Kanske blir det inte en hel månad, men förhoppningsvis en halv.

Sedan sist har jag fått bekräftat att makarna Bruce fick en dotter som dog i späd ålder. Detta har jag anat under en längre tid, framförallt genom olika bildmotiv på Brucebo, men ingenstans har jag sett detta belagt förrän nu. Besökte Fornsalen i Visby på Nyårsdagen och införskaffade då Kvinnfolki, Gotlandskt arkiv 2009, en bok om gotländska kvinnoförebilder. Där i en text av Gun Westholm kunde jag läsa just detta. Westholms källa är Ingeborg Lingegårds Gotländska föregångskvinnor 3 som jag nu har beställt på biblioteket.

Mitt andra projekt skriver jag tillsammans med en författarkollega, för att testa en snabbare skrivprocess. Den romanen har en ramberättelse och sedan följer tolv kapitel med en ny huvudperson i varje kapitel samtidigt som ramberättelsen och dess utveckling går som en röd tråd genom det hela. Vi skriver på olika kapitel, snabbredigerar och går vidare efter skypemöten då vi diskuterar olika problem och möjligheter. Finputsen sparar vi till sist. Mycket lustfyllt. Tanken är att vi ska ha ett manus klart i sommar. Vi får se hur det går att kombinera ett nytt jobb med allt vad det innebär och mitt skrivande. Där tror jag att ett samarbetsprojekt underlättar. Vi får mycket energi av varandra.

I övrigt har det varit ledigt från allt med stilla promenader, god mat, samtal i alla riktningar och mycket läsande, en viloperiod helt enkelt utan klappar och stress, med besök av syster och god vän. Till veckan åker jag för att jobba i Malmö månaden ut och sedan en vecka för att samla ihop mig inför det nya jobbet. Kul, Kul!

Read Full Post »