Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2013

En sval vind får trädens grenar att gunga. Det stora Flamboyant-trädet med sin paraplyliknande krona och scharlakansröda blommor skuggar den stora tomten liksom Akacia och högresta Palmer. Bougainvillea, Hibiscus och Oleander är några av de växter jag känner igen som blommar i en kaskad av rosa, rött och gult. Tidigt på morgonen är det riktigt behagligt här. Liv och Leo, Helena och Bror och Carolina och Will har fått vila några veckor när jag har varit upptagen av packningsbestyr, resor och acklimatisering i tropikerna.

Landade i Accra för drygt två veckor sedan, strax efter ett storskaligt åskväder som lämnade efter sig ett kraftfullt hällregn, och tack vare det ”bara” 25 grader. Det var skönt att möta ett Ghana som inte var bastuhett utan ganska skönt. Harmattán är på väg in från öknen med sandmättad luft som gör att solen täcks av dis, och en behaglig bris smeker den röda jorden. Det är rätt fascinerande när man betänker att diset faktiskt är dansande sandkorn ända från Sahara!

Resan gick bra även om passagen genom tull och upphämtning av bagage på Accras flygplats var precis lika kaotisk som förra gången. Gränsvakterna är nästan komiskt omständliga och ineffektiva på alla sätt och vis. Ghananerna tålmodiga.
Värmen gör en loj. Allt går långsamt här. Efter några dagars frustration kapitulerar man och går in i en annan lugnare andning med mindre tidsfixering, färre förväntningar, mer närvaro och hud. Det är ganska skönt.

Man byter också tidsrytm. Jag går upp i ottan, när det fortfarande är svalt och tyst och sätter mig och morgonskriver en stund, försöker fånga de tankar som dyker upp; jag behöver skriva  för att må bra och hålla skrivmuskeln igång. Romankaraktärerna har dock känts för långt borta i hettan och jag har bestämt mig för att ge dem några veckors semester.

Istället läser jag, just nu Teju Coles Öppen stad, en dagdrömmande roman där huvudkaraktären vandrar genom New York och reflekterar över frågor som relaterar till konst, kultur, politik, identitet i en postkolonialistisk tid. Flanerandet blir en väv belyst ur olika perspektiv med rika utvikningar åt alla håll i tid och rum, men betraktad med en västafrikans blick i det globala samhälle som är vårt. Riktigt intressant läsning.

Sedan följer en simtur i poolen; det är en ren njutning att låta tankarna skölja genom min nattvarma kropp nersänkt i det ljumma vattnet, låta simtagen räta ut muskler och leder och hitta balansen. Efter det frukost, kokosvatten för vitaminernas och mineralernas skull och för att det är så gott, yoghurt och solmogen mango som för smaklökarna att jubla – och då börjar det övriga huset vakna till liv.
Godmorgon,världen!

Annonser

Read Full Post »

Mönster

Efter ett långt uppehåll möts Liv och Leo igen, hemma hos honom. De äter en god middag som Leo har förberett omsorgsfullt.  De dricker Pech- Latt (deras favoritvin). Samtalen vindlar som förr – de pratar tills långt in på natten. Närvaro. Hon sover över i eget rum (han har bäddat och lagt fram handdukar), inga kyssar, inga erotiska undertoner, bara okomplicerad vänskap. Hon kryper ner hos honom på morgonen. Längtar efter att hålla om, känna värme. De småpratar lite. Inget mer. På det hela taget känns det bra. (Hon försöker tänka så.) Vilsamt.(Och någon slags sorg över det som inte blev).

Efteråt. Tystnad. Hon messar. Han svarar att han har varit frånvarande (fysiskt eller mentalt?) Inga kommentarer, inga reflektioner. Bara tystnad. Liv har bestämt sig att inte agera. Att låta det bero (Svårt!). Men hon känner igen mönstret. Efter närhet vill hon ha kontakt, vill relatera, vill formulera, återuppleva mötet i språkets landskap. Inte han. Han tycks uppleva händelser som isolat. Har man haft ett bra möte behöver man inte kommentera det. Punkt.

I Liv växer den stora tomheten. Frågorna. Tvivlen. Men denna gång låter hon det inte driva henne framåt. Hon låter det vara. Tänker att hennes sätt är hennes och hans är hans. Hennes behöver inte vara det rätta. Också en insikt.

Read Full Post »