Ella-Maria Nutti
Kaffe med mjölk
Wahlström & Widstrand
En mamma och en dotter står i centrum i denna mollstämda debut av Ella-Maria Nutti. Mamma Agneta sitter hos psykologen i Gällivare. Han pratar om hemläxan. Att berätta för dottern Tilda. Vad, vet vi ännu inte, men vi förstår att det är något allvarligt. Agneta, som är sjukskriven från sitt arbete i hemtjänsten, vill att det ska vara bra mellan henne och dottern innan hon berättar. Hon har en plan. Hon gruvar sig, men ringer:
”Småpratet med tom röst. Tilda är stålkall, inte som is men som diskbänken på morgonen. Agneta vet varken när kylan smög sig på eller vad hon gjort för att förtjäna den. Hon som torkat. Tröstat. Jämt satt Tildas behov före sina. Trots Tildas kalla röst fortsätter Agneta smälta för det är ändå dottern, och all beslutsamhet rinner av henne. Orden kommer inte. Det är bra för inte kan man över telefon. Men ändå, det att hon borde.
Jag är långledig i helgen och tänkte eventuellt komma ned beroende på. Agneta märkte inte att orden formulerade sig i hjärnan. Nu ligger dom utspydda framför henne, omöjliga att stoppa tillbaka in. I munnen. Inte har hon jobbat på flera veckor, inte orkar hon lyfta gamlingarna. Sjukskriven på obestämd framtid är hon. Fram till döden, skrev läkaren inte.”
På hemmaplan finns den nya mannen Jörgen som är tålmodig och som finns där och ”böjer sig efter Agneta som om han vore smör.” Inte som den våldsamma exmaken som hon kastade ut när Tilda var liten. I Gällivare finns också väninnan Anneli som manar på henne att berätta.
Tilda läser juridik i Stockholm och försöker känna sig hemma i den krävande huvudstaden bland magasin, vinbarer, och märkeskläder. Hon försöker skapa ett liv långt från ursprunget. Klubbar, shots och one night stands. Rikssvenska. Kaffe med mjölk. Men hon väver band, precis som mormodern. Muore. På samiska.
Agneta kämpar på med provtagningar och behandlingar. Korsord och kräk i munnen hennes. Döstädning och vandringar längs minnenas krokiga stigar, datorstrul och argpling. Hon besöker sin dementa pappa Sten och berättar att hon ska besöka dottern i Stockholm och säger: ”Jag ska berätta för henne att jag ska dö.” Han rycker inte ens till. Orden har förvandlats till obegripliga ljud. Hon packar ner sin enda finblus, mediciner i en plastkasse, fina men obekväma skor. Det är torsdag och hon tar nattåget söderut. Skör och illamående.
Mor och dotter möts. Orden landar inte som Agneta har tänkt: ”Klumpiga käglor som faller runt henne. (—) Hur ska dom kunna fylla helgen med ord?” Hon provsäger att hon är sjuk till spegelbilden, men viker undan blicken. Granskar venporten och morfinplåstret. T-shirten täcker över så de inte syns.
”Dom fortsätter efter trottoarerna i tystnad. Bredvid varandra när dom ryms men oftast på led. Ett tvåmanna led av ensamma som hör ihop.” Det är mycket som inte sägs.
Omslaget av Sara R. Acedo, har kaffelattefärg med vardagens kaffefläckar. Här vandrar mor och dotter med dotterns hund Knut. Livet som slagit knut på sig själv. Under skyddsomlaget finns den kaffebruna boken med himmelsblå titel och Nuttis namn. Som om det ändå finns hopp under alla dessa nyanser av brunt. Mu biigá.
Språket är sparsmakat i korta kapitel, med en distinkt ton av Norrbotten när Agneta pratar. Sammansättningarna argklampa, varmgolvet, svartkaffet, gammrövar, nervösfladdret, hårdorden, artighetsskrattar, fulperuk – och den omvända ordföljden: tunnhåret hennes. Där finns också ett och annat samiskt ord: Mu biigá. Allt blir bra.
Först på sidan 118 får vi läsa ordet ”cancer” fast läsaren har förstått det länge. Det är lördag. Snart ska Agneta åka hem. Nu måste hon berätta för dottern. Och på sidan 151 efter några dramatiska timmar säger hon Det. ”Jag har cancer. Jag ska dö.”
Romanen utspelar sig under en dryg vecka. Sex veckor efter Agnetas diagnos. Det är hög tid att berätta för den enda dottern. Men det är svårt att få fram orden. Romanen utspelar sig i Gällivare och i Stockholm och på tåget där emellan. Den handlar om relationen mellan en mor och en dotter, avstånd och närhet, svårigheten att kommunicera, att flytta hemifrån, klass, att fly eller stanna kvar, ensamhet och döden.
Kaffe med mjölk är en liten roman om de stora omvälvande ögonblicken i en människas liv när allt blir annorlunda, när allt blir skört. Nutti gestaltar utsattheten med både exakthet och mycket rymd mellan orden. Hon undviker skickligt klichéerna. Det blir giltigt också för andra mödrar och döttrar, för andra människor.
På sidan 189 når romanen sitt slut. Mamman och dottern besöker Agnetas pappa, Tildas morfar.
De dricker kaffe utan mjölk.
Signora Sabatini 