Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2011

I mitt romanskrivande pågår just nu en tveksamhet i relationerna – en slags trötthet på tvåsamheten. Istället kliver vännerna fram. Vänskapandet – en annan skapandeprocess. Vännerna. Så viktiga. Och så lätta att försumma.

I eftermiddag ska jag gå på vernissage på Galleri B:fors med min goda vän Ava. En av mina favoritmålare Rebecca Lundh visar sina stora målningar. Hennes måleri är drabbande färgfuriösa skapelser. Man vill kliva rakt in. Som i Myten om Wu Tao-tzu. Och som i en bra roman finns alltid svärtan närvarande, ibland bara som en liten livsbejakande spiral. Man blir inbjuden, delaktig, medskapande. Abstrakt måleri, men inte exkluderande.

Tvärtom. Man vill sjunga! Sjunga fram alla livets färger.

För full hals.

Read Full Post »

Hälsingland är gnistrande. Vitt blekt solljus, 27 grader kallt, kosmiskt blå himmel. Ekande tystnad. Krispig luft. Snö. I alla väderstreck. Alltet som en glimmande solbelyst kristall.

Igår minnesstund efter en svåger som hastigt avled mitt i steget. En ovanlig minnesmässa i kapellet. Inga ord. Endast ljus på kistan. 20 minuters musikmeditation och ljuständning. Och sen defilering runt kistan.

Ibland vilsamt att formulera sina minnen i bilder snarare än i ord.

Efteråt tog berättelserna vid. Komplexa, underfundiga roliga, sorgliga berättelser fyllda av skratt och glädje. Vemod och saknad.

Vi är alla berättelser. Berättelser som fortsätter att leva så länge någon berättar. Som varpen som kräver sin väft för att garnet ska bli tyg.

Vi är en väv.

Read Full Post »

Just nu är jag omsluten av död och förgänglighet. Min ena vän har en make som långsamt tynar bort i cancer, min andra vän har en syster som tog sitt liv. Och min svåger hittades död i en snödriva när han hade skottat snö. Tänker på Astrid Lindgrens telefonhälsning mot slutet, som en besvärjelse inför det oundvikliga.

DödenDöden.

Allt är tillfälligt. Så och min tand som rotfylldes häromdagen. Nu är den död, sa tandläkaren. Sten död.

Snöskulpturerna i Luleå kommer att smälta, liksom Ishotellet i Jukkasjärvi. Allt är förgängligt. På besök. Men bara när döden knackar på blir vi påminda om livets skörhet och obeständighet.

Och samtidigt reser sig ett förtryckt folk ur dödens käftar, lett av livstörstande ungdomar. Via upprop på facebook, uthållighet och övertygelse visar de att förändring är möjlig. Också efter rädsla och undantagstillstånd i 30 år är frihet möjlig.

”Men om dom där uppe i det blå

inte längre vill förstå

utan föraktar alla dom som ger dom mat,

ska pyramiderna till sist bli deras grav.”

M Wiehe

När människor tillsammans gör verklighet av sina drömmar kan allt ske.

Bildrapporteringen var fantastisk. Vilka glädjescener. Men det som berörde mig starkast var den sista meningen i dagens ledare i Expressen.

Vi är alla egyptier.

Read Full Post »

Läste att Gary Moores första hit var Empty rooms från albumet Victims of the Future (1984). Och så rubriken i kvällspressen att han dog i sina spyor efter för mycket festande. Man undrar om det var tomheten som fick honom att bli framtidens offer.

Leo är en annan musikalisk ekvilibrist som kan spela så Liv gråter av rörelse. Han är sensibel, går på magkänsla, men har svårt för att kommunicera känslor trots att han kan snacka brallorna av folk. Hur hänger det ihop?

Virtuos på gitarren, på att framkalla emotioner –  och rena rama katastrofen i mötet med andra.

 

Read Full Post »

Att stöta bort är att slippa förlora. Att vara subjekt i ett förväntat nederlag. Pilot i en bombningsräd. Inför ett inbillat hot att själv utplånas. Att hinna vara den som går först. Innan man blir övergiven.

Både den yngre Leo och den äldre Helena bär på samma inkapslade rädslobomb. Som hotar att brisera när som helst.

Fastnade i deras förhastade slutsatser- deras oförmåga att våga, våga leva.

Fick oväntad hjälp från några meningar i en roman jag läser nu. Av den prisbelönta Leonora Miano – Nattens inre. Vad är det som styr oss i mötet med den andre? Vad krävs för att tillitens avkapade rottrådar ska börja växa igen?

 

”Men livet struntade i hennes ingrodda misstro mot alla som försökte närma sig. Livet såg till att de möttes igen.”

 

 

 

Read Full Post »

Vi gifter oss och skiljer oss allt högre upp i åldrarna läser jag på nätet.

Jag snickrar på ett bröllop. Och en begravning. Där inget blev som planerat.

Ritualerna som håller ihop oss när livet går sin egen väg.

Hur man håller liv i sitt liv.

Om att kärleka i sin relation.

Om att kaos är granne med gud.

Stagnelius kunde inte ha haft det lätt han heller.

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då? – Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” –
och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

Read Full Post »