Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2012

Vilken sommar. Det regnar och regnar. En liten solglimt och sen tar regnet över igen.

Men i en solpaus var jag ut i kantarellskogen och skördade guld. Det är fascinerande att tänka att  fruktkroppen bara utgör 1-2% av svampens vikt. Resten, mycelet är underjordiskt. Svampen liknar såtillvida människan. Bara en pyttedel är synlig för omvärlden. Resten lever i det fördolda. Ibland också fördold för ägaren.

Samtidigt handlar så mycket i tillvaron om synlighet, yta. Men om man i detta arbetslöshetens tidevarv inte har vare sig  ekonomisk, kulturell eller social status är det förståeligt om man exploaterar den sköna yta man möjligtvis har. Men denna yta är knappast en återspegling av hela människan? Så mycket finns därunder ytan.

Som hos en av mina huvudkaraktärer. Plötsligt träffar hon någon och blir förälskad i denna person också. Hon har ju nämligen en relation redan. Är hon uttråkad? Eller är hon månne polyamorös? Kan man älska mer än en? Och kan man bli polyamorös i mogen ålder- efter att ha levt ett monogamt liv?

Aldrig eller alltid. Omöjliga ord.

Annonser

Read Full Post »

Skriva igenom

De senaste dagarna har jag arbetat med ett par i taget. Just nu är jag upptagen med Helena och Bror – det äldre paret. Romanen snurrar ju kring olika nod och berättelser och det kändes nu dags att läsa och bearbeta en berättelse i taget för att se om det håller, om berättelsen bär en i taget. Det blir alltså tre redigeringsvarv med tanke på att helheten ju påverkas när jag är inte och modellerar på flätans delar så att säga. Och sen korrekturläsning. Det är många varv med en roman. Månvarv.

Jag har blivit så förtjust i mina karaktärer. Det kommer att bli sorgligt att skiljas från dem. Men om det går bra med utgivningen, finns embryon till flera berättelser invävda i den här, så jag kan ganska lätt gå vidare. Tänker jag.

Nu ska jag gå i säng för i morgon kommer min äldsta dotter hem från Ghana. Vi har inte setts på ett halvår. Så nu får romanen vila ett tag.

Read Full Post »

Läser i dagens Sydsvenskan om Immi Lundins avhandling – Att föra det egna till torgs. Den handlar om tre författare aktiva i kvinnorörelsen (-70,-80, -90 tal) som skriver om kvinnliga erfarenheter. Lundin utforskar hur de relaterade till litterära trender, till den då föraktade ”bekännelselitteraturen” , och hur de blev bedömda av sin samtid. Artikelförfattaren Anneli Jordahl skriver:

Immi Lundin visar hur feministiska författare blev uppskattade inom sina kretsar, men mer sällan förlänades en seriös bedömning på kultursidorna. Strandberg, Melberg och Adolfsson förhåller sig intellektuellt till detta faktum. Uttryckte sig formmässigt medvetet: satir, genremontage och postmoderna grepp. Slog de knut på sig själva för att bli mottagna som seriösa konstnärer?

Kvinnor tas på allvar, men deras verk bedöms fortfarande hårdare än männens. Självutlämnande kvinnor tar större risker än bekännande män. Hon gör sig till gnälligt offer, får hon ofta veta, medan mannen är intressant skör med fängslande sanningspatos. Vore en kritikerbeundrad kvinnlig Knausgård – som berättar om sig själv i sex fristående band – möjlig?

Situationen för författande kvinnor har åtminstone delvis förändrats och förbättrats. Men också jag undrar över om min roman skulle må bättre av att ges ut under könsneutralt namn alternativt manlig pseudonym. Varför reflekterar jag över huvudtaget över det? Och då skriver jag inte ens självutlämnande. Vad nu det är?

Är det så illa att kvinnliga erfarenheter fortfarande inte betraktas som intressanta för en vidare krets? Längtar efter romaner som den utmärkta Igelkottens elegans av Muriel Barbery, den magiskt sinnliga Silke av Alessandro Baricco  eller den intensiva och erotiska brevromanen Prioritaire av Iselin C. Hermann som vare sig är deckare eller självutlämnande litteratur utan just skönlitteratur som handlar om – kvinnor och män. Romaner som väcker frågor, skapar intresse och som är fyllda av överraskningar och uppslag och motstånd och finurligheter och hemskheter – relevanta för människor. Romaner som handlar om livet i alla dess brokiga former. Som får läsaren att växa, att undra, att förundras, att vilja samskapa brokiga, närvarande, pulserande liv och berättelser i både fiktion och verklighet.

Det är en sån jag försöker skriva.

Read Full Post »

” Jag tänker att det är de sköra punkterna där huden är som tunnast som utgör fästena hos människor. Den som påstår sig vara så intakt och lägger en så stor vikt vid att fasaden förblir slät, den människan kan inte heller fästa sig vid någon. Risken skulle vara för stor, priset för högt, smärtan för långvarig.”

Johanna Ekström Om man håller sig i solen

Skört och solitt, djup och yta, inre och yttre, ljus och mörker. Som pendeln i farmors guldpendyl letar vi efter fästpunkter. I tillvaron. Mellan människor. Inom oss. Det tycks handla om meningsskapande – också hos väldigt unga människor.

Just nu experimenterar jag med en röst till. Barnets. Barnet som ser, funderar, frågar, undrar – allt för att skapa mening. Vera heter hon. Dotter till Liv. Hon lever i gränslandet mellan barndom och vuxenskap. I mellanrummen. Hon skriver fram verkligheten i sina dagböcker, så sant hon bara kan. Den handlar om helt andra saker än vuxenvärldens. Som ensambarn skapar hon sitt eget universum. I sol och skugga.

Själv lyssnar jag på de glidande fästpunkterna hos EST Seven days of falling.

Read Full Post »

Har just avslutat läsningen av Stål av Silvia Avallone. En storslagen, driven roman om vuxenblivande i en ramberättelse om klass och utsatthet, från två trettonåriga flickors perspektiv. Spännande som en thriller, men utan mord. Avallones ord väver ömsint berättelser om två familjers liv i skuggan av ett gigantiskt stålverk – och deras längtan efter förändring i en tillvaro utan skyddsnät.

Romanen roterar runt flickornas utforskande av sin identitet och sexualitet speglande objektiviseringen och sexualiseringen av de unga kvinnorna, på gränsen till barn. Friskt och unket på samma gång. Unga kvinnor som subjekt och objekt!

Jag mins inte när jag läste en socialrealistisk, samhällskritisk spänningsroman (!) senast som så starkt gripit tag i mig, med så vibrerande levande karaktärer. Stål finns i samma kategori som Fucking Åmål och Diva, men med ett tydligare klassperspektiv.
En roman med låååååååång efterklang som stämmer till eftertanke.

Read Full Post »