Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tomas Tranströmer’

Har återvänt hem efter en resa till mina nordliga hemtrakter för att begrava min gamle morbror. Jag har umgåtts med släktingar, tagit del av gamla och nya berättelser om min mammas och morbrors barndom i huset på ön. Har hängt med min syster och mött nya vuxna kusinbarn som jag aldrig hade träffat tidigare. Den bestående känslan är att det är viktigt att hålla liv i gamla berättelser som hotar att förbleknas, försvinna, men också att ge utrymme för andra berättelser som levt i skuggan.

Jag läste en dikt av Tomas Tranströmer – Det blå huset, från Det vilda torget från 1983.

Också i vår släkt hade vi ett blått hus, eller vitt, men fyllt av blues. Vi efterlevande fick möjlighet att prata om det som våra föräldrar undvek, då det smärtade för mycket. En sjuk mamma dog alldeles för tidigt och lämnade en storasyster och fyra yngre bröder i det tidigare så solstinna huset på ön. Barndomen fick ett abrupt slut för dem alla.

Och så mina favoritstrofer av Lars Forsell, ur Sånger.

I havet sjunker stunden vi har varit.

Bråddjupet famnar oss.

Vi har befarit ett hav som återtagit oss.

Vi är ett hav.

Var har man sitt hem? Var känner man sig hemma? Under en månad var Ghana mitt hem. Sedan återvände jag till mitt Sverigehem som jag nu har hyrt ut för att pröva att bo på landet, i mitt sommarhem. Ett sätt att byta perspektiv och minska på utgifterna så jag kan skriva. Paradoxalt har jag inte haft skrivro på grund av alla resor och praktikaliteter. Men nu har jag landat i den stora tystnaden och börjat komma i ordning. Börjar känna mig hemma.

När jag har mina böcker, anteckningsböcker och datorn känner jag mig hemma. Eller rättare sagt när mina grejor finns synliga och åtkomliga och jag känner igen mig fungerar min skrivlust som bäst. Det är som om jag behöver vara jordad i något bekant för att kunna skapa.

Annonser

Read Full Post »

Vermeer

Leo har varit frånvarande ett tag. Bortom sig själv. Men denna lördag är ny. Ett milt ljus fyller honom med tillförsikt. Ett konstkort från Riksmuseet i Amsterdam som Liv och han besökte för några år sedan dyker upp i en bok. The love-letter.

Väl medveten om att Liv älskar Tranströmer skriver han denna dikt på kortet och skickar det till henne. Prioritaire. Utan avsändare.

Det susar i öronen av antingen djup eller höjd.
Det är trycket från andra sidan väggen.
Det får varje faktum att sväva
och gör penseln stadig.

Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det
men det är nödvändigt.
Världen är en. Men väggar…
Och väggen är en del av dig själv –
Man vet det eller vet det inte men det är så för alla
utom för små barn. För dem ingen vägg.

Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.
Det är som en bön till det tomma.
Och det tomma vänder sitt ansikte till oss
och viskar
”Jag är inte tom, jag är öppen”.

Read Full Post »

Hurra!

Så djupt glädjande att Tomas Tranströmer får nobelpriset i litteratur. En stillsamt okuvlig humanist. En hisnande poet som blixtsnabbt bringar läsaren till stark närvaro. En språkets ekvilibrist som öppnar glipor i verkligheten där vardagen glimmar i mörkret.

Man kan öppna hans samlade verk var som helst och läsa – och drabbas. Bli påfylld med nya bilder och tankar om världen och sig själv.

Bränsle för själen.
Bränsle till förvandling.
Mera liv.
Valv bakom valv oändligt.

Läs gärna mina andra inlägg om denna dikt här och här.

Read Full Post »