Har återvänt hem efter en resa till mina nordliga hemtrakter för att begrava min gamle morbror. Jag har umgåtts med släktingar, tagit del av gamla och nya berättelser om min mammas och morbrors barndom i huset på ön. Har hängt med min syster och mött nya vuxna kusinbarn som jag aldrig hade träffat tidigare. Den bestående känslan är att det är viktigt att hålla liv i gamla berättelser som hotar att förbleknas, försvinna, men också att ge utrymme för andra berättelser som levt i skuggan.
Jag läste en dikt av Tomas Tranströmer – Det blå huset, från Det vilda torget från 1983.
Också i vår släkt hade vi ett blått hus, eller vitt, men fyllt av blues. Vi efterlevande fick möjlighet att prata om det som våra föräldrar undvek, då det smärtade för mycket. En sjuk mamma dog alldeles för tidigt och lämnade en storasyster och fyra yngre bröder i det tidigare så solstinna huset på ön. Barndomen fick ett abrupt slut för dem alla.
Och så mina favoritstrofer av Lars Forssell, ur Sånger.
I havet sjunker stunden vi har varit.
Bråddjupet famnar oss.
Vi har befarit ett hav som återtagit oss.
Vi är ett hav.
Var har man sitt hem? Var känner man sig hemma? Under en månad var Ghana mitt hem. Sedan återvände jag till mitt Sverigehem som jag nu har hyrt ut för att pröva att bo på landet, i mitt sommarhem. Ett sätt att byta perspektiv och minska på utgifterna så jag kan skriva. Paradoxalt har jag inte haft skrivro på grund av alla resor och praktikaliteter. Men nu har jag landat i den stora tystnaden och börjat komma i ordning. Börjar känna mig hemma.
När jag har mina böcker, anteckningsböcker och datorn känner jag mig hemma. Eller rättare sagt när mina grejor finns synliga och åtkomliga och jag känner igen mig fungerar min skrivlust som bäst. Det är som om jag behöver vara jordad i något bekant för att kunna skapa.
Signora Sabatini 