Pia Mariana Raattamaa Visén
Sammanflätning
Albert Bonniers förlag
300s
I Pia Mariana Raattamaa Viséns senaste roman Sammanflätning, är förmodern Ingá Salmi i berättelsens fokus. Kvinnan från Karesuando som blev psykiskt sjuk och togs in på Piteå hospital och asyl, sedemera Furunäsets sjukhus, i folkmun Furunäset, där hon levde i nära 30 år innan hon dog 1928. Vi mötte henne första gången i Raattamaa Viséns debutroman som kom 2019, släktkrönikan Där rinner en älv genom Saivomuotka by. Nu har Ingá förärats en egen bok. Hon har kärleksfullt lyfts fram ur skuggorna.
Skyddsomslaget visar ett blekt fasadfoto av hospitalet, byggt som en rektangulär borg i slutet av 1800 talet. Ett slott för idioterna, som det kallades. Från ett av salarnas fönster slingrar en lila tråd och fångas upp mellan fingrarna på en närmast transparent hand som sträcker sig upp mot den färglösa himlen. Bokens omslag och insidor är blå. Samma färg som älven. Ständigt närvarande. En älvblå tråd (broderigarn?) finns också, intvinnad i den lila. Den fina formgivningen står Kerstin Hanson för.
Romanen inleds med ett citat av Tove Jansson: ”Det är något särskilt med namn, om du förstår vad jag menar.” Namnen i Sammanflätning vittnar om livet i gränslandet mellan det egna språket och de offentliga språken. Namnen finns ofta i minst två versioner. Hjärtenamnen på modersmålet samiska/meänkieli och de andras, ofta överhetens namngivande på svenska. Ingá berövas sin identitet på hospitalet. I journalen får hon det försvenskade namnet Ingrid. Hon förvandlas till någon annan.
Romanen består av fyra kapitel: Människor, bara människor; Tjuren; Brev 1928-1998 och Broderiet. De ger oss delar av den samiska koloniala historien med tvångsförflyttningar och modersmålsförbud, men också vardagsberättelser i hjortronlandet, med mjölkning av kor, brödbak och lek med priskuranten, doften av nykokt kaffe, flätning av band, arbete med veden. Men över alltet roterar smärtan över sveket och skammen, att Ingá blev psykiskt sjuk, men mest att de inte fick begrava henne när hon väl var död.
Alla har vi en släkting som försvunnit in i skuggorna på grund av ett skamfyllt liv på något sätt. Här handlar det om psykisk sjukdom som länge var tabubelagd. Med intresse läser jag om Furunäsets sjukhus i Piteå, där min mormor var inlagd ett par decennier efter Ingá, länge omsluten av tystnad:
”Nu får hon bära skräcken själv. Hon bär den genom korridorernas och salens oerhörda vithet. En vithet hon aldrig vant sig vid. En vithet som inte är som vårvinterns blåvithet, inte som den gula vitheten när hon ser rakt in i solen, inte som hoppade skumvitt i forsen. Den här vitheten liknar mörkret.” (s 83)
Första kapitlet heter Människor, bara människor. Vi befinner oss i nuet där systrarna Anna och Lis-Mari, kanske olika aspekter av författaren, sörjer för sin åldrande mor, Frida. Konstnären Anna försörjer sig inom hemtjänsten men vill helst brodera, och litteraturvetaren Lis-Mari forskar och undervisar om kvinnans underordning och sätter ord på sin egen underordnade historia, från anmodern Ella till den yngsta kvinnan i släkten, Ellen. Båda följer de sin släkts spår.
I kapitel två får Tjuren bli metaforen för Ingás oro som utvecklas till psykisk sjukdom i slutet av 1800-talet. Tjuren som tar henne till Furunäset. Slutstationen. Eller?
”Några gamla brev, som ligger i det som varit Ingás sängbord, packas ihop. Allt läggs tillsammans i ett litet paket som postas och reser längs vägarna och älvarna norrut, uppåt genom landet, bärs i väskor av läder som luktar unket av händers hantering. Ord finns i breven. Ord som ska svälla genom åren, ändra form, börja slingra och fräta ett hål. En reva man alltid kan falla ner i. Om man inte passar sig. Om man inte anpassar sig.” (s 86)
Brev 1928-1998, heter tredje kapitlet där vi får följa kvinnolinjen från Ingás död, via dottern Máriánna/Maijja, till dotterdottern Frida, mamma till systrarna Anna och Lis-Mari. När Ingá dör får hon inte någon begravning utan forslas till den rasbiologiska institutionen i Uppsala som forskningsobjekt. Bara skammen blir kvar, i generation efter generation, skammen över att ingen stod upp mot överheten. Alla underordnade sig. Gick in i tystnaden. En skamtystnad. Raattama Visén låter oss förstå hur detta kunde ske genom att sätta in oss i förmödrarnas kontext med ett språk som är sammantvinnat med samiskan och meänkielin. Ibland förstår jag inte betydelsen, efterhand lär jag mig nya ord. Författaren låter oss svenskspråkiga uppleva hur det är att inte riktigt förstå.
I kapitel fyra Broderiet återvänder vi till nuet och fokus ligger nu på Fridas döttrars vardagsliv. Frida blir skörare och behöver allt mer omvårdnad. Anna arbetar fokuserat på att bli klar med det stora broderiet med alla förmödrar och Lis-Mari kämpar med att pussla ihop livet som mamma, dotter och yrkesarbetande. Trots att Ingá har varit död i nästan hundra år är minnet av hennes liv, sjukdom och död som ett öppet sår som påverkar kvinnorna i släkten. De besöker gamla boplatser och kyrkogårdar. Söker i spåren. Lis-Mari tar med Frida-mamman till hembyn en sista gång.
Författaren förflyttar sig genom tiden i presens och berättar i tredje person, men låter perspektivet flyta in och ut genom karaktärerna, ger dem röst. Genom tiden ropar Ingá till sina barn och efterkommande. Hennes rop ristas i kursiv på opaginerade sidor som om ropen skär genom berättelsen, bortom tid och rum, bortom logiken: ”Ni skulle inte låtit dem ta mig.” (s 31)
Stilen är sensibel, ofta naturlyrisk. Författaren söker fånga stämningar, dofter, lukter, förnimmelser, tystnader i sin efterforskning av förmödrarnas liv och utsatthet, något slags svar på gåtan. Men under det poetiska bultar en skammens vrede. En vrede som syftar till att ge upprättelse till samerna i allmänhet och till den ”svagsinta lappen Ingrid” i synnerhet.
Här ropar Ingá till dottern Maijja/Máriánna (med samma namn som författaren):
”Máriánna! Skräck får du, när det är en mors hand du borde få, rop när det borde vara viskande mjukord, ett sus genom gråalen i strandkanten som säger det är eadni, jag vilar nu, du kan känna mig när du tar Saivosjöns vatten i dina händer just så, hur lent jag rinner genom tiden, hur jag hjälper dig att leva, men det blev inte så för oss och därför ropar jag. Glöm mig inte, glöm inte din eadni. Det är kvavt här.” (s 124)
Och Maijja/Máriánna är rädd: ”Orkar inte med den ständiga oron, ältandet, rösten som inte lämnar henne ifred. Rädd, rädd för moderns själ som inte får ro, och hon är rädd för att själv förlora förståndet, för knuten som hårdnar om hjärtat. Man kan inte gå runt och tänka på de döda. Man ska låta de döda vara döda. Man får inte lyssna på de döda. Det är farligt.” (s 131)
Titeln till sist för tankarna till samernas skapande. Romanen är också konstruerad som en sammanflätning av kvinnornas liv i Visén Raattamaas släkt och det trauma som transporteras genom fyra generationer kvinnor innan den kommuniceras i denna roman. Även språket som främst de äldre kvinnorna använder är en sammanflätning av samiska, meänkieli, finska och svenska. Titeln är dessutom ett begrepp inom kvantfysiken där forskare, som arbetar med fenomenet sammanflätning av partiklar som aldrig möts men likväl påverkar varandra, fick Nobelpriset i fysik 2022. Jag blir inte förvånad om denna titel nomineras till Augustpriset 2024.
När jag stänger boken tänker jag att romanen Sammanflätning inte bara handlar om hur illa samerna har behandlats genom historien, inte bara är en berättelse om smärta, skam och förlust, den är också en insikt om att också det svåraste, det smärtsammaste måste gestaltas och kommuniceras. Och när Raattama Visén förmår skriva fram sin släkthistoria så vi förstår och förnimmer andras smärtpunkter finns det hopp om helande och förändring framåt. Släktens smärtfulla minnesfragment tranformeras här till ett broderi, ett nyansrikt konstverk vibrerande av både ljus och mörker.
Vi människor är helt enkelt sammanflätade med varandra.
Signora Sabatini 