Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Norrbotten’

Befinner mig i Norrbotten. Botten i mig. Min nordligaste botten. Där bygden är marinerad med mina gener. Min plats dessa veckor är en stuga mitt i skogen, alldeles intill en blank insjö som speglar den täta tall och granskogen. Kåda och stillhet. Yta och djup. Gula näckrosor blommar i tjärnen. En vassrugg vajar i vinden. En knipmamma med nio ungar simmar tätt tillsammans i viken. Tysta berg, myrar och mossar smeker sjön. En kallkälla förser oss med porlande vatten. Porsen doftar starkt, älggräset syrligt.

Här har Helena och jag våra rötter. Helena är inte mitt alter ego; vi är ganska olika, men ursprunget är gemensamt. Norrbotten. Och Vitsjön är vårt epicentrum.

Mitt 15-åriga jag är som mest levande på denna plats. Själva geografin tycks dyrka upp detaljerade minnen som inte är åtkomliga någon annanstans. En död tall som vittnar om en husbrand. Orgeln som påminner om min mor. Jag kan höra henne sjunga och trampa fram tonerna till Din klara sol går åter upp. Keramiska skulpturer, mosaiker och vävar är artefakter som förtäljer om ett konstintresse. Den uppstoppade ugglan, alla fiskespön vittnar om min fars passion för naturen: jakt och fiske i synnerhet, liksom det avancerade värmesystemet, finurliga lösningar, små luckor och andra konstruktioner som får mig att minnas hans ingenjörskonst. Stora ormbunkar, vinbärsbuskar och rabarber växer närmast huset. Min mor tyckte om att odla, men var en praktisk natur. Här skulle det växa sånt som klarade sig själv utan så mycket tillsyn. Det skulle vara vackert och gärna kunna användas.

Själva stugan är trä. Trägolv, timmerpanel, trätak och brunmålade balkar av tallar från tomten som bär upp det brutna taket. Vackra spegeldörrar och hembyggda sängar med svarvade knoppar – allt avtryck av faderns snickerikunskaper. Korgar och kopparkärl. Höganäskrus. Husets heta pulserande hjärta är en ståtlig och djup öppen spis av norskt schiffer där man kan elda långa vedträn. Min far ogillade att hugga ved. I storstugan finns också ett stort bord. Både min syster och jag har likadana. Måltiden och långa samtal runt bordet har alltid varit centrala. Vid utsikt genom stora fönster mot sjön. Här kan man följa naturens växlingar. Huset öppnar sig mot det orörda landskapet och när man har suttit en stund och blickat ut genom fönstren är det som om gränsen mellan inne och ute, då och nu löses upp.

Fotografier av min familj vid olika tidpunkter, uppställda formationer och mer spontanan ögonblick fångar stämningar och situationer som blir till vägar in i det som har varit. En klocka tickar och skapar en rytm i tystnaden.

Här läste jag Lagerlöf, Topelius, Strindberg, Boye. Här började jag skriva. Började formulera egna tolkningar av det jag upplevde. Sorg, smärta, glädje. Allt finns mellan mina stora tummade dagbokspärmar. Här förde jag samtal med mig själv och världen. Här upptäckte jag skrivandets kraft att skapa egna universa, där jag utforskade och bestämde.

Det var här jag förstod att min mormor hade haft en olycklig kärleksaffär med skräddaren Elis från Västerbotten. Jag har fortfarande hans brev från 1910-talet i mitt förvar. Gulnade, flortunna brev med långa, innerliga formuleringar om den kärlek som förband dem. Sinnrika planer hur de skulle träffas. Bågnande längtan. Många  var mina spekulationer över varför denna relation hastigt tog slut och följdes av en korrespondens med min morfars korthuggna religiöst färgade kantigheter. En brevväxling som ledde till äktenskap och fem barn och psykisk sjukdom. Vad hände i skarven?

Det intressanta pågår alltid i skarvarna.

 

Read Full Post »

Har varit i norr för att samla ihop resterna av moster Astrids liv och planera för begravningen.

Norrbotten – ett landskap i flödande ljus dygnet runt, där rallarrosor breder ut sig som en tusenfotad armé av sinnliga soldater. Beredda att försvara skönheten.

Bakom de starkt doftande syrenhäckarna blommade astrarna djärvt i lila orange rosa gult i hennes överdådiga trädgård.

Astrid. Aster. Stjärna. Stellar Quality.

Och pionerna. Ymniga, praktfulla, lager på lager som visitkort från en stortartad kvinna som älskade fluffiga underkjolar.

Vad lämnar vi efter oss när livet är slut? Hur lever våra minnen vidare när elden har falnat och kroppen är ett tomt skal?

Vänner och släktingar som älskade Astrid samlades för att berätta berättelser om  och väva ihop henne till en lång brokig brokad. Vi lagade och åt en makalös middag i hennes solgula kök. Vi dukade ett blomsterbestrött bord med vackerporslinet och findukarna, linneservetterna i Astrids anda. Och visst var hon där. Med sitt bullrande skratt. Med sin värme. Generositet.

Första dagen var vi bara med henne. Omgiven av hennes blomster. Hennes berättelser.

Dagen därpå började vi planera hennes begravning. Hon vill bli strödd. Spridas med vinden.

La Belle Dame sans Regrets

Bouppteckning följer.

Read Full Post »