Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘MAya Angelou’

Har varit på Littfest i Umeå i helgen. Mycket inspirerande. Inte så megastor och utmattande som bokmässan i Göteborg. Mer fokus på böcker, inget krimskrams och överblickbar. Och prisvärd! Bara 100 spänn dan.

På torsdagkvällen var det finstämd jazzkonsert med Sarah Riedel som sjöng tonsatta dikter av Kristina Lugn. Dagen därpå var det fullt program, allt från readings av Björn Runges texter till den vassa Stina Oscarson som gjorde mos av Johan Lundberg när de pratade kulturpolitik, modererat av en amper Ulrika Knutson.

Carl Johan de Geer och serietecknaren/ prästen Kent Witti pratade om sånt man inte får säga. Roligt! Efter det kom en lågmäld och nyanserad Jason Diakité och pratade om och läste ur sin bok En droppe midnatt, en familjebiografi om rasförtryck. 1200 personer höll andan. Har snart har läst ut den. Spännande, personlig och gripande – och informativ.  I förordet kan man läsa ”Ubuntu”, som jag lärde mig i Ghana. Det betyder ungefär att vi  alla är sammanlänkade med varandra. Och döm om min förvåning när jag på nästa uppslag kunde läsa en strof ur min favoritdikt Still I rise av Maya Angelou. Jag som just har läst på om slaveriet, till min roman, fascinerades av att CG de Geer, månne en avlägsen släkting till den de Geer som var med och grundande slavfortet i Ghana, stod på samma scen som en slavättling som kanske hade skeppats ut från just de Geers fort för 250 år sedan… Undras om de tänkte på det?

En annan höjdpunkt var att se Susan Faludi i aktion. En välformulerad, stillsamt reflekterande feministisk ikon som skrivit en bok, Mörkrummet, om sin aggressive machopappa som efter 25 års tystnad hörde av sig och berättade att han  bytt kön. Intressant var också Gloria Gervitz som jag pratade med på flyget hem. Hon har arbetat på en långdikt i fyrtio år, Migrationer. Om framförallt inre migrationer. För att nämna något.

Jag arbetar nu med sista kapitlet i min roman med arbetsnamnet Systrarna Nyströms begravningsbyrå som jag skriver tillsammans med min kollega Eva Stilling. Det är fantastiskt att skriva tillsammans. Kontinuerlig kompetensutveckling och dubbelt så roligt som att skriva själv.

Read Full Post »

Jag inser nu att jag behöver resa till Paris för att göra lite research på plats. Efter akademien reste Carolina Benedicks  1883 till Paris för att studera skulptur hos den kände skulptören Alexander Falguière och etsning hos mästaren Rodrigez. Jag behöver söka upp hennes bostad, vandra i hennes fotspår till Luxembourgträdgården där hon och William hade sitt ödesdigra gräl 1885, när han var på väg till Canada med fem års produktion ( 200 målningar) som förliste i en storm. Undersöka eventuella kopplingar med Camille Claudel, Rodins kompanjon och musa. De var båda unga kvinnor som skulpterade, så ovanligt i denna tid. Och de var på samma plats. Under samma tid.

Igår tittade jag på Maya Angelous Celebration of life. En gospelföreställning fylld av energi och glädje med gripande tal av Oprah, Michelle Obama och Angelous son. Temat var hennes förmåga att vara uppmärksam. På händelser, på människor. Och att använda sin röst. Sin förmåga. Och att se förmågor hos andra. Ceremonin inleddes med min favoritdikt Still I rise. Det var mycket berörande.

Jag minns tydligt hur jag stiftade bekantskap med Maya Angelou. Det var i ett pausprogram på tv med Margareta Krook som presenterade denna för mig okända poet.  Angelou läste Still I rise och allt gick rakt genom rutan. Det bör ha varit kanske 1982. Sedan dess har hon varit en ständig inspiration. Och jag har läst hennes dikter för andra många gånger. Slagfärdig, poetisk, politisk, sexig, fräck, rytmisk, elegant och med en fokuserad röst så fylld av kraft och kärlek. Phenomenal Woman! Trots att det var en bra bit över midnatt gick jag iväg och hämtade I know why the cage bird sings i bokhyllan och började läsa. Om denna kvinna som förlorade rösten under fem år pga av ett trauma för att sedan återfinna den och använda den med mer kraft än någon annan. Det måste vara minst 30 år sedan jag läste den. Kanske var det begravningen som öppnade portar till mitt drömliv, för sällan har jag drömt så många drömmar som i natt.

Drömmar är flyktiga och jag minns nu bara en av nattens filmer med skärpa. Jag var tillsammans med en grupp kvinnor (bokcirkeln?) utomhus i en grönskande park i ett flödande uppsluppet samtal när en av kvinnorna sa: -Visst var du intresserad av Pia Ingelse? Där är hennes mamma. Hon drog iväg med mig och plötsligt var jag i samtal med en okänd kvinna som  satt och stickade på en stor pläd. Vi pratade en stund och sedan tog hon med mig till Pia som jag aldrig har träffat, men som jag såg en utställning av för flera år sedan. Vi steg in i hennes ateljé och Ingelse berättade om hennes intresse för flickan – och alla former och roller hon måste förhålla sig till. Jag köpte en tavla som jag inte minns hur den såg ut. Hon skrev en summa på en papperlapp och bad mig sätta in pengar på ett konto. Det var inget märkligt över det. Hela förloppet var naturligt och realistiskt. Det konstiga var när jag vaknade och googlade henne och läste om hennes senaste utställning som handlar just om flickan – och hennes olika förväntade roller.

Det är alltså en morgon av förundran. Förundran över de märkliga tillfälligheter som kan få stor betydelse. Förundran över mötet med Maya Angelou och alla dikter och romaner som jag har kommit i kontakt med tack var det där pausprogrammet. Förundran över hur min fransklärare i 70-talets Usa parade ihop mig med C ssom jag blev så god vän med. Vi förlorade kontakten i samband med flytt och familjebildning och återfann varandra för fem år sedan på internet, vilket resulterade i ett möte som var just så starkt som man kan föreställa sig mellan två själsfränder och poeter. Om mindre än två veckor kommer hon hit till min ö. 40 år efter vårt första möte. Hade jag inte träffat Astrid som hade varit stipendiat i Usa hade jag aldrig sökt det där AFS-stipendiet,  hade jag inte bytt klass på grund av otrivsel hade jag aldrig träffat C. ”There´s a rainbow in every cloud” för att citera Angelou.

Undras vad drömmen om Pia Ingelse för med sig av varseblivning och händelser. Det känns som om jag måste köpa en tavla. Om flickor. Om passager.

 

Read Full Post »

Körsbärsblommen ligger som ett rosa flor över Kungsträdgården.  13 grader varmt. Äntligen värmande vindar. Huvudstadens medborgare ter sig lätt rosiga och rusiga inför den eldiga Valborgsmässoaftonen. Förväntan dallrar i luften inför denna afton då enligt berättelserna gränsen mellan de döda och levande är nästan försumbar.

Tallriken i Malmös Pildammspark och Strandpromenaden vid Kruttornet i Visby, är de platser där det dova ljudet av sprakande flammor i vårnatten och entusiastiska körsångare kommer att beblanda sig med mina romankaraktärers just nu harmoniska samtal om liv och värv. Det är som om själarnas frusna tjäle denna afton krackelerar av vårvärma och eldar. Allt ligger plötsligt framför oss som ett doftande, glödande löfte.

Jag har just återvänt efter ett besök till Danmark och Louisiana och en utställning om Avantgardens kvinnor. Skynda dit om ni inte har sett den!  28 maj är sista dagen. Där har våren hunnit än längre. Magnolia och Forsythia blommar på bar kvist och allt tycks plötsligt möjligt.

De var alle målbevidste, kompromisløse, eksperimenterende og engagerede i deres kunst og deres samtid. Alle pionerer inden for den æstetiske fornyelse af kunsten i mellemkrigstiden.     

Og de er alle, helt ufortjent, så godt som ukendte i dag.

Sophie Taeuber-Arp, Sonia Delaunay, Hannah Hoch, Florens Henri, Claude Cahunm, Dora Maar, Katarzyna Kobro och Germaine Dulac. För första gången visas dessa konstnärers verk tillsammans.

När jag ändå var i krokarna passade jag på att se nyskriven teater i Malmö, Danskjävlar – om detta må vi berätta. PotatoPotatos föreställning om en duell mellan Danmarks mäktigaste kvinnor: Helle Thorning-Schmidt och Pia Kjærsgaard möts i en skruvad retorisk närkamp med reell smutskastning i den högerpopulistiska lervälling som breder ut sig i Europa.

Att bara ge sig på nåt så svårt som att försöka gestalta politisk komplexitet. Inte många teatergrupper förmår göra det till både underhållande och drabbande teater.

Så många fenomenala kvinnor det finns! Så inspirerande. Det finns inspirerande män också, så klart, men just nu allt ljus på kvinnorna,  levande och döda, verkliga och fiktiva.
Ruthie Foster och Maya Angelou till sist.

Njut! Inspireras!

Heja Valborg!

Read Full Post »

Av en slump (?) ramlade jag över den utsökta  Youn Sun Nahs tolkning av My favourite things. Som tio-åring drabbades jag av filmen Sound of Music och lärde mig att spela och sjunga alla stycken. Rogers och Hammersteins varierade text-och musikkompott var en emotionell och musikalisk glädjekälla för en hungrande flicka vars vresige pianolärare fördömde allt som inte var klassiskt.

Sun Nah närmar sig det sönderspelade, nötta stycket från ett annat håll och lyckas hitta något vibrerande under ytan. Till och med orden känns nya och skimrande. Just detta är också författarens utmaning. Man betraktar livet i dess ofta slentrianmässiga vardagskostymer och framkallar och omformulerar berättelser i skepnader som gör att tillvaron föds fram förunderlig och angelägen.

Vad tycker jag om nu 35 år senare?
Franska tulpaner, närvarande människor som vill något, mustiga köttgrytor, skriva,  böcker, teater, film och utställningar som får mig att tänka nya tankar, espresso, människor som reser sig, Joni Mitchell, Maya Angelou, blåsippor, Katharine Hepburn, Cate Blanchett, Emma Thompson, Meryl Streep, Miles Davis, Ella Fitzgerald, Fatoumata Diawara,  Sara Lidman, Silke, Prioritaire, Lyckad nedfrysning av herr Moro, Märk världen, Ett oändligt äventyr, ett stilla hav, dagg, klar blå himmel, vänskap, ett stormande hav, samskapande, ordlösa leenden som skakar hand på avstånd, spela O helga natt så det dånar, värme, snöljus, norrsken, rött fylligt vin, kyssar med mjuka läppar… ochPotatoPotato.

Read Full Post »

Funderar på det här med mod, courage. Och livets alla valsituationer. Och hur viktigt det är att våga välja det man vill.

Courage kommer från latinets cor, hjärta. När Liv, Leo, Helena och Bror vågar välja efter hjärtat, då sätts skogen i rörelse. Allt blir en dans till hjärtslagen. Livet pulserar.

Courage is the most important of the virtues, because without courage you can’t practice any other virtue consistently. You can practice any virtue erratically, but nothing consistently without courage.  Maya Angelou

En som har praktiserat hjärtemod är den maliska sångerskan och skådespelaren Fatoumata Diawara som för att följa sitt hjärtas röst och få arbeta som artist valde att rymma från sin familj. Och vilken röst sen! Kommer till Sverige i början av februari. Lucky me!

Read Full Post »

Idag kan jag rekommendera en inspirerande TED-talk av Brené Brown, professor i socialt arbete i Texas.

Hon pratar om sårbarheten (och den inbäddande skammen och rädslan) som en födelseplats för ett helhjärtat autentiskt liv. Mycket inspirerande. Har sett den två gånger idag. (Den är översatt till en mängd språk.)

Mitt i prick för min research.

Courage (från latinents cor=hjärta) hjärtemod?

Compassion – medkänsla

Connection  – delaktighet

istället för

Pleasing – behaga

Performing  – prestera

Pretending – låtsas

“We delight in the beauty of the butterfly, but rarely admit the changes it has gone through to achieve that beauty.”
– Maya Angelou

Read Full Post »

Nu börjar de olika bitarna i mitt pussel falla på plats. De olika karaktärerna är inte vad vi tror att de är. Allt är icke vad det synes vara. Livet är komplext. Och det finns en skönhet i det. Möjligheter. Perspektivbyten.

Den underliggande strömmen handlar om förändringens möjligheter. Om hur rädslor styr oss. Och längtan efter att få träda fram som de människor vi är. Om det paradoxala i våra liv och om drömmarna.

Och vad som händer när vi slutar vara rädda.

Maya Angelous dikt And still I rise skulle kunna vara en sammanfattning.

You may write me down in history
With your bitter, twisted lies,
You may trod me in the very dirt
But still, like dust, I'll rise.

Does my sassiness upset you?
Why are you beset with gloom?
'Cause I walk like I've got oil wells
Pumping in my living room.

Just like moons and like suns,
With the certainty of tides,
Just like hopes springing high,
Still I'll rise.

Did you want to see me broken?
Bowed head and lowered eyes?
Shoulders falling down like teardrops.
Weakened by my soulful cries.

Does my haughtiness offend you?
Don't you take it awful hard
'Cause I laugh like I've got gold mines
Diggin' in my own back yard.

You may shoot me with your words,
You may cut me with your eyes,
You may kill me with your hatefulness,
But still, like air, I'll rise.

Does my sexiness upset you?
Does it come as a surprise
That I dance like I've got diamonds
At the meeting of my thighs?

Out of the huts of history's shame
I rise
Up from a past that's rooted in pain
I rise
I'm a black ocean, leaping and wide,
Welling and swelling I bear in the tide.
Leaving behind nights of terror and fear
I rise
Into a daybreak that's wondrously clear
I rise
Bringing the gifts that my ancestors gave,
I am the dream and the hope of the slave.
I rise
I rise
I rise.


Read Full Post »