Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Norrbotten’

Ella-Maria Nutti

Kaffe med mjölk

Wahlström & Widstrand

Foto: Sofia Runarsdotter

En mamma och en dotter står i centrum i denna mollstämda debut av Ella-Maria Nutti. Mamma Agneta sitter hos psykologen i Gällivare. Han pratar om hemläxan. Att berätta för dottern Tilda. Vad, vet vi ännu inte, men vi förstår att det är något allvarligt. Agneta, som är sjukskriven från sitt arbete i hemtjänsten, vill att det ska vara bra mellan henne och dottern innan hon berättar. Hon har en plan. Hon gruvar sig, men ringer:

Småpratet med tom röst. Tilda är stålkall, inte som is men som diskbänken på morgonen. Agneta vet varken när kylan smög sig på eller vad hon gjort för att förtjäna den. Hon som torkat. Tröstat. Jämt satt Tildas behov före sina. Trots Tildas kalla röst fortsätter Agneta smälta för det är ändå dottern, och all beslutsamhet rinner av henne. Orden kommer inte. Det är bra för inte kan man över telefon. Men ändå, det att hon borde.

Jag är långledig i helgen och tänkte eventuellt komma ned beroende på. Agneta märkte inte att orden formulerade sig i hjärnan. Nu ligger dom utspydda framför henne, omöjliga att stoppa tillbaka in. I munnen. Inte har hon jobbat på flera veckor, inte orkar hon lyfta gamlingarna. Sjukskriven på obestämd framtid är hon. Fram till döden, skrev läkaren inte.”

På hemmaplan finns den nya mannen Jörgen som är tålmodig och som finns där och ”böjer sig efter Agneta som om han vore smör.” Inte som den våldsamma exmaken som hon kastade ut när Tilda var liten. I Gällivare finns också väninnan Anneli som manar på henne att berätta.

Tilda läser juridik i Stockholm och försöker känna sig hemma i den krävande huvudstaden bland magasin, vinbarer, och märkeskläder. Hon försöker skapa ett liv långt från ursprunget. Klubbar, shots och one night stands. Rikssvenska. Kaffe med mjölk. Men hon väver band, precis som mormodern. Muore. På samiska.

Agneta kämpar på med provtagningar och behandlingar. Korsord och kräk i munnen hennes. Döstädning och vandringar längs minnenas krokiga stigar, datorstrul och argpling. Hon besöker sin dementa pappa Sten och berättar att hon ska besöka dottern i Stockholm och säger: ”Jag ska berätta för henne att jag ska dö.”  Han rycker inte ens till. Orden har förvandlats till obegripliga ljud. Hon packar ner sin enda finblus, mediciner i en plastkasse, fina men obekväma skor. Det är torsdag och hon tar nattåget söderut. Skör och illamående.

Mor och dotter möts. Orden landar inte som Agneta har tänkt: ”Klumpiga käglor som faller runt henne. (—) Hur ska dom kunna fylla helgen med ord?” Hon provsäger att hon är sjuk till spegelbilden, men viker undan blicken. Granskar venporten och morfinplåstret. T-shirten täcker över så de inte syns.

”Dom fortsätter efter trottoarerna i tystnad. Bredvid varandra när dom ryms men oftast på led. Ett tvåmanna led av ensamma som hör ihop.” Det är mycket som inte sägs.

Omslaget av Sara R. Acedo, har kaffelattefärg med vardagens kaffefläckar. Här vandrar mor och dotter med dotterns hund Knut. Livet som slagit knut på sig själv. Under skyddsomlaget finns den kaffebruna boken med himmelsblå titel och Nuttis namn. Som om det ändå finns hopp under alla dessa nyanser av brunt. Mu biigá.

Språket är sparsmakat i korta kapitel, med en distinkt ton av Norrbotten när Agneta pratar. Sammansättningarna argklampa, varmgolvet, svartkaffet, gammrövar, nervösfladdret, hårdorden, artighetsskrattar, fulperuk – och den omvända ordföljden: tunnhåret hennes. Där finns också ett och annat samiskt ord: Mu biigá. Allt blir bra.

Först på sidan 118 får vi läsa ordet ”cancer” fast läsaren har förstått det länge. Det är lördag. Snart ska Agneta åka hem. Nu måste hon berätta för dottern. Och på sidan 151 efter några dramatiska timmar säger hon Det. ”Jag har cancer. Jag ska dö.”

Romanen utspelar sig under en dryg vecka. Sex veckor efter Agnetas diagnos. Det är hög tid att berätta för den enda dottern. Men det är svårt att få fram orden. Romanen utspelar sig i Gällivare och i Stockholm och på tåget där emellan. Den handlar om relationen mellan en mor och en dotter, avstånd och närhet, svårigheten att kommunicera, att flytta hemifrån, klass, att fly eller stanna kvar, ensamhet och döden.

Kaffe med mjölk är en liten roman om de stora omvälvande ögonblicken i en människas liv när allt blir annorlunda, när allt blir skört. Nutti gestaltar utsattheten med både exakthet och mycket rymd mellan orden. Hon undviker skickligt klichéerna. Det blir giltigt också för andra mödrar och döttrar, för andra människor.

På sidan 189 når romanen sitt slut. Mamman och dottern besöker Agnetas pappa, Tildas morfar.

De dricker kaffe utan mjölk.

Read Full Post »

Befinner mig i Norrbotten. Botten i mig. Min nordligaste botten. Där bygden är marinerad med mina gener. Min plats dessa veckor är en stuga mitt i skogen, alldeles intill en blank insjö som speglar den täta tall och granskogen. Kåda och stillhet. Yta och djup. Gula näckrosor blommar i tjärnen. En vassrugg vajar i vinden. En knipmamma med nio ungar simmar tätt tillsammans i viken. Tysta berg, myrar och mossar smeker sjön. En kallkälla förser oss med porlande vatten. Porsen doftar starkt, älggräset syrligt.

Här har Helena och jag våra rötter. Helena är inte mitt alter ego; vi är ganska olika, men ursprunget är gemensamt. Norrbotten. Och Vitsjön är vårt epicentrum.

Mitt 15-åriga jag är som mest levande på denna plats. Själva geografin tycks dyrka upp detaljerade minnen som inte är åtkomliga någon annanstans. En död tall som vittnar om en husbrand. Orgeln som påminner om min mor. Jag kan höra henne sjunga och trampa fram tonerna till Din klara sol går åter upp. Keramiska skulpturer, mosaiker och vävar är artefakter som förtäljer om ett konstintresse. Den uppstoppade ugglan, alla fiskespön vittnar om min fars passion för naturen: jakt och fiske i synnerhet, liksom det avancerade värmesystemet, finurliga lösningar, små luckor och andra konstruktioner som får mig att minnas hans ingenjörskonst. Stora ormbunkar, vinbärsbuskar och rabarber växer närmast huset. Min mor tyckte om att odla, men var en praktisk natur. Här skulle det växa sånt som klarade sig själv utan så mycket tillsyn. Det skulle vara vackert och gärna kunna användas.

Själva stugan är trä. Trägolv, timmerpanel, trätak och brunmålade balkar av tallar från tomten som bär upp det brutna taket. Vackra spegeldörrar och hembyggda sängar med svarvade knoppar – allt avtryck av faderns snickerikunskaper. Korgar och kopparkärl. Höganäskrus. Husets heta pulserande hjärta är en ståtlig och djup öppen spis av norskt schiffer där man kan elda långa vedträn. Min far ogillade att hugga ved. I storstugan finns också ett stort bord. Både min syster och jag har likadana. Måltiden och långa samtal runt bordet har alltid varit centrala. Vid utsikt genom stora fönster mot sjön. Här kan man följa naturens växlingar. Huset öppnar sig mot det orörda landskapet och när man har suttit en stund och blickat ut genom fönstren är det som om gränsen mellan inne och ute, då och nu löses upp.

Fotografier av min familj vid olika tidpunkter, uppställda formationer och mer spontanan ögonblick fångar stämningar och situationer som blir till vägar in i det som har varit. En klocka tickar och skapar en rytm i tystnaden.

Här läste jag Lagerlöf, Topelius, Strindberg, Boye. Här började jag skriva. Började formulera egna tolkningar av det jag upplevde. Sorg, smärta, glädje. Allt finns mellan mina stora tummade dagbokspärmar. Här förde jag samtal med mig själv och världen. Här upptäckte jag skrivandets kraft att skapa egna universa, där jag utforskade och bestämde.

Det var här jag förstod att min mormor hade haft en olycklig kärleksaffär med skräddaren Elis från Västerbotten. Jag har fortfarande hans brev från 1910-talet i mitt förvar. Gulnade, flortunna brev med långa, innerliga formuleringar om den kärlek som förband dem. Sinnrika planer hur de skulle träffas. Bågnande längtan. Många  var mina spekulationer över varför denna relation hastigt tog slut och följdes av en korrespondens med min morfars korthuggna religiöst färgade kantigheter. En brevväxling som ledde till äktenskap och fem barn och psykisk sjukdom. Vad hände i skarven?

Det intressanta pågår alltid i skarvarna.

 

Read Full Post »

Har varit i norr för att samla ihop resterna av moster Astrids liv och planera för begravningen.

Norrbotten – ett landskap i flödande ljus dygnet runt, där rallarrosor breder ut sig som en tusenfotad armé av sinnliga soldater. Beredda att försvara skönheten.

Bakom de starkt doftande syrenhäckarna blommade astrarna djärvt i lila orange rosa gult i hennes överdådiga trädgård.

Astrid. Aster. Stjärna. Stellar Quality.

Och pionerna. Ymniga, praktfulla, lager på lager som visitkort från en stortartad kvinna som älskade fluffiga underkjolar.

Vad lämnar vi efter oss när livet är slut? Hur lever våra minnen vidare när elden har falnat och kroppen är ett tomt skal?

Vänner och släktingar som älskade Astrid samlades för att berätta berättelser om  och väva ihop henne till en lång brokig brokad. Vi lagade och åt en makalös middag i hennes solgula kök. Vi dukade ett blomsterbestrött bord med vackerporslinet och findukarna, linneservetterna i Astrids anda. Och visst var hon där. Med sitt bullrande skratt. Med sin värme. Generositet.

Första dagen var vi bara med henne. Omgiven av hennes blomster. Hennes berättelser.

Dagen därpå började vi planera hennes begravning. Hon vill bli strödd. Spridas med vinden.

La Belle Dame sans Regrets

Bouppteckning följer.

Read Full Post »