Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Reflektioner’ Category

– Är det verkligen konst vi ska arbeta med nu, såsom världen ser ut? Ungefär så inledde Stina Oscarson sitt föredrag i morse, på Almedalsveckan. 60 miljoner på flykt, ett Arktis som smälter och en amerikansk president som äventyrar både miljö- och fredssträvanden med sin girigbukspolitik. Vem behöver en skulptur föreställande ett fågelbo med blommande fingrar? (Miró på Waldemarsudde)

Föredraget roterade runt faran med att ständigt tänka i lönsamhetstermer och den undertext som växer fram när allt kalkyleras: Är Du lönsam, lilla vän? Hon hade börjat fundera på hur lönsam hon kunde tänkas vara. Vad hade hon bidragit med? Kostat? Var hon en tillgång eller belastning för samhället? Jag tänkte förstås på Peter Tillbergs målning Blir du lönsam, lille vän från 1972. Fortfarande så aktuell. De humanistiska värdena urholkas om vi hela tiden funderar över om det vi gör lönar sig eller inte. Oscarson talade med passion och frenesi. Det är farligt med en enda berättelse och språket urvattnas till ett marknadsspråk: företagskan. Vi blir strömlinjeformade, anpassar oss. En färd på ett sluttande plan. Hon citerade några rader ur Dag Hammarskjölds Vägmärken:

Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad – intellektuellt, emotionellt och moraliskt.

Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för det oss bakåt på människoblivandets långa väg.

Och jag tänkte på Trump. Och på Hjalmar Gullberg:

Bara de riktiga orden,
orden med krona och fågel-
sång har en skugga som träden.

Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.

Stina Nordberg sjöng en kampsång och mina tankar for iväg till Naomi Kleins senaste bok No is not enough (recenserad av Nina Björk i DN i juni). Trump är, skriver Klein, ”inte alls något brott, utan snarare kulmen – den logiska slutpunkten – på en rad farliga berättelser som vår kultur har berättat länge”. Och berättelserna lyfter fram att marknaden bör styra och att pengar är det som betyder något i livet. Oscarsson tog några andra exempel och återkom retoriskt till Därför behövs konsten. För att visa på och tala om andra sätt att leva våra liv.

Sedan pratade hon om Rädslan. Att det inte är makten som korrumperar – utan rädslan, ”orons lilla betjänt”,  hon citerade Per- Anders Fogelström. Alla som arbetar med säkerhet borde ha som obligatorisk läsning Ner med vapnen av Berta von Suttner, som inspirerade Nobel till att instifta fredspriset, och T S Eliots Det öde landet. Varje krig sår ett frö till ett annat krig. Rädslan urholkar både själen och förmågan. Tilliten. Därför behövs konsten.

Oscarson avslutade med att säga att det tycks som om det vi behöver allra mest idag är ett fågelbo med blommande fingrar.

Och så spelade och sjöng Stina Nordberg en stark sång till. Men samtalet efteråt uteblev. Alla försvann snabbt in i sina mobiler och gick ut i solen, vidare till nästa programpunkt. Själv såg och hörde jag mycket företagska. På Googles programskylt kunde jag till exempel läsa. ”Förtroende som valuta.” Ett tidens tecken?

Stina Oscarsons föredrag hade flera kopplingar till Ruben Östlunds film The Square som fick filmvärldens mest prestigefyllda pris, Guldpalmen i Cannes, tidigare i år. Den visades på ett utsålt Borgen i går kväll för första gången för en svensk publik. En entusiastisk publik. Originell och intelligent film. En film man tar med sig hem. Det var andlöst spännande att se vad som händer när när marknadskrafterna får styra och den dominerande berättelsen handlar om pengar (och att få till en viral succé som en del i marknadsföringen av varumärket) och där tilliten  till medmänniskor och samhälle försvagas. Nidbilden av konst- och kultureliten i händerna på kommersen är dråplig. Men just därför behövs konsten. För att ge oss andra perspektiv,

När jag kom hem från den pulserande Almedalen lyssnade jag på Sommar. Malin Persson Giolita pratade också en hel del om berättelser. Att vi människor har berättat i alla tider. Hon var bekymrad över vad som händer om vi börjar tro på fel berättelser. Precis som Klein menar hon att vi kan och måste berätta andra berättelser än marknadens, individualisternas, nationalisternas, de räddas. Vi behöver andra och inkluderande berättelser som handlar om rättvisa och solidaritet. Det är det som gör oss till människor. Vi. Vackert ord. Och nödvändigt.

Det verkar som om många är inne på att växla spår. Och det är verkligen hög tid.

Annonser

Read Full Post »

Har varit på Littfest i Umeå i helgen. Mycket inspirerande. Inte så megastor och utmattande som bokmässan i Göteborg. Mer fokus på böcker, inget krimskrams och överblickbar. Och prisvärd! Bara 100 spänn dan.

På torsdagkvällen var det finstämd jazzkonsert med Sarah Riedel som sjöng tonsatta dikter av Kristina Lugn. Dagen därpå var det fullt program, allt från readings av Björn Runges texter till den vassa Stina Oscarson som gjorde mos av Johan Lundberg när de pratade kulturpolitik, modererat av en amper Ulrika Knutson.

Carl Johan de Geer och serietecknaren/ prästen Kent Witti pratade om sånt man inte får säga. Roligt! Efter det kom en lågmäld och nyanserad Jason Diakité och pratade om och läste ur sin bok En droppe midnatt, en familjebiografi om rasförtryck. 1200 personer höll andan. Har snart har läst ut den. Spännande, personlig och gripande – och informativ.  I förordet kan man läsa ”Ubuntu”, som jag lärde mig i Ghana. Det betyder ungefär att vi  alla är sammanlänkade med varandra. Och döm om min förvåning när jag på nästa uppslag kunde läsa en strof ur min favoritdikt Still I rise av Maya Angelou. Jag som just har läst på om slaveriet, till min roman, fascinerades av att CG de Geer, månne en avlägsen släkting till den de Geer som var med och grundande slavfortet i Ghana, stod på samma scen som en slavättling som kanske hade skeppats ut från just de Geers fort för 250 år sedan… Undras om de tänkte på det?

En annan höjdpunkt var att se Susan Faludi i aktion. En välformulerad, stillsamt reflekterande feministisk ikon som skrivit en bok, Mörkrummet, om sin aggressive machopappa som efter 25 års tystnad hörde av sig och berättade att han  bytt kön. Intressant var också Gloria Gervitz som jag pratade med på flyget hem. Hon har arbetat på en långdikt i fyrtio år, Migrationer. Om framförallt inre migrationer. För att nämna något.

Jag arbetar nu med sista kapitlet i min roman med arbetsnamnet Systrarna Nyströms begravningsbyrå som jag skriver tillsammans med min kollega Eva Stilling. Det är fantastiskt att skriva tillsammans. Kontinuerlig kompetensutveckling och dubbelt så roligt som att skriva själv.

Read Full Post »

Igår var jag på bokcirkel och diskuterade den 50 år gamla Samtal i Hanoi av Sara Lidman. Även om det är länge sedan boken skrevs och kriget är slut sedan decennier är temat aktuellt. Vad gör kriget med oss människor? Och hur håller man motståndet levande, mot terroriserande nationer och människor? Och var finns poesin när allt trasas sönder? Sara Lidman lyfter fram människor, episoder, berättelser, ohyggligheter och skönhet med den varsamhet och skärpa som är hennes signum. Och texten fortsätter leva långt efter läsningen. Som vanligt efter ett boksamtal blir man sugen på att genast läsa om boken. Denna gång tryfferad med nya perspektiv.

En av deltagarna vittande om hur hon hade blivit mobbad på sin arbetsplats – och använt boken som en räddare i nöden. Bara genom att läsa några rader kunde hon återfinna sin jämvikt och hämta energi i Saras ord. Hon lyfte särskilt fram ett citat:

Hennes ögon var riktade mot mig med en förtätad likgiltighet som gjorde mig genomskinlig, totalt okunnig, inte ens påbörjad. (1965:102)

Just dessa ord kastade jag mig över när jag kom hem från jobbet idag. En medarbetare med kalla ögon, exkluderande i sitt väsen, fick mig att känna just så. Väl hemma letade jag rätt på stället i Samtal i Hanoi och genast kändes det bättre. Någon annan hade upplevt detta, formulerat det – och femtio år senare skänker orden en oväntad tröst.

Direkt efter det kyliga mötet med medarbetaren hamnade jag i ett samtal med en annan medarbetare där vi samskapade en helt annan känsla. Närvaro, intresse, frågor, skratt. Så olika det kan vara.

 

Read Full Post »

Var på Zita igår och tittade på Ceremonin, med underrubriken – en film om kärlek och vänskap. Regisserad av långfilmsdebutanten Lina Mannheimer. Jag gick dit med förförståelsen att det var en film om sadomasochism, med dominans och underkastelse i fokus, utifrån kretsen runt den åldrade författaren och dominatrixen Catherine Robbe-Grillet.

Det jag tog med mig hem var en vacker, sensibel, intressant film om kärlek och vänskap, men också erotik, konst, komplexitet, paradoxer, normer, identitet, åldrande och ensamhet. Den satte snurr på detta med att vara subjekt i sitt liv, längtan efter tydliga gränser och stark närvaro. Regissören fångade en sällsynt eftertänksamhet hos de intervjuade. Både intervjuerna och de filmade mer teatrala avsnitten andandes en slags exakthet, att det är noga med nyanserna. Mer om en annan slags nyanser nedan. Filmen var andlöst spännande. En för mig helt okänd värld öppnade sig.

Många har jämfört Ceremonin med Fifty shades of Grey som jag inte har sett, bara läst. Det gemensamma är förstås erotiken, men där Ceremonin utforskar och varsamt intresserar sig för människan och hennes sexuella behov och uttryck tycks Fifty shades of Grey mer cementera fördomar och exploatera människans hunger efter närhet och sexuella upplevelser i en serie clichéer.

Ceremonin för tankarna till vårt behov av ceremonier, ritualer. Att låta något bli viktigt, vackert, planerat med precision. Detta stod i stark kontrast till intervjuerna där människorna var oförställda, närvarande och vibrerande med liv.
Och så var det så berfriande att se dessa åldrande kvinnor.  Grundade i sig själva. Äntligen fria att uttrycka sig själva. Det var vitaliserande att se. Kraften hos människan. När hon inte längre bekymrar sig över hur hon ska uppfattas av andra.

Dominatrix. Är det inte Domina Mater? Längtan efter den stora modergudinnan. Jungfru Maria i en annan skepnad. Den kraftfullt kvinnliga principen?

 

Read Full Post »

En lätt snödimma utanför mitt fönster. Det vibrerande snöljuset kommer från alla håll.

Förbereder mig mentalt för mitt nya jobb i morgon. Det blir spännande och bra för ekonomin. Utmaningen blir att få tid till mitt skrivande. Byter adress till Kungsholmen och ser fram emot korta promenader till och från jobbet. Utsikten från mitt nya bo är bedövande vackert. Hela Stockholm breder ut sig som ett vykort. Stadshuset som en fyr i natten.

Har ätit middag med min nya våningskamrat. Långa vindlande samtal. Så roligt det känns att träffa en helt ny människa, som fäster så bra i min och som generöst delar sitt boende med mig. Förra gången vi sågs letade vi efter ett ord för att inte vara insmickrande, men krävande, utmanade, i sig själv – inte bitter men med en riktad, bestämd energi – jordad, precis som Carolina Benedicks Bruce.

Lyssnade på Stil på eftermiddagen, efter en omtumlande båtresa i grov sjö över havet. Programmet handlade om Joni Mitchell, av den stilsäkra Susanne Ljung – och då tänkte jag att jonisk kanske är ordet vi söker. Inspirerad av Joni och Yoni, det hinduiska ordet för vulva. Ett ord med integritet, styrka, lust utifrån en övertygelse, en vilja. Du är så jonisk/yonisk!

Read Full Post »

Har varit i Köpenhamn på vernissage. Inte vilken vernissage som helst, utan Charlottenborgsfondens stora vårutställning. Förra året fick konstnärsparet Maja Qvarnström och Erik Lagerwall det prestigefyllda solopriset. I år hade de en egen avdelning på Charlottenborg för sin installation i papp i naturlig skala.

Konsthallen är sprängfylld med människor. Till installationen ringlar en lång kö. Bara sex i taget får gå in. Varje grupp får stanna i max tre minuter. Det skapar en väntan, en förväntan. Andrum.

Det första man ser är en fem meter hög obelisk, ett bekant objekt i stadsrummet. Alla dessa monumentala skulpturer resta till minne av någon, något. Till vänster står en byggnadsställning och en spann. Arbete pågår. Monument, tänker jag när jag långsamt går över de vackra blågråskimrande gatstenarna in i nästa rum. Där sitter två män och två kvinnor och äter en måltid vid ett rustikt furubord; på tallrikarna ligger mat – korv och potatis? Där finns också kaffekoppar, ölglas, två kastruller med lock, några ölburkar och några ljusstakar och bestick förstås. Det tycks föreställa en lunchpaus mitt i arbetet. Männen och kvinnorna är böjda mot varandra som i ett samtal, mobilerna är på laddning, på väggen hänger en tavla med en fågel, en frihetssymbol, uppspikad, på golvet står en sopborste och en sopskyffel. Där finns också vita liljor, den klassiska konstsymbolen för renhet, det jungfruliga. Utanför fönstren med randiga gardiner finns en annan verklighet, gavlar av hyreshus skymtar. Tankarna fladdrar.

Det händer något när man kommer in i ett rum med människor. Man känner igen sig. Och jag undrar hur mänskorna hänger ihop med obelisken, monumentet. Eller är detta också ett monument? Måltiden.  Samtalet. På en vardagligare nivå. Jag går runt bordet och tittar och då ser jag att bordet är liksom kluvet. Det är två människor som speglas i en imaginär spegel. Tydligast syns det på stolen och tallriken med knivarna som står mitt i spegellinjen. Där blir det osynliga synligt. Och nu ser jag att allt är dubblerat. Allt.

På väg ut passerar jag obelisken på andra sidan vid byggnadsställningen och upptäcker då att den fjärde obelisksidan ännu inte är klar. Den är verkligen under konstruktion. Aha. Det är arbetarna som sitter där inne och äter för att strax gå tillbaka till arbetet med obelisken. Kanske till och med konstnärerna själva. En  metakommentar till hela installationen.

Installationen fortsätter att snurra i mitt huvud långt efter de tre minuternas betraktelse. Jag tänker på Magrittes Ceci nést pas une pipe. Nej, ingen pipa var det, utan en avbildning av pipan. Det här är inte heller vad det synes vara, men betraktaren arbetar febrilt med att få ihop det hen ser till en verklighet som är begriplig. Några av betraktarna upptäckte inte ens att det var ett halvt bord och ett halvt rum de såg.

Uppenbart är att konstnärerna laborerar med symboler, perspektiv, paradoxer, perception, konstruktioner av verkligheten, språket. Enligt Wiki definieras ett monument så här: ”[…] ett offentligt konstverk eller en byggnad med avsikt att erinra om en person eller tidigare inträffad händelse eller historisk verksamhet.” Vill konstnärerna härmed uppgradera måltiden och samtalet till monument? Göra mjuka värden minnesvärda?

Hur som helst är det en minnesvärd installation, en något skavande återgivning av verkligheten, men också något mer. Konstverket är storslaget och intimt på en och samma gång. Och det inbjuder till reflektion. Vi är inte åskådare. Vi är samskapare. Inte bara av detta konstverk.

Det liknar det jag som författare vill uppnå med mitt skrivande. Att göra läsaren till medaktör. Att bjuda in till reflektion över den flyktiga världen.

Inkludering är så mycket intressantare än exkludering.

Read Full Post »

Såg filmen Violette igår av Martin Provost. Den handlar i huvudsak om vänskapsrelationen mellan Simone de Beauvoir och Violette Leduc. Besläktad med  den starka och minimalistiska filmen Ida, Pawel Pawlikowskis svartvita film utspelas den i efterkrigstid och handlar om komplexa situationer och komplexa porträtt. Filmen Violette har också ett klassperspektiv. Relationen mellan de båda kvinnorna är minst sagt ojämlik.

Gott att för en gångs skull se en film där den kvinnliga huvudpersonen efter alla motgångar inte tar livet av sig, utan når de hett eftertraktade skrivframgångar hon så har suktat efter. Inspirerande för oss skrivande människor. Det är bara att skriva på. Inte ge upp. Skala av och lyft fram det som bränner mest. Word.

Violette Leduc står nu på läslistan.

Read Full Post »

Older Posts »