Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2013

Tidskapslar

I förra posten gjorde jag ett nedslag i barndomslandet för nästan 50 år sedan. Det är märkligt hur ett landskap kan ha fått fäste så starkt med dofter och allt. Jag minns kvällspromenaden förbi det vattensjuka stället med kabbelekor om våren där vi hoppade på stenarna och ibland plurrade ner i vätan, vägen genom skogen med de tunga sidengranarna som penslade marken med sina långa grenar och skapade vilsam skugga under heta dagar. In på lillvägen med bred grässträng i mitten omsluten av vita björkstammar. Framme hos bonden väntade spenvarm mjölk som tappades upp i den rostfria hämtaren. Tystnaden och den krypande kylan som infann sig när solen försvunnit bakom trädtopparna.

Det är som att dyka ner i ett underjordiskt rike där allt finns kvar med skimmer och allt, trots senare blekare bilder där det mesta är förändrat. De senare lagrena fäster helt enkelt inte. Alla har vi vissa minneskamrar som kristallklart återberättar skeenden som tycks viktiga att minnas. Både hemska och euforiska tidskapslar. Men mer oväntat långa filmer längre bort i tiden, av mer vardagligt slag: blåbärsplockningen på baksidan av huset mot Lindgrens, de gistna badhytterna där vem som helst kunde kika in genom springorna, abborrfiske med metspö längst ut på bryggan i den blanka kvällningen, kylslagna simturer ut till den yttersta bojen där ibland Holms vattenflygplan var fäst, råfuktiga täcken som doftade sommarstuga de första svala nätterna på sommarlovet, långfilen med nyplockade jordgubbar, regnsmatter på plåttaket på ladan där vi gömde oss i det soldoftande höet grävande efter metmask  – och sist men inte minst den svarta myllan i trädgårdslandet som doftade jord.

Så avlägset detta sommarland är – och så alldeles intill. I välbekanta landskap kan man mycket väl plantera fiktiva berättelser och karaktärer. Helena har sina rötter här. Hur ska dessa rottrådar flätas in med Brors helt andra rottrådar. Hur mycket av det förflutna påverkar oss i nuet?

Read Full Post »

Hästkött

Gränsen mellan staden och landet utgjordes av Sörlins
Där tog lukten av ångande varma kor och gödsel över.
Där var alltid ljuset.
Solvarmt guldigt även om det regnade.

När man passerat gården, med ladugården till vänster och boningshusen till höger
mötte man sommaren, friheten och en grön rostig traktor,
mer rostig än grön.

Allt var i förfall på Sörlins gård.
Den faluröda färgen hängde i flagor.
Stalldörren var nött och sned.
De ärgade gångjärnen var liksom allt annat på väg att falla
och möjliggjorde en smal glipa ovanför den stängda dörren
där det varma ljuset trängde sig in och blandade sig med halmen.

Trots stanken av urin och svärmar av feta blanka flugor
befann jag mig ofta därinne.
Jag njöt av hans närhet och längtade efter att bli buren.
Han skrämde mig.
Hans kraftiga svank ville bli smekt av min fuktiga hand.
Antingen stod han där i stallet
eller på ängen mitt emot traktorn.

En dag upptäckte Lill-Inger och jag
att storladan på ängen var fylld med hö.
Ardennern, stilla under svalornas flykt,
följde oss med blicken
när vi klättrade in genom öppningen.
Vi äntrade hanbjälken.
Tvekade inför det som kändes som ett stup.
Och fastän vi egentligen inte vågade
hoppade vi
och föll genom kittlande skyar
innan vi försvann
djupt ner
i ett rykande bolster
av timotej.
Det var en sådan dag när allt var möjligt.
Hög himmel
och ren sällhet.
Smultron på ett strå.

Dagen därpå hade vi röda utslag överallt.
När våra mödrar undrade
svarade vi svävande
då vi förstod
att vårt nöje var hotat.

Efter traktorn slingrade sig vägen in i skogen
mot vårt sommarhus.
Stora granar bredde ut sig
som tungt siden.
Efter kröken
väntade de skira björkarna
och beredde plats
för det ljus som skulle komma.

När man såg solarna
öppnade sig världen och den var strålande.
Solarna satt på staketet
som omgärdade min barndom.
Det var ett staket som gjort för att gå balansgång på.
Vi barn gick hellre där
än på vägen.
Och på ett speciellt ställe
var det alldeles särskilt spännande.
Det var där bäcken lämnade vår tomt.
Där stod pålarna en oändlighet från varandra.
Och svajningen som uppstod
var hisnande.

Read Full Post »

Lyssnade precis på en intressant intervju med Monica Fagerholm och hennes koppling mellan glamour och litteratur. Det visade sig att mamman/ bibliotekarien använde hårspray och när dottern kände på håret fick hon doftande glitterklet i handen.

Plötsligt ser jag min mor framför mig och känner doften av det hårspray som låg som ett skyddande skikt över den mörka svinryggen.  Guldförpackning med ett kvinnohuvud med frisyr lättskissad rakt framifrån. Elnett. Hette det så? Ser bilden, känner doften. Som en dyrk rakt in i världen på Kvartermästargatan i Luleå 1965-1977.

Read Full Post »

Februari har fått sitt namn från den etruskiska mytologin. Februus var de dödas och reningens gud. Ja, det kan passa. Man kan alltid hoppas att två influensor med hög feber har drivit ut allt slagg. En förklarat renat tillstånd väntas.

Allt blir hängande i luften när man är sjuk. Sjukdomen tar över helt och hållet. MIna romankaraktärer däremot är i liv och rörelse. Det är resor och flyttar. Jag blir alldeles matt av att bara läsa.

Såg en fin liten fransk film på eftermiddagen. Inte här för att bli älskad. En medelålders man i tristess som börjar dansa tango och får igång livsandarna. Det låter klychigt, men det var en film med små subtila rörelser och fantastiskt spel. Fick lust att återuppta tangon.

Lite samma stämning som i Brahms tredje symfoni, sats 3.

Read Full Post »