Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2013

Babel

Igår var det dags för Babel. Jag hade faktiskt glömt bort att jag hade skickat in en fråga till Biblioterapin- och det kom därför som en överraskning att just mitt brev lästes upp. Något redigerat.

Jag hade en vän som stod mig mycket nära i 25 år. För snart tio år sedan omkom hon i en bilolycka. Det skakade om mig som en jordbävning. Min sorg var svart, kompakt och långvarig – och jag tänkte att ingenting kan någonsin bli roligt igen.

Livet har långsamt återfått färg. Men trots att tiden går, hänger ett sorgflor över mitt liv. Naturligtvis kan ingen bok ge mig min vän tillbaka. Men var finns en bok om Vänskapandets resa? Om att finna, få fäste i, fröjdas med – och förlora en riktig vänniska.

Eller ska jag läsa något helt annat för att påminnas om att livet inte är slut förrän det är slut. Att ur askan kan nytt liv spira.

Och de förslag jag fick var Safran Foers Extremt högt och otroligt nära; Kerstin Ekmans Hunden; Torgny Lindgrens Dorés bibel och Tove Jansson Sent i november. Tack. Bra och läsvärda tips.

Annonser

Read Full Post »

Solen väckte mig denna morgon. Varmgyllene strålar strilade in genom fönstret. En bjärt kontrast till den blåsiga söndagen, i förrgår, när vinande isknivar flög genom den grå luften, och jag barrikerade mig inomhus.

Från morgonradion strömmade en skön skånsk röst som talade om skammen att inte klara av relationer. Att skilsmässor visserligen är nödvändiga ibland, men att det man förlorar är den förtrogna, föräldrakompanjonen som man kan prata med om sitt nära liv. Det kan handla om barnens framgångar eller tillkortakommanden, utan att det känns som att sprida barnskryt, eller gränslöst belasta någon utomstående med oro. Det kan handla om sina egna inre och yttre resor. Men där finns en spärr. Ursprungspartnern är borta och kvar är skammen, att man inte klarar av nära relationer. Spärren som är en rest från det förflutna blir också en spärr framåt.

För att ta sig ut detta tillstånd måste man hitta en ny vänniska och våga visa tillit. Min romankaraktär Helena, som upplevt både tidig förlust av förälder som tonåring och senare skilsmässa, har förlorat hoppet om att det är någon idé att närma sig någon. Hon blir förr eller senare lämnad i alla fall. Det är hennes grundackord.

Visserligen har hon funnit en ny varm kamrat, Bror. Han vill gärna lyssna, men hon vågar inte berätta – mer än på ytplanet. Hon säger att hon inte har något att ge, inte något att berätta. Detta trots att det i henne finns berättelser om resor – en jobbresa till Australien, en annan till Sydkorea, som hon knappt nämner. Inte heller kan hon förmå sig att berätta om barnens framgångar. Hon är fast i mantrat, jag har inget att berätta, inget att komma med. Det hon egentligen säger är att hon inte vågar bli förtrogen, att hon inte riktigt tror att Bror ska förstå, att han ändå aldrig kan bli hennes livs kärlek. Det var ju han som gick.

Att öppna sig är att blotta sig, att visa strupen, släppa fram känslor, bli sårbar. Hon utgår ifrån att han förr eller senare kommer att lämna henne. Det är ju bara att titta på hennes historia. Och det vill hon inte utsätta sig för. Det gör för ont.

Människan borde ta sig till en terapeut. Och det har hon ju också gjort. Bror är terapeut, men vad hjälper det att han älskar henne och lyssnar till henne. Hon behöver hitta en professionell lyssnare och prata igenom sina sår.

Kanske finns det utrymme för både mannen i hennes tidigare liv och mannen i hennes senare liv.

Läka kommer före leka.
Kärleka med en vänniska.

Read Full Post »

Vårljus! Fågelkvitter. Det börjar arta sig. Relationer som har gått på sparlåga i romanen får ny energi. Vissa går mot avslut och andra till utforskande av nya domäner. Det är fascinerande att se hur vissa människor stänger av och andra öppnar sig. Handlar det framförallt om rädslor när man inte förmår kommunicera vare sig åt det ena eller det andra hållet. Avskanad av tillit? Gamla spöken som huserar. Tystnad tenderar att bli hotfull i relationer, men det finns kanske ett annat sätt att se på den?

Läste om en författare som av sin terapeut ordinerats relationsförbud under några månader, för att kunna se mönster i sina forna relationer. Tystnad kanske måste till ibland. Vila.
Och den andra har att vänta. Eller släppa taget.
Tålamodet är det största modet, sägs det.
Time after time.

Read Full Post »